I fredags var det dags för lopp igen, årets första då jag jobbade när Blodomloppet gick. Förra året sprang jag åtta kilometer men i år med dagsformen och mitt högra knä valde jag att ”bara” springa fyra kilometer. Vi skulle samåkt med brorsan men av olika anledningar fick vi mötas upp på plats istället. Alexander ville också springa men inte lilla Ida. Hon vägrade bestämt.
Jag velade om jag skulle köra i långa brallor eller korta. Hemma var vinden så kall. Det slutade med att jag valde korta brallor och så hade jag träningsoverall över så att jag var varm tills det skulle bli dags för start. På överkroppen fick det bli linne och så en tunn långärmad tröja över så jag hade alternativ. Det skulle visa sig att korta brallor och linne räckte gott och väl.
Väl på plats hämtades nummerlappar ut och sen blev det en ganska lång väntan innan Alex start. Han skulle springa 1,6 kilometer och Ida som inte ville springa busade järnet med brorsan. Bra uppvärmning, hehe.
Marcus sa som vanligt att han skulle ta det lugnt och springa med mig. Eller hur sa jag. ”Du kommer springa i ditt tempo och så kommer jag bara se din rygg långt där framme”. Och mycket riktigt, vi höll samma tempo i början och sen stack han iväg.
Alex sprang tre varv på en 500 meters bana. Han var så duktig och hans prestation belönades med en tredjeplats i sin klass och och ett fiskespö. Det var så roligt för honom!
Jag värmde upp, gjorde hopsasteg och lite allt möjligt för att få igång kroppen. Till slut var det bara några minuter kvar till min start. Så taggad och pepp. Jag visste dock att det skulle bli jobbigt. Men i år var jag mer beredd på vad som skulle komma. Starten gick och jag hade Avicii i lurarna. Bästa springmusiken för mig fortfarande. Första ca 700 meter går i uppförsbacke, trots det låg jag i tempo runt fem minuter/kilometer. Efter första kilometern kom jag på att jag druckit för lite och det störde mig en stund. Men en lång nerförslöpa fick mig på andra tankar. Det är det som är så bra med det här loppet, alla jobbiga uppförsbackar följs av minst lika långa nerförsbackar. Den värsta backen kom strax efter 3 kilometersskylten och där var jag så nära på att gå men valde att fortsätta springa även om det gick sakta. Alltså verkligen sakta. Det hade nog gått snabbare att gå. När banan delade sig strax innan mål var jag väldigt glad över att jag fick springa till mål och inte jobba fyra långa kilometer till. Det var riktigt skönt att springa in i mål och jag var 16 tjej vilket förvånade mig men givetvis blev jag väldigt glad. Det var kul!
