Sociala medier kan ge väldigt mycket, nya vänner, inspiration och annat smått och gott. Men ibland är det också ett elände. Något som jag tycker är lätt att göra är att glömma bort att det som syns på sociala medier inte är hela sanningen. Man väljer alltid själv vad man vill dela med sig av. Det finns vissa delar i mitt liv som jag aktivt inte skriver om så min blogg kanske också ger sken av att leva det perfekta livet. Vad vet jag. Finns det ens något som är perfekt? Alla är vi olika, uppskattar olika och har våra bekymmer. Ingen är förskonad från ledsamheter och problem.
En sak som sociala medier borde ha lärt mig vid det här laget är att man inte ska jämföra sig med andra. Ändå så trillar jag ner i det träsket titt som tätt. Senast var det när Underbara Clara skrev sitt inlägg om skärmtid. Sett till hur hon lever och var hon lever är det totalt orimligt att jämföra mig med henne. Om du inte läser hennes blogg, tänk dig lite ”Alla vi barn i Bullerbyn”-stuket. Med en dutt av Lotta på Bråkmakargatan och femtiotalet. Jag behöver ta en paus från hennes blogg. Vi får se hur länge den pausen varar.
Nej nu ska jag ta tag i mina fönster. Det är ena sorgliga, prickiga saker. På baksidan syns det inte för andra för där har vi en hög häck. Men jag ser det och nu har jag tröttnat.