Kategori: Racereports

Racereport: Jätten Bulelöpet 2019

Publicerad den av Hannas krypin
Idag åkte jag, Rickard, Marcus och Bea till Österbymo för att springa Jätten Bulelöpet. Jag hade ganska mycket problem med det mentala tänket idag, var ärligt talat ganska opepp. Särskilt med tanke på vädret….. 
Härlig dimma hade vi på vägen dit och duggregnet hängde i luften. 

Jag och Marcus gick en runda i väntan på vår start. Kände ännu mer hur opepp jag var och hur lite mina ben ville springa….. Men det är bara att köra tänkte jag och försökte peppa mig lite. 
I år var inte barnen med och gissa att jag blev rädd när starten för barnklassen gick. Eftersom det var 50-årsjubileum så sköt de med kanon när starten skulle gå. Jag blev livrädd men gillar verkligen att jag lyckades fånga rökmolnet på bild. 
Lika rädd blev jag när vår start gick. Jag tror aldrig att jag fått slita så mycket när jag springer. Idag var det en enda lång kamp att över huvudet taget komma framåt. Det var kallt och vidrigt att springa. Mjölksyran sprutade och i 1km backen vid tre kilometer var jag tvungen att gå. Tänkte att det går snabbare att gå än att jogga långsamt. Därefter var det bara nerför kvar och där kunde jag rulla. På målrakan spurtade jag om en gammal man och försökte även komma om en ung kille. Det syntes dock tydligt att han inte tänkte låta sig bli slagen av en tjej. 

Racereport Viruddenloppet 2019

Publicerad den av Hannas krypin
 
När vi var på Gotland 2013 så sprang vi ett lopp, nämligen viruddenloppet. Rickard sprang 10 kilometer och jag sprang fem kilometer. Vi har velat springa loppet igen men det har aldrig tajmat samtidigt som vi är på vår favoritö. Men i år så! Ibland har man tur. 🙂
2013 sprang grabbarna. Efter målgång fick de en varsin glass! Mums tyckte grabbarna. Vad små de var här jämfört med de stora killarna jag har idag. Inget av barnen var pepp på att springa lopp och det förstår jag. Det har varit en intensiv dag.
Jag velade ganska länge vilken distans jag skulle springa och till slut fick det bli femman. Om man vill kan man även välja på 10 kilometer och 15. Ett tag funderade jag helt seriöst på att springa 15 kilometer men med tanke på hur intensiv veckan på Gotland kommer bli så kändes det som att det räckte med den kortare distansen.
Igår gick vi in på Teamsportia och hittade dessa skor. De är sköna, snygga och har precis den känslan jag vill ha. Men…..
Loppet går i den mysiga lilla byn När. På sträckan ovan värmde jag upp men det blev ingen seriös uppvärmning. Tror heller aldrig att jag stått i toakön tio minuter innan start men det gick ju bra det med.
 

Starten gick och jag sprang iväg på pigga ben. En gubbe sprang in i mig vilket var mindre uppskattat. Det är ett litet lopp så det finns liksom ingen anledning att bara bumla in i folk. Efter första kilometern så springer man in på en sträcka där det är gräs och sand. Grymt jobbigt att springa i för mig som inte är van vid det underlaget. Mindre kul var det dessutom att veta att jag skulle springa här en gång till. Femman är två varv i en 2,5 kilometers bana. Andra varvet var jag dock beredd på det och testade andra kanten där det faktisk var lättare att springa. Rickard hade otur och trampade snett på den här sträckan redan på första varvet. Surt sa räven eftersom han hade chansen på andraplatsen. Jag blev så förvånad när jag sprang förbi Rickard som gick. Här blev det mentalt tungt, jag sänkte tempot rejält och fick verkligen ta till alla tricks jag kan för att jag inte skulle bryta jag med. Här upptäckte jag att mina nya skor gett mig skavsår på fötterna. Behöver jag skriva att det var mentalt tungt? Men två kilometer kvar tänkte jag, det är ju ingenting. Sista 300 meterna fick jag håll. Så där ont att jag knappt kunde andas. Kom igen Hanna, tänkte jag, ”vad gör du om samma sak händer på fotbollsplan? Där kan du inte direkt vila utan där är det bara att springa ändå”. Hade jag inte fått håll så hade jag kunnat spurta i mål men vem bryr sig. I mål kom jag och jag fick ett bra träningspass! Skorna då? De kommer jag byta, vill inte ha ett par skor som jag får skavsår av. 

