Regnigt, halkigt, backigt och geggigt. Det var väl ungefär så jag förväntade mig dagens höstfemma. Eller jag hoppades på att slippa regnet i alla fall. Det gjorde jag inte. Det var jag, Rickard och A som åkte iväg för att springa årets näst sista lopp. Sprang höstfemman första gången 2012 men har inte sprungit alla år sedan dess. Ibland har det krockat med skador, ibland med jobb och vissa tillfällen med fotbollscup. Ett år lyckades jag med bedriften att komma på en åttonde plats och springa in på drygt 28 minuter. Det har jag bara gjort en gång. Vi gjorde som vanligt att vi tog en kort promenad efter att ha hämtat ut nummerlapparna. Benen kändes hur sega som helst. Hur ska det här gå egentligen tänkte jag.
Idag hade jag som mål att inte gå något i den första långa och jobbiga uppförsbacken och komma under 35 minuter. Jag lyckades med det första målen i alla fall men kom inte under 35 minuter. Så helt klart det långsammaste loppet någonsin. Men å andra sidan bjöd banan heller inte upp till några snabba tider. Det var geggigt, halt och rötter/stenar gjorde det förrädiskt halt.
Tur jag inte kladdade på smink, det hade runnit överallt….. Jag är väldigt nöjd med hur kroppen kändes. Det här är ett av de backigaste loppen i Östergötland som jag sprungit. Mjölksyran kommer som ett brev på posten. Något som gjorde mig glad är att känna att all styrketräning som jag tränat under hösten verkligen gjort skillnad. Jag var långsammare än förra året men känslan var bättre och det är det jag tänker fokusera på.
Inte bara att din domartröja är lila och en av mina tre favo färger, dagens orange tröja är det också.
Så bra jobbat av dig:-) Huvudsaken är ju att du är nöjd och att kroppen kändes bra. Strunta i tiderna. För det är ju lite konstigt, ju äldre man blir ju långsammare blir man, oavsett hur bra tränat man är.
Synd med regn. Här var det visserligen inget lopp, men efter fyra regndagar var det faktiskt uppehåll idag. Dock ingen sol…
Nej jag är nöjd med loppet och känslan även om jag var långsammare än planerat.