Det satt långt inne men vi bestämde oss i sista stund för att åka ner och springa Västerviks stadslopp. Med vi menar jag, Rickard och Marcus. Barnen ville inte följa med. Vi lämnade ett regnigt hemma och kom till ett minst lika regnigt Västervik. Jag hade shorts och en tunn långärmad tröja på mig. Note to self är att även om det är 17 grader och regn så går det alldeles utmärkt att bara ha ett linne på överkroppen.
Vi efteranmälde oss. Det som är så bra med det här loppet är att om man springer Byrundan får man 100 kronor rabatt på startavgiften. Det är taget! I väntan på barnloppet som är lite tradition att titta på så fotade jag och Marcus makro.
Kolla vilka närbilder min mobilkamera kan ta:
Eftersom min skada inte blev värre av loppet i fredags så tänkte jag att jag kan springa. Vila har ju inte hjälpt så jag tänker att jag kan göra det som jag inte får ondare av. Som att springa lopp. 😝🙈 Jag och Marcus sprang första tre tillsammans, sen tappade jag honom. Jag tog ”ta det lugnt” på lopp till en helt ny nivå. Men jag sprang hela vägen och dessa 6 kiloneter är det längsta jag sprungit under hela året. Förutom under matcherna men det räknas inte. Tror senaste sexan jag sprang var på detta lopp förra året….. Det är inte bra alls.
Jag borde inte springa men ett lopp vill jag springa under semestern. Det räcker med att avstå loppet i Västervik på måndag och Victorialoppet som annars är tradition att springa. Byrundan är ett tufft lopp, backe upp och backe ner. Man kan välja mellan att springa fyra eller åtta kilometer. Första året jag sprang det här loppet så sprang jag åtta kilometer på en riktigt bra tid. Det var tider det! Med dagens förutsättningar förväntade jag mig inga stordåd direkt.
Den största frågan var som vanligt vad jag skulle springa i, Långt eller kort nertill, långt eller kort upptill. Till slut landade jag i korta shorts och så linne eller långärmad tunn tröja beroende på hur vinden kändes i Gamleby. Det lovades 18 grader, halvklart och 13 meter i byarna. Alla blev förvånade över regnet som kom. Men det är något konstigt just i Gamleby för det blir alltid fint lagom till starten. Jag tänkte först ha långärmat men det sprack upp så kunde springa i linne.
Vid starten blev både jag och Rickard intervjuade av speakern. Kul ju. Jag och S sprang tillsammans. I slutet sprang han ifrån mig för att komma före den andra dinosaurien som sprang om oss. Dinosaurier undrar du såklart nu. Jag ska berätta.
Ett kompisgäng hade klätt ut sig till dinosaurier. Den där banan är rätt jobbig att springa, tänk då att springa med dinosauriedräkt. Jag och S sa att vi skulle komma före dom i mål. Det lyckades nästan, S hade 1 före sig, den andra tog han på spurten. Jag hade två. Jag får ändå vara nöjd med men placering, kom i mål som nittonde tjej men jag är inte nöjd med min tid.
När vi kommer hem nu ska vi käka mat och sedan efterstreama Sveriges fotbollsmatch.
Allt har känts grått och trist idag. Till och med ”mina” gula rapsfält har förlorat sin färg. Det här kalla vädret kan ju göra vem som helst missmodig. Jag försökte dra ihop ett gäng på jobbet men ingen ville/alternativ hade andra planer. Kloka kollegor måste jag säga med tanke på det trista vädret. Att sitta ute och ha picknick efter loppet, nej tack! Årets blodomlopp krockade med Ghost stora konsert på samma ställe. En del hade gått all in med sminkning. Det syntes väldigt tydligt vilka som skulle springa lopp och vilka som skulle på konsert. Kontrasterna var stora.