Jag kom topp 25 av 56 kvinnor vilket jag är nöjd med! Platsen spelar ju egentligen inte så stor roll men eftersom jag aldrig är med och slåss i den riktiga toppen så är det kul att springa lite mindre lopp där mina tider räcker till bättre placeringar.
 

Racereport Victorialoppet 2019

Publicerad den av Hannas krypin
I år är det fem år sedan som jag och Rickard sprang Victorialoppet för första gången. Första gången var 2015 och då sprang Rickard fyra kilometer och jag sprang nio kilometer. Dock sprang jag skadad så efter det kunde jag inte springa på ett halvår..
Här kan du läsa racereoports från tidigare år:
Igår var det så dags igen. Som vanligt de senaste åren var Rickard anmäld både till fyra kilometer och nio kilometer. Vi kom iväg ganska sent, åkte hemifrån vid ett så vi var på plats 40 minuter innan start. När vi skulle hämta nummerlapparna så hade någon redan hämtat Rickards nummerlapp. Vi tänkte att någon funktionär strukit honom när de såg att han var anmäld till båda loppen. När jag kollade resultatlistan såg jag dock att någon faktiskt sprungit i Rickards namn. Det konstiga var att det var inte anmäld någon mer Rickard så det fanns ingen annan nummerlapp kvar. Jättemärkligt! Vem var killen som sprang i Rickards företags namn?
I väntan på att Rickards lopp skulle starta så satt jag och åt frukt. Till sist så gick starten och Rickard drog iväg i full fart. Som vanligt så vann han loppet. Tvåan var även det här året hela minuten långsammare.
 

Uppvärmningen gick längs med fyra kilometersbanan, vi gick Prinsessan Leonores stig och här började jag också springa efter en stund. Det kändes inte särskilt bra i kroppen, inte knät men hade en allmän olustkänsla.
En selfie nere vid havet, här har jag aldrig varit och det var roligt att se lite annat än bara startområdena.
Jag ställde mig någonstans emellan beräknad sluttid 40-45 och 45-50. Blev dock lite nervös över om jag ställt mig på fel ställe och om jag skulle bli nersprungen i starten. Jag var så nervös, har aldrig varit så här nervös förut. Peppade mig själv att det är bara att springa.
Har du orkat läsa ända hit? Äntligen ska du få veta hur det gick för mig. 🙂 Till slut gick starten och jag kände mig alldeles ångestfylld. Hade på känn att det skulle bli en jobbig resa men första kilometern gick ändå bra. Inte på lätta ben men relativt pigga. Det jobbiga skulle börja vid tre kilometer då jag började må illa (note-to-self är att inte äta lösgodis i bilen ner. Så dumt! Det dummaste jag gjort inför ett lopp tror jag). Jag var tvungen att sänka tempot men första fem gick ändå på en bra bit under trettio minuter (27,40 ungefär vilket ändå är en helt okej tid.) Jag tog sikte på rygg efter rygg som jag fick släppa. Första vätskekontrollen tog jag lite vatten, enbart för att få stanna och hämta igen lite kraft. Likaså vid den andra vätskekontrollen tog jag också vatten, också här bara för att ha en anledning att få gå några steg. Det här loppet är en riktig publikfest och det är folk överallt. Ville verkligen inte stanna och gå. Illamåendet höll jag i schack genom att djupandas, försöka tänka på något annat och hålla nere tempot. Till slut kom jag i mål! Det var verkligen hemskt! Men inte så hemskt att jag inte kommer ställa upp igen nästa år och dessutom då springa fyran också.
Yes, så här trött var jag efter loppet. Det tog en bra stund innan jag kunde tänka på att äta och dricka var inte att tänka på då jag mådde så dåligt. Slog mig att nio kilometer var det länge sedan jag sprang på träning. Visst sprang jag en mil i intervallform förra veckan och så har jag ju matcherna men det är inte riktigt samma sak. Men! Jag är nöjd och jag känner att bara jag håller i träningen så är jag snart tillbaka i gamla takter.
 

