Här stod regnet som spön i backen imorse så peppen att åka iväg för att springa var ju sådär måste jag erkänna. Men ju närmre startplatsen vi kom, desto mindre regnade det och väl på plats kom det inte en droppe. I bilen på vägen dit började jag få ont i magen så jag var såklart nervös över om det skulle gå att springa alls. Vi gjorde oss startklara, jag Rickard och Alexander. Kul att han är så stor nu att det går att springa samma lopp. I år är det sjunde gången som vi springer det här loppet och nytt för i år är att de har dragit bansträckningen i elljusspåret så man fick springa samma bana två varv. Spåret i Österbymo är som en berg- och dalbana. Det går uppför och så går det nerför, det är aldrig riktigt platt. Halkigt är det också, vet inte vad de valt för underlag men när det är blött blir det som en skridskobana. Med en liten överdrift nu då såklart. Sista 400 meter eller vad det nu kan bli är det över rötter och ut på en fotbollsplan innan man får springa in i mål.
När startskottet väl gick var jag irriterad över att det var så trångt, fick ligga och lufsa en stund innan jag kunde ta mig om. Tog rygg på en tjej som jag kände att henne vill jag slå. Sprang om henne ganska snart och hittade snart en annan rygg att följa.
Hennes rygg hade jag sedan under resten av loppet, vissa bitar var hon hare och andra bitar var det jag som drog. I spurten sprang hon om mig men jag tog henne till slut ändå. Med en sekund. Första spurtstriden jag vinner, det var kul! Det är något märkligt med det här loppet för bortsett från 2019 så kommer jag alltid på en sextonde plats, så också i år. Jag är riktigt nöjd, särskilt eftersom det varit si och så med träningen.
Som alltid är det ett trevligt lopp att springa, blir säkerligen repris nästa år igen. Mina planer för resten av dagen är att plugga, tänkte även träna pilates senare. Ett pass med fokus på att mjuka upp kroppen är planen. Så jag skriver kanske några rader igen senare, vi får se.