Rickard sprang med sitt jobb och jag sprang med Alexander. Nyhet i år var att om man var långsam löpare kunde man starta före det seedade startfältet. En mycket bra idé om det inte vore för alla som väljer att gå i löpklassen och agerar bromskloss. När det började närma sig start började jag få ont i magen. Blev lite orolig men under löpningen kände jag ingenting. Alex och jag höll sällskap ett tag och det dröjde väl runt 500 meter innan jag kunde komma framåt i mitt tempo. Mitt tempo var inte snabbt men vips hade jag ändå sprungit fyra kilometer och målet närmade sig. Sista biten är alltid värst på det här loppet för jag ser så långt fram och det känns verkligen som att jag inte kommer någon vart. Men till slut är målet där och loppet är över för den här gången. Jag och Alex gick snabbt till bilen och fick kryssa mellan alla konsertbesökare. Tycker det gick väldigt smidigt ändå. Jag funderade över det där med parkeringsplats och valde att åka och ställa bilen på en parkeringsplats nära starten redan i morse och så skjutsade Rickard mig till jobbet. Jag har fått bra med motion idag, haha. Så här med facit i hand för egen del blev det väldigt bra. Har du haft en bra dag?
Nu är årets löparsäsong officiellt invigd. Ikväll var det dags för årets första lopp i Norrköping, Himmelstalundsloppet. Vädret bjöd på 10 plusgrader, moln och kalla vindar. Det var jag, Rickard och Alexander som sprang. Vi sprang det här loppet 2024 också, då var det strålande sol och väldigt varmt. I år var det inte samma förutsättningar och nog gnällde jag på kylan. Aldrig är jag nöjd. I år var det ny bansträckning. Rundan gick förbi Norrköpings ryttarförening och sedan tillbaka till arenan. Två gånger skulle den varvas…..
Precis som förra gången vi var med så satt vi på läktaren och tittade på barnloppen. Det är ju så kul att se hur barnen kämpar på. Efter en evighet var det dags för oss att få starta. Loppet startar inne på friidrottsarenan och första kilometern går ut på landsväg. Sen vänder man tillbaka och springer förbi arenan. Första kilometern kände jag väldigt starkt att det var dumt att springa men sedan kom jag igång. Jag hade två tjejer framför mig under hela loppet och väl på upploppet kände jag att jag nog skulle kunna spurta om. Och jodå, jag tog båda tjejerna med en sekunds marginal. Det är jag väldigt nöjd med! Nu är jag sugen på att springa lopp igen. Nästa blir blodomloppet om ett par veckor.
Så här efter första loppet känner både jag och Rickard att vi tränar lite fel just vad gäller uthållighet. Vi skulle båda behöva försöka få in lite fler distanspass. Då pratar jag om distanser om minst 7-8 kilometer. Intervaller får vi båda så det räcker. Något som var riktigt roligt att se är att Alexanders fokuserade löpträning i vinter verkligen gjort skillnad.
Idag åkte jag, Rickard och Alexander till Österbymo för att springa årets upplaga av Jätten Bulelöpet. Klockan ringde tidigt för att hinna till start, redan klockan elva drygt. Vi har sprungit loppet sedan 2014 med uppehåll under pandemiåren och förra året. Förra gången vi sprang, 2022, så gick banan två varv i elljusspåret. Innan dess så gick banan i en envarvs-bana men boende i samhället hade klagat på tävlingen. Så det blev premiär för ny bansträckning i år och en hel del trail. Eftersom banan är till största delen ny kan jag inte jämföra mina tider med tidigare lopp. Fördelen med det är att jag har ett nytt personbästa att slå till nästa år.
Jag tycker att Bulevallen ligger så mysigt. Hit skulle jag gärna åka för att döma fotboll men då skulle jag behöva byta till Smålands domarklubb då det är domarna i Småland som dömer på den här planen.
Vi hade tur med vädret på så sätt att det var strålande sol men det var verkligen ingen värme i luften, endast 4 plusgrader bjöds vi på. Jag och Rickard tog en uppvärmningsrunda i elljusspåret. Det var skönt att värma upp ordentligt. Kroppen kändes riktigt pigg men lagom till start så hade den känslan istället bytts ut till sovande ben. Det kommer bli jobbigt att springa fem kilometer på dessa ben tänkte jag. Början av banan går i elljusspåret men efter ungefär 1,2 kilometer lämnar man spåret och grusvägen för att ge sig in i skogen och springa på stig. Jag är verkligen inte tränad för dessa uppförsbackar men jag peppade mig med att det som jag sprang uppför också skulle springas nerför. På det sättet är Höstfemman och Jätten Bule-löpet väldigt lika. Det är jobbiga kilometer uppför men sedan får man samma backar nerför. Vid en sträcka kom de snabbaste mil-löparna ikapp oss just på den stigen var det trångt. Tror löparna från milen som sprang om oss blev väldigt störda för tempot drogs ner en aning.