Racereport Byrundan 2019

Publicerad den av Hannas krypin
I fredags var det dags för lopp igen, årets första då jag jobbade när Blodomloppet gick. Förra året sprang jag åtta kilometer men i år med dagsformen och mitt högra knä valde jag att ”bara” springa fyra kilometer. Vi skulle samåkt med brorsan men av olika anledningar fick vi mötas upp på plats istället. Alexander ville också springa men inte lilla Ida. Hon vägrade bestämt.
Jag velade om jag skulle köra i långa brallor eller korta. Hemma var vinden så kall. Det slutade med att jag valde korta brallor och så hade jag träningsoverall över så att jag var varm tills det skulle bli dags för start. På överkroppen fick det bli linne och så en tunn långärmad tröja över så jag hade alternativ. Det skulle visa sig att korta brallor och linne räckte gott och väl.
Väl på plats hämtades nummerlappar ut och sen blev det en ganska lång väntan innan Alex start. Han skulle springa 1,6 kilometer och Ida som inte ville springa busade järnet med brorsan. Bra uppvärmning, hehe.
Marcus sa som vanligt att han skulle ta det lugnt och springa med mig. Eller hur sa jag. ”Du kommer springa i ditt tempo och så kommer jag bara se din rygg långt där framme”. Och mycket riktigt, vi höll samma tempo i början och sen stack han iväg.
Alex sprang tre varv på en 500 meters bana. Han var så duktig och hans prestation belönades med en tredjeplats i sin klass och och ett fiskespö. Det var så roligt för honom!
Jag värmde upp, gjorde hopsasteg och lite allt möjligt för att få igång kroppen. Till slut var det bara några minuter kvar till min start. Så taggad och pepp. Jag visste dock att det skulle bli jobbigt. Men i år var jag mer beredd på vad som skulle komma. Starten gick och jag hade Avicii i lurarna. Bästa springmusiken för mig fortfarande.  Första ca 700 meter går i uppförsbacke, trots det låg jag i tempo runt fem minuter/kilometer. Efter första kilometern kom jag på att jag druckit för lite och det störde mig en stund. Men en lång nerförslöpa fick mig på andra tankar. Det är det som är så bra med det här loppet, alla jobbiga uppförsbackar följs av minst lika långa nerförsbackar. Den värsta backen kom strax efter 3 kilometersskylten och där var jag så nära på att gå men valde att fortsätta springa även om det gick sakta. Alltså verkligen sakta. Det hade nog gått snabbare att gå. När banan delade sig strax innan mål var jag väldigt glad över att jag fick springa till mål och inte jobba fyra långa kilometer till. Det var riktigt skönt att springa in i mål och jag var 16 tjej vilket förvånade mig men givetvis blev jag väldigt glad. Det var kul!
 
 

 

 
 
 
 
 
 
 

