Som du vet så är jag instruktör i hjärt-lungräddning och utbildar mina kollegor i det. Idag har jag gått en utbildning i att bli ännu bättre på just scenarioträning. Det är viktigt att få öva på sina kunskaper i påhittade patientfall. Göra eventuella misstag på en docka där det inte gör något om det blir fel. Men också det här att få större trygghet i olika moment.
Förmiddagens fokus var på pedagogik och så fick vi reflektera kring en scenarioträning där allt som kunde gå fel gick fel. Vi fick också verktyg med olika punkter som är viktigt att tänka på för att det ska bli så bra som möjligt. Var och en skulle gå igenom ett frågeformulär och rangordna det som stämmer bäst in. Utifrån svaren fick man olika poäng som sedan skulle fyllas i cirkeldiagrammet.
Vi blev bjudna på mat: god macka till förmiddagsfika, isterband till lunch (jag var den enda som tog isterband). Det var så gott! Till eftermiddagsfika fick vi morotskaka. Den där stora biten var så mättsam. Hade räckt med hälften. Efter lunchen så delades vi in i grupper och skulle skapa ett eget scenario som de andra grupperna sedan fick lämna feedback på. Det blev en intressant eftermiddag. När kursen var slut för dagen så åkte jag till campushallen. Det var dags för höstens upplaga av LIU-loppet. Men vilket usligt väder. Himlen öppnade sig fullständigt och jag kände för att strunta i loppet. Men Rickard och Alex var på väg och brorsan hade också anmält sig. Jag hoppades på att det skulle sluta regna och några minuter innan Rickard och A kom så slutade det att regna.
Jag skulle springa fem kilometer. När jag började värma upp kände jag verkligen hur mycket gårdagens träning tagit på benen. Trots att jag tog det lugnare än vad jag brukar. Men jag var peppad. Det skulle bli kul. Vad lite jag visste haha. Hällregnandet dryga timmen innan start hade förvandlat vallabacken till en halkbana. När jag kommit uppför hälften så halkade. Inne i skogen där det brukar vara relativt lättsprunget var det lervälling på sina ställen. Tungt är bara förnamnet!
Något som jag är väldigt glad över är att jag trots vurpa och tunga ben var bara tjugo sekunder långsammare än Sofialoppet tidigare i september. Detta alltså trots min vurpa. Jag är helnöjd med dagen på alla sätt och vis!
Tack för ditt fina inlägg på min blogg, Hanna. Ditt jobb är fantastiskt, och jag är glad att du är en löpare… Jag tränade en gång regelbundet i ett år och sprang genom skogen för att förbättra min uthållighet eftersom jag ville vara med i turlöparna på vintern… och det hjälpte. Men jag är egentligen inte en löpare i sneakers… men jag har ett atletiskt hjärta. Jag älskar att träna… och för att prata om ditt yrke – min man är brandman… Jag är bekant med ämnet räddning och första hjälpen…
Jag önskar dig all lycka i din karriär och dina idrottsliga strävanden. Jag ser fram emot dina inlägg och kommer att titta in ofta.
Kramar från Viola
Tack snälla Viola för dina fina ord. Så roligt att höra om din träning i skogen – det atletiska hjärtat är verkligen det viktigaste, inte om man kallar sig löpare eller inte. Att din man är brandman är så beundransvärt, ni har verkligen mycket kunskap om räddning och första hjälpen. Jag blir jätteglad att du vill kika in här ofta – tack för din pepp och värme! Kram
Kan tänka mig att scenarioträningen var både rolig och intressant, och den är ju både nyttig och viktig. För tyvärr är det ju så att om saker kan gå fel, så händer det att dom gör det. Så det är ju bra att träna på ett värstascenario. Isterband är jag tveksam till, men morotskakan skulle jag mer än gärna velat smaska i mig. Fy det lät inget vidare att vurpa under loppet. Men väldigt bra jobbat av dig med tanke på det leriga underlaget. Här börjar man också få uthärda lite väl mycket lera på grund av allt ösregn/skyfall. Men det är bl a hagarna som börjar bli söndertrampade trots att dom är stora.
Känns som att isterband är något som delar in folk i två läger: De som älskar det och de som tycker det är hemskt. Visst är det bra att öva. Då är man mer förberedd när det väl händer något. Vurpan var inget kul men jag gjorde mig inte illa så det var ju tur.
Tur att du inte slog dig när du vurpade och kul att du var nöjd med loppet.
Carin
Jag är jättenöjd! Det var så roligt.
Heja dig trots lervälling och en vurpa:)
Grymt jobbat.
Tack! 😀
Fy så obehagligt att ramla även om det gick bra för dig (även med tiden). Jag har fått som skräck att ramla sedan jag föll i skogen 2020 och fick sy 13 utvändiga och 3 invändiga stygn. Eller om det var 14 eller 12, blev osäker men var så sjukt. Är som det låser sig i hela kroppen på mig numera om jag faller.
Spännande utbildning också, alltid härligt när man får utbildas vidare 😊.
Jag förstår din skräck. Minns när du ramlade och det var inte kul att läsa om. Ännu mindre såklart att uppleva det.
Du är FANTASTIK i löparspåret och på ditt jobb! Du är faktiskt det vad jag skulle kalla ett förebild, återigen på fotbollsplanen, i löparspåret och absolut på ditt jobb! Och din Rickard ligger inte långt efter;-)
Däremot tycker jag att det är en förolämpning att servera hundmat – typ Isterband. Hade aldrig tippat att du skulle ta den rätten. Tänk så fel jag hade – hahaha:-)
Hahahaha!!! Skrattade rakt ut när jag läste parallellen till hundmat och isterband. Hur kul som helst ju!