Rickard kom in på en hedrande andraplats så vi fick stanna kvar till prisutdelningen. Det dröjde en stund eftersom alla löpare på både femman och milen skulle komma i mål. Men den mesta av publiken stannar såklart inte kvar av den anledningen, i kylan vill alla istället hem. Lite trist men några applåder fick deltagarna iallafall. När vi kom hem blev det trettio minuter stretch och avslappning för min del. Underbart!
Senast vi sprang Höstfemman var 2018 och då sprang jag 5,2kilometer på runt 28 minuter och sprang in som åttonde tjej. På den nivån är jag inte idag. Det här är ett tufft lopp där första två kilometerna går mer eller mindre uppför, resterande kilometrar går då såklart nerför med korta uppförsbackar men det är ett tufft lopp och varje gång jag har sprungit loppet så har jag ändrat mig under tiden. Så också i år skulle det visa sig.
Vi kom i väldigt god tid, över en och en halv timme innan start. Vi som sprang var jag, Rickard och Alexander. Viking eller inte var frågan men landade till slut i att springa i korta shorts ändå men långärmad tröja upptill. Det skulle visa sig vara helt rätt. Förra veckan hade jag två långärmade tröjor på mig och det blev för mycket. Så efter uppvärmningen tog jag av mig den enda.
Mina bilder visar en del av banans backar. Dessa bilder gör inte backarna rättvisa. Starten gick och det här med att veta sin plats är svårt för vissa. Det var en mamma med två barn som ställde sig i första led och trängdes med löparna som ville springa fort. Tack vare att de snabba löparna visade hänsyn blev barnen inte nersprungna men den risken finns ju alltid. Både mamman och barnen kom dessutom långt efter mig i resultatlistan. Hur tänkte dom egentligen?
I den här banan får man verkligen bekänna färg, jag visste att det skulle bli tufft men hur tufft det faktiskt är hade jag glömt bort. Eller så är det formen som är sämre än sist. Och med facit i hand kan jag säga att formen är sämre. Jag behöver träna mycket mer backlöpning och styrketräning. Jag är inte stark uppför däremot så kan jag rulla nerför i backarna och där tjänar jag in att jag är så långsam uppför. Jag trodde under tiden jag sprang att jag var sist men det var rätt så många tjejer efter mig i resultatlistan. Det blev jag väldigt glad över.
Jag anmälde mig till ett lopp innan jag åkte på min förkylning, nämligen Åstadsloppet i Örebro. Jag sprang det tillsammans med Marcus, Rickard och Sofia 2018. Då sprang vi allihopa en mil (förutom Sofia då som sprang 21km). Det kände jag inte att jag hade formen för att göra idag, det blev fem kilometer. Vi kom dit ganska sent, dryga fyrtio minuter innan start. Var rätt lagom faktiskt. Jag valde att vara viking med mina korta shorts från stronger, stödstrumpor och två långärmade tröjor. Det var kallt där i början så funderade på att ha vantar på mig. Vet dock av erfarenhet att jag blir väldigt varm när jag springer. Skulle visa sig under loppet sedan att jag hade alldeles lagom på benen men för mycket på överkroppen. Eftersom jag skulle lufsa runt så värmde jag upp lite halvseriöst genom att hänga med på friskis uppvärmning. Alltså jag har ingen koordination alls så det blir mycket skratt från min sida.
I vanliga fall brukar tidtagningen vara i nummerlappen men vi skulle ha en transponder på foten istället. Fick associationer till en fotboja (som jag vet inte ser ut så här).