Racereport Jätten Bule-löpet 2018

Publicerad den av Hannas krypin
Igår var det dags för det årliga Jätten Bule-löpet. På grund av mitt dåliga mående i fredags så satt det väldigt långt inne att kunna springa över huvudet taget. Jag ville verkligen inte missa att springa så här femte året i rad. Jag hängde med iallafall och så fick känslan efter att ha sprungit med Ida avgöra om jag kunde springa eller inte.
Alexander skulle springa 2,4km och Ida ville också springa långt som hon sa. Vi efteranmälde Ida och så stod vi och tittade på Knatteloppet. De små barnen är så gulliga när de tultar runt. Vi skrattade gott åt ett litet barn som bara ville bära iväg med konerna som markerade banan.
Till slut blev det dags för start och Alexander sprang iväg i full fart och Ida planterade nästan fötterna. Jag tog henne i handen och så började vi springa tillsammans. Ida var så duktig och sprang nästan hela vägen. Gick nägra meter här och där och i de tuffaste uppförsbackarna.
Efter att ha sprungit med Ida i hennes tempo kände jag i kroppen att jag skulle kunna springa ändå. Jag bestämde mig verkligen i sista minuten, haha. Dock så satte jag målsättningen lågt. Ta det som en lugn joggingrunda och bara lulla runt. I år var dessutom första gången som det var strålande sol. Underbart! 
När starten väl gick så kändes det helt annorlunda i kroppen. Benen var pigga och det kändes riktigt bra. När man sprungit runt 2,8 kilometer börjar banans jobbigaste backen. Den är ungefär en kilometer och inte så brant. Men just eftersom den är så lång så suger det rejält i benen. Jag matade på och jag behövde inte gå i backen som jag gjort tidigare år. All träning börjar verkligen ge resultat. Jag sprang i mål på min fjärde bästa tid någonsin på en femma. Fascinerande hur jag kan må så dåligt ena dagen och sedan springa fem kilometer som nästan ingenting. Rickard sprang in på en tredje plats. Så kul!
Det här var årets sista lopp och vilket löparår jag haft. Min formkurva har pekat spikrakt uppåt och det känns riktigt lovande inför nästa års fotbollssäsong.

Racereport Höstfemman 2018

Publicerad den av Hannas krypin
Då var det dags att skriva ner några rader om årets höstfemma. Jag, Rickard och Alexander blev hämtade av Marcus och så bar det av till Åby. Det var kallt men fantastiskt vackert höstväder.
Vi hämtade ut nummerlappar och tog den vanliga promenaden. Sprang lite i backarna för att känna lite på benen och snart var det dags för Alexander att springa. Det är så roligt att han kommit igång med att löpträna och inte bara springa loppen. Han var riktigt duktig så det var roligt att se.
 
Kort eller långt, långt eller kort. Det var frågan och jag velade till en halvtimme innan start. Bestämde mig för att vara viking. Tänkte att om jag fryser så springer jag snabbare… 
I år tyckte jag att det tog evigheter innan det blev dags för oss att få ställa upp på startlinjen. Men tiden går snabbt även när man väntar. Först ställde jag mig ganska långt bak tillsammans med Marcus men så gick vi fram så vi stod i rad två. När starten gick så var det inte så dumt att kunna lägga mig i mitt tempo direkt. Är så van vid att få kryssa mig fram i början innan fältet tunnas ut.
Den ser så oskyldig ut, den första långa backen. En backe som är ungefär 400 meter och som suger i benen och får mig att vilja strunta i att springa och gå hem istället. I år var första året som jag sprang hela backen. Ja hela loppet förresten utan att ta några gångsteg i de tuffaste backarna. 
När jag kommit upp för den härliga backen får jag en välförtjänt vila när det börjar gå nerför igen. Som alltid så glömmer jag bort hur jobbig och tung banan faktiskt är. Det som ”räddar” mig är de långa nerförsluten. Där får jag vila och samlar kraft. Den sista riktigt jobbiga stigningen är strax innan två kilometer kvar. Där har de dessutom lagt grus så det är tungsprunget av den anledningen. Belöningen kommer snart. I princip 2 kilometer nerför är kvar nu förutom två, tre korta branta backar. Men i jämförelse med det jag har bakom mig så är det ingenting.
Hela tiden hade jag koll på klockan och jag visste tidigt att jag skulle slå mitt personbästa. Frågan var dock om jag också skulle klara att komma under 30 minuter. Det var inga problem, visste att jag skulle kunna sänka tempot en aning och fortfarande nå mitt mål med goda marginaler. Såklart kändes det att jag sprungit några kilometer och jag var rejält andfådd men ändå inte ”jag vill dö-trött”. Så nöjd med min prestation. Rickard vann femman och Marcus sprang som vanligt bra. Vi hade roligt!
 

Racereport Å-stadsloppet 2018

Publicerad den av Hannas krypin
Idag åkte jag, Sofia, Rickard, Marcus och Sofias vän Emma till Örebro för att springa ett lopp. Sofia skulle springa halvmarathon och vi andra milen. Vi åkte ganska tidigt i förmiddags för att hinna upp till Örebro och hämta nummerlapp och göra oss redo för start. Vädret har varit fantastiskt vackert. Jag var lite bekymrad om jag hade för mycket kläder på mig men det visade sig sen att det var alldeles lagom.
Starten gick vid Tybblelundshallen. Jag var så nervös under vägen upp, träningsvärk i baksida lår och armar efter ett alldeles för hårt träningspass igår och jag kände mig seg. Min målsättning blev milen på en timme. Allt under det var en bonus.
Till slut gick starten, i uppförsbacke. Kunde de inte lagt starten lite högre upp kunde jag inte låta bli att tänka. Ja det här var negativa tankarnas dag. Måste alla springa så fort? Min andning kom inte igång, benen kom inte igång, trots det gick första kilometern i drygt fem min/km. Ett tempo som jag sen inte skulle orka hålla hela loppet men det förklarade att det var tungt med andning.
Efter ett tag kom jag in i andningen och fick en annan känsla. Kunde njuta av omgivningarna och jag funderade över om jag skulle strunta i att försöka få en bra tid och stanna och fota istället. Jag valde dock att fortsätta löpa på mina ”härliga pigga ben”. De jobbigaste kilometerna var de sista tre, då ville inte mina ben mer. De sista två kilometerna gick det uppför i stort sett hela vägen. Varför utsätter jag mig för det här kunde jag inte låta bli att tänka. Lättnaden var stor när jag fick springa nerför sista biten och in i hallen. Äntligen! Officiell tid blev 55,31 vilket jag är mer än nöjd med. Nu efteråt vill jag såklart springa loppet igen men då ska jag inte köra ett hårt träningspass dagen innan. Eller så gör jag det ändå för det ger väldigt mycket pannben att pressa sig när kroppen helst vill lägga sig ner och inte ta ett steg till.
Efter loppet väntade vi på Sofia och vi räknade med att hon skulle komma i mål runt 1,40. Istället sprang hon in på 1,35. Grymt bra sprunget av oss allihopa. Marcus slog personbästa och Rickard sprang ruggigt bra. Lyckad utflykt!

Racereport Liuloppet 2018

Publicerad den av Hannas krypin
Ikväll var det dags för höstens upplaga av LIU-loppet. Jag brukar alltid springa 10 kilometer men idag slog jag på stort och sprang fem kilometer. 😜Det kändes jättekonstigt att springa lopp utan Rickard, han var saknad. Men bror min var med, vi värmde upp (väldigt ofokuserat ska jag säga) och snart var det dags för start.
Många gjorde seriösa uppvärmningar men inte jag och brorsan inte. Det kanske är dumt när man egentligen vill sätta personbästa.
Viagraparken som den så fint kallas för av studenter.
Två saker störde mig. Dels att vi kom ganska långt bak så det tog en stund innan vi kunde öka tempot och ganska snart upptäckte jag att jag hade fel tights på mig. Under tiden jag sprang funderade jag på om jag visade halva rumpan eller om det bara var känslan. Note-to-self är att aldrig mer springa i mina ”norrskenstights”.
I Vallabacken tappade jag Marcus, farten och allt blev bara ännu tyngre och segare. Men i nerförsbackarna fick jag upp farten. Det är min styrka att kunna rulla nerför och jag plockade ett gäng löpare. Både killar och tjejer.
När jag började närma mig mål var jag väldigt glad över att bara springa ett varv och inte två som tidigare år. Dagsformen påverkas av så många faktorer. Inatt sov jag som en stock men formen var inte riktigt där ändå. Men äsch, det är bara att fortsätta. Vissa dagar känner jag mig snabb som jag vet inte vad och andra dagar är det som det är idag. Inget att hänga läpp över. Det blev ett riktigt bra tempopass även om jag först tänkte satsa på personbästa. Så är det ibland! Det var kul att springa, iallafall efteråt…. Hehe…..
Min favvostretch!
 