Till slut gick starten och jag hade ambitionen att lufsa runt. I början var det enkelt eftersom jag ställde mig rätt långt bak och hamnade bakom personer som bokstavligen ”lufsade”. Det hade inte jag tålamod till så jag valde att springa om. Ett stort irritationsmoment var de där personerna som valde att gå och tog upp hela cykelbanan. Vet man att man ska gå så ställer man sig längst bak så man inte hamnar i vägen för dom som ska springa.
Jag gillar verkligen finishertröjan. Det var inte så mycket reklam heller som det annars är. Målrakan och på det här loppet så är målgången inne i tybblelundshallen.
Det här var ett perfekt lopp att ha som första träningspass efter sjukdom. Jag kände mig pigg och glad i kroppen och jag tror att veckans stretch gjort stor skillnad. Jag kände mig inte som en tung lufs som jag annars gör och jag är väldigt glad. Enligt klockan sprang jag 5,1km och jag höll mig tydligen under sex minuter per kilometer. Det är alltid mitt huvudmål.
Ikväll åkte vi iväg för att springa lopp: LIU-loppet. Det är ett gratislopp som anordnas varje vår och höst. Man kan välja mellan att springa milen och fem kilometer. Vi alla tre skulle springa fem kilometer. Senast jag sprang var 2018 tillsammans med brorsan. Då var formen något helt annat än idag. Försöker tänka att för varje pass jag springer så springer jag fortfarande snabbare än den som inte springer alls. Vill.bli.snabbare.och.starkare.
Eftersom jag jobbat dag kom vi ca 40 minuter innan start. Vi hämtade ut våra nummerlappar och värmde upp. Det är intressant att fundera över vilka som är snabba löpare och vilka som är lite långsammare Ibland är det dom som ser snabba ut vid uppvärmningen som inte är de snabbaste. Och såklart de som tar det lugnt vid uppvärmningen och sedan går ut för fullt och också håller farten ända in i mål. Det är också intressant att se vad folk väljer att springa i. Jag vill ha så lite som möjligt på mig och andra sprang i både långa byxor, väst och luvtröja.
Starten gick till slut och jag sprang iväg i ett bra tempo. Det orkade jag inte hålla så länge. Särskilt inte när jag kom fram till banans brantaste backe. (Googlar du vallabackarna Linköping så finns det iallafall två bilder. Men som vanligt så visar bilderna inte hela sanningen.) Jag lufsade uppför och försökte sedan rulla nerför. Funkar skapligt men jag känner ju att även om jag håller i gång så har jag inte den form jag vill ha. Den officiella tiden blev inte den jag tänkt mig men när jag ser att banan enligt min GPS-klocka är 100 meter längre så känns det mer okej. Det var kul att springa lopp med Rickard och Alex!
Igår åkte jag, Rickard och Marcus ner till Västervik för att springa Västervik City run. Förra året avstod vi då jag hade en bråkande hälsena. Året innan 2022, sprang jag riktigt bra men fick sedan världens ”magras” så jag kom i mål trea från slutet. Inte för att placeringarna egentligen spelar någon roll men det kändes surt eftersom jag var på väg mot en riktigt bra tid.
Vi kom till startplatsen i god tid för ett efteranmäla oss. Därefter blev det en ganska lång väntan till start. Vid halv åtta började vi värma upp. Kroppen kändes väldigt pigg till att börja med. Jag valde att vara viking idag, dvs korta shorts och blå sporttopp som jag skrev om häromdagen.
Under uppvärmningInnan startEfter målgångJag ville absolut känna på vattnet. Det var väldigt varmt och jag blev sugen på ett bad. Suget försvann dock när jag upptäcte öronmaneterna. Marcus ville också känna på vattnet.