Victorialoppet 2018

Publicerad den av Hannas krypin
Igår var det dags för den årliga upplagan av Victorialoppet. Det blev jag, Rickard, Annelie och Joar som åkte. Joar kom och åt lunch med oss och sedan styrdes kosan för att hämta upp Annelie. Vi kom ganska tidigt till mötesplatsen och sedan bar det av längs en slingrig skogsväg. Vi var på väg! Att åka på en söndag i semestertider innebar såklart mycket trafik på vägarna. Väldigt mycket trafik… Det lättade i Oskarshamn. Det var fantastiskt vackert väder över bron, inte ett moln men jag kunde inte se så mycket då jag var chauffören. När vi närmade oss Borgholm fastnade vi i trafikkö och ett tag var vi rädda att Rickard skulle missa starten i fyra kilometers-loppet. Det gjorde han inte. Vi var på plats och kunde hämta ut nummerlapparna med fyrtio minuter tillgodo. En annan hade säkert stressat upp sig en aning men inte Rickard inte. 
Rickard värmde upp inför sitt lopp och vi andra pysslade lite. Fixade med nummerlappar och chipet till skon. Jag bestämde mig för att springa i bara sporttopp vilket skulle vara det bästa beslutet. Kommer aldrig mer springa lopp när det är varmt med linne över.

Vi knallade bort till starten och såg när Rickard drog iväg. Full fart från början. Något annat duger inte. Efter strax under 14 minuter kommer Rickard in på målrakan och vinner 4 kilometer med två minuters marginal till tvåan. En funktionär sa till han ”när du blir stor kan du springa nio kilometer” och Rickard kontrade med att ”jag ska springa nio kilometer med”.
Kul att ha J och A med på trippen! J hade tidsmål medan A skulle ta det lite mer som det kom.
I väntan på att Victorialoppet skulle börja tittade vi lite på VM-finalen mellan Frankrike och Kroatien.
Jag hade ganska tråkig inställning den här gången. Jag vet hur jobbigt det blir för mig att springa i värme. Jag hade även dålig känsla i kroppen från förra året när jag inte var ett dugg nöjd med min tid och ett lopp där jag fick slita från början till slut.
Jag hängde på Rickard, J och A på uppvärming och när jag började springa kände jag att jag hade en väldigt bra känsla i kroppen. Lätta ben och full med energi. Jag började hoppas på att faktiskt kunna springa fort. Min taktik blev att springa snabbt i början för att sedan ha marginal till att kunna sänka tempot i slutet. Startskottet gick och jag släppte direkt A som sprang iväg i ett lite högre tempo än vad jag kände att jag kunde springa i. Energin som jag kände på uppvärmningen fanns kvar i kroppen och första kilometern gick i 4,54min/km. Aldrig någonsin har jag sprungit i den farten på tävling. Första tre kilometerna sprang jag på 14,54min och så snabbt har jag aldrig sprungit ett lopp. Inte ens ett tempopass på löpbandet har gått i den farten. Jag vet inte var energin kom i från men jag matade på och har ett nytt personbästa på fem kilometer (25min och 50sek). Vid fem kilometer kom första vätskekontrollen, en aning så sent men så välkommet. Jag drack ett par klunkar och hällde resten av vattnet över mig. Det var en tjej som jag la märke till lite extra. Hon sprang före mig och efter ett tag kom jag i fatt henne då hon börjat gå. När jag sprang om henne började hon springa igen och så fortsatte det ett bra tag. Springa snabbt, gå, springa snabbt. Jag fick känslan av att hennes taktik var att ”jag får vila tills hon kommer i kapp, sen måste jag springa igen”. Inte mig emot faktiskt, jag fick något annat att tänka på. Jag tror att jag till slut kom före henne i mål alternativt att vi kom samtidigt. För jag sprang om henne en sista gång och sedan kom hon inte ikapp. Inte vad jag la märke till iallafall. Publikstödet runt banan är något alldeles extra och gissa att det var guld värt med publik runt banan som stod med vattenslangar och blötte ner varma löpare. Helt underbart att springa igenom och det gav mer energi. Målet närmade sig och jag fick till slut springa i mål på min nästa snabbaste tid i Victorialopps-sammanhang. Så supernöjd och tacksam över vad kroppen är kapabel till!
Min officiella tid blev tre sekunder bättre. Hur nöjd som helst med min prestation. Mer tankar om framtida träning kommer under veckan. Med tanke på resultaten som jag fått på de tre senaste tävlingarna är min motivation till att träna ännu större.
Nöjda löpare. J som har nytt PB på 9 kilometer, Rickard som vann fyran och sprang bättre än vad han räknat med på nian och A som också var grymt nöjd med sin prestation.
Vi drog till en badstrand i Borgholm efter loppet och det var helt underbart att doppa kropparna i det kalla men sköna vattnet. Ljuvligt!
 

Karhu run 2018

Publicerad den av Hannas krypin
 
I helgen var både jag och Rickard tveksamma till om vi skulle springa lopp idag igen med tanke på att det blev ett lopp i fredags och på söndag är det årets upplaga av Victorialoppet. Men jag och Rickard skulle ändå träna idag och Marcus var pigg på att springa. Så vi åkte ner till Västervik för att springa Karhu run. Vi sprang förra året med och min målsättning idag var att springa snabbare än vad jag gjorde förra året.
Parkering hittades nära startområdet och nere vid hamnen är det så fantastiska små hus. Vi knallade bort till startområdet och anmälde oss. Sedan blev det en lång väntan inför start.
En kvinna såg när jag fotade rosorna på bilden ovan så då ville hon visa mig sina. Först blev jag lite skeptisk, knalla in på en främmande kvinnas tomt och fota men tänkte att visst, jag blev nyfiken. Kvinnan bodde i ett helt fantastisk litet radhus precis vid vattnet. Rosorna då? Ja, visst var de fina och jag har aldrig sett just den sorten. Lite avis blev jag också på läget, precis vid vattnet. Helt underbart fint!
Jag varvade uppvärmning med att ta bilder och filura över taktik. Om jag skulle springa iväg i ett snabbare tempo än vad jag egentligen klarar av. Eller springa sakta i början och öka i slutet. Helt klart var att jag skulle springa snabbare. Något annat fanns inte på kartan.
Glad och peppad på att ge mig iväg!
Till slut gick startskottet. Jag och brorsan hade sällskap och första kilometern gick på lite mer än fem minuter per kilometer. Så taktik blev att försöka hålla det tempo så länge som möjligt. Jag sackade dock lite och Marcus låg före. Vid vätskekontrollen innan tre kilometer kom jag ikapp och därefter hade jag täten ett tag. Ett mycket roligare sätt att springa när man hjälps åt lite att dra. Strax efter tre kilometer går banan in i målområdet igen för varvning. Om första varvet går nere vid hamnen och är flackt så är andra varvet mer backigt och går i bostadsområdet. Backarna är inte särskilt branta men de är långa vilket suger rejält i benen. Desto mer tacksamt är det att det är lika mycket nerför där jag passar på att rulla och samla kraft. Återigen sprang jag om brorsan men han kom i kapp mig ungefär 400 meter kvar till mål. Där orkade jag inte jobba ikapp utan han kom i mål med enbart fyra sekunder före mig. Känns lite surt, att avståndet var så kort. Trodde det var längre men inte i tid. Mitt tidsmål då, det fixade jag med 37 sekunder till godo och topp femtio i placering. Grymt nöjd tjej!
Rickard sprang som vanligt suveränt bra. Plats åtta sprang han in på i ett tufft startfält.