När starten gick höll jag och Marcus sällskap, jag hade sega och tunga ben och funderade över hur det skulle gå när det kändes så segt redan från start. Det var en annan känsla än under uppvärmningen. Västerviksloppet är 6 kilometer och är två varv på två olika trekilometers banor. Första 3 kilometer går längs med hamnen och en bit bort och sedan springer man tillbaka för att varva i målområdet. Andra varvets tre kilometer är en backig historia mellan husen. När man tror att man ska få springa nerför till mål så är det en ny kringelkrok. Jag hade koll på skyltarna och kanske att det var just därför som det kändes som att jag aldrig kom framåt. Jag tappade rätt så mycket tid på kilometerna i alla uppförsbackar. Jag behöver helt klart träna mer i backar…. Jag är riktigt nöjd med loppet, jag kunde hålla en bättre genomsnittshastighet. Får jag bara mer muskler så kommer jag också orka bättre i backarna.
Det är sen gammalt, som löpare vet man att ju mindre kläder löparna har på sig. Desto snabbare är dom. Idag funderade jag själv på att göra just det, skapa en illusion av att jag är jättesnabb. Men det lovades 14 grader och regn så vädret lär nog göra sitt till vad gäller farten i benen…. I veckan fick jag hem ett par korta shorts och en marinblå topp från mitt favvomärke Stronger. De där svarta shortsen är också perfekta att ha under domarshortsen. Hur som helst, jag bestämde mig tidigt för att springa i shortsen men om jag i slutändan skulle köra i bara toppen som överdel, det bestämde jag mig för i sista minuten.
När skulle det här regnet komma? Jo det kom lagom till vi skulle värma upp…..Bara värma upp och se glad ut. Men jag lämnade hörlurarna i bilen. Är inte helt säker på att lurarna tål regn….
På dagen så kikade jag lite på hur tidigare byrundor gått och jag har aldrig sprungit snabbare än 24 minuter. Inte ens när jag var i som bäst form. När jag var i som bäst form sprang jag loppets åtta kilometer. Det har jag bara roat mig med en gång. Eftersom det här loppet är riktigt backigt så räcker det gott med fyra kilometer.
Här går starten. Uppför backen och till vänster under bron. Därefter en lång backe ända till första kilometerskylten Där den vita bilen åker springer man ner. Innan man kommer till banans värsta backe.
När vi kom till Gamleby så hämtade vi ut nummerlappar till mig, Rickard och Alexander som skulle springa. Vi checkade omgivningarna. Det går verkligen uppför redan i starten. VI roade oss med att titta på när barnen sprang. I år var det färre deltagare jämfört med tidigare år. Lagom till vi skulle börja värma upp så öppnade himlen sig. Jag velade om jag skulle köra i bara sporttopp och korta tights. In i det sista velade jag, till slut valde jag att springa i min korta topp.
Lagom till starten skulle gå slutade det regna, det sprack upp och en vacker regnbåge visade sig. Försa kilometern går som vanligt uppför. När man tror att det är färdigt med backar så är det en högersväng och en rätt så brant backe. Bara att tugga sig uppåt…. Mellan kilometer 1½ och 3 är det i princip nerför hela vägen. Det gillar jag. Då kan jag rulla och jag säger hela tiden till mig själv ”vila, vila, vila”. Det hjälper psykologiskt. Vid tre kilometer kommer banans värsta backe. Där var jag faktiskt tvungen att gå några meter. Med min obefintliga backträning så går det inte. Men väl uppe på krönet så är det bara att rulla nerför hela vägen till mål. Jag hade kanske kunnat springa lite snabbare men fick jobbig håll och då har jag så svårt att pressa mig.
Det här loppet är 4,2 kilometer och jag är riktigt nöjd med att kunna springa i en sådan backig bana på under 6 minuter/kilometer. Det var länge sedan som jag lyckades med det. Hade kanske kunnat gjort det i Söderköping med men fick sådana usla förutsättningar i och med att det dröjde en kilometer innan jag kunde springa i mitt tempo. Det problemet hade jag inte idag då det inte är lika trångt. Det gillas!
Efter loppet åkte vi in till stan för att se sena EM-matchen tillsammans med domarklubben. Vi kom lagom till andra halvlek och det var en riktigt blek och trist tillställning. Men straffarna var riktigt snygga, jag led med den unga killen i Portugal som missade sin straff. Jag tycker att det här med Ronaldo är som med Zlatan. Båda har haft sin storhetstid. Zlatan har lämnat över till yngre förmågor och det är dags att Ronaldo gör samma sak.
