Kategori: Racereports

Allt har känts grått och trist idag. Till och med ”mina” gula rapsfält har förlorat sin färg. Det här kalla vädret kan ju göra vem som helst missmodig. Jag försökte dra ihop ett gäng på jobbet men ingen ville/alternativ hade andra planer. Kloka kollegor måste jag säga med tanke på det trista vädret. Att sitta ute och ha picknick efter loppet, nej tack! Årets blodomlopp krockade med Ghost stora konsert på samma ställe. En del hade gått all in med sminkning. Det syntes väldigt tydligt vilka som skulle springa lopp och vilka som skulle på konsert. Kontrasterna var stora.

Rickard sprang med sitt jobb och jag sprang med Alexander. Nyhet i år var att om man var långsam löpare kunde man starta före det seedade startfältet. En mycket bra idé om det inte vore för alla som väljer att gå i löpklassen och agerar bromskloss. När det började närma sig start började jag få ont i magen. Blev lite orolig men under löpningen kände jag ingenting. Alex och jag höll sällskap ett tag och det dröjde väl runt 500 meter innan jag kunde komma framåt i mitt tempo. Mitt tempo var inte snabbt men vips hade jag ändå sprungit fyra kilometer och målet närmade sig. Sista biten är alltid värst på det här loppet för jag ser så långt fram och det känns verkligen som att jag inte kommer någon vart. Men till slut är målet där och loppet är över för den här gången. Jag och Alex gick snabbt till bilen och fick kryssa mellan alla konsertbesökare. Tycker det gick väldigt smidigt ändå. Jag funderade över det där med parkeringsplats och valde att åka och ställa bilen på en parkeringsplats nära starten redan i morse och så skjutsade Rickard mig till jobbet. Jag har fått bra med motion idag, haha. Så här med facit i hand för egen del blev det väldigt bra. Har du haft en bra dag?

Nu är årets löparsäsong officiellt invigd. Ikväll var det dags för årets första lopp i Norrköping, Himmelstalundsloppet. Vädret bjöd på 10 plusgrader, moln och kalla vindar. Det var jag, Rickard och Alexander som sprang. Vi sprang det här loppet 2024 också, då var det strålande sol och väldigt varmt. I år var det inte samma förutsättningar och nog gnällde jag på kylan. Aldrig är jag nöjd. I år var det ny bansträckning. Rundan gick förbi Norrköpings ryttarförening och sedan tillbaka till arenan. Två gånger skulle den varvas…..

Precis som förra gången vi var med så satt vi på läktaren och tittade på barnloppen. Det är ju så kul att se hur barnen kämpar på. Efter en evighet var det dags för oss att få starta. Loppet startar inne på friidrottsarenan och första kilometern går ut på landsväg. Sen vänder man tillbaka och springer förbi arenan. Första kilometern kände jag väldigt starkt att det var dumt att springa men sedan kom jag igång. Jag hade två tjejer framför mig under hela loppet och väl på upploppet kände jag att jag nog skulle kunna spurta om. Och jodå, jag tog båda tjejerna med en sekunds marginal. Det är jag väldigt nöjd med! Nu är jag sugen på att springa lopp igen. Nästa blir blodomloppet om ett par veckor.

Så här efter första loppet känner både jag och Rickard att vi tränar lite fel just vad gäller uthållighet. Vi skulle båda behöva försöka få in lite fler distanspass. Då pratar jag om distanser om minst 7-8 kilometer. Intervaller får vi båda så det räcker. Något som var riktigt roligt att se är att Alexanders fokuserade löpträning i vinter verkligen gjort skillnad.

Senast vi sprang Höstfemman var 2018 och då sprang jag 5,2kilometer på runt 28 minuter och sprang in som åttonde tjej. På den nivån är jag inte idag. Det här är ett tufft lopp där första två kilometerna går mer eller mindre uppför, resterande kilometrar går då såklart nerför med korta uppförsbackar men det är ett tufft lopp och varje gång jag har sprungit loppet så har jag ändrat mig under tiden. Så också i år skulle det visa sig.

Vi kom i väldigt god tid, över en och en halv timme innan start. Vi som sprang var jag, Rickard och Alexander. Viking eller inte var frågan men landade till slut i att springa i korta shorts ändå men långärmad tröja upptill. Det skulle visa sig vara helt rätt. Förra veckan hade jag två långärmade tröjor på mig och det blev för mycket. Så efter uppvärmningen tog jag av mig den enda.

Mina bilder visar en del av banans backar. Dessa bilder gör inte backarna rättvisa. Starten gick och det här med att veta sin plats är svårt för vissa. Det var en mamma med två barn som ställde sig i första led och trängdes med löparna som ville springa fort. Tack vare att de snabba löparna visade hänsyn blev barnen inte nersprungna men den risken finns ju alltid. Både mamman och barnen kom dessutom långt efter mig i resultatlistan. Hur tänkte dom egentligen?

I den här banan får man verkligen bekänna färg, jag visste att det skulle bli tufft men hur tufft det faktiskt är hade jag glömt bort. Eller så är det formen som är sämre än sist. Och med facit i hand kan jag säga att formen är sämre. Jag behöver träna mycket mer backlöpning och styrketräning. Jag är inte stark uppför däremot så kan jag rulla nerför i backarna och där tjänar jag in att jag är så långsam uppför. Jag trodde under tiden jag sprang att jag var sist men det var rätt så många tjejer efter mig i resultatlistan. Det blev jag väldigt glad över.

Vill du inte läsa min racerreport så kan du istället läsa mitt tidigare inlägg: Hoppa på tåget – höstens nyanser.

Jag anmälde mig till ett lopp innan jag åkte på min förkylning, nämligen Åstadsloppet i Örebro. Jag sprang det tillsammans med Marcus, Rickard och Sofia 2018. Då sprang vi allihopa en mil (förutom Sofia då som sprang 21km). Det kände jag inte att jag hade formen för att göra idag, det blev fem kilometer. Vi kom dit ganska sent, dryga fyrtio minuter innan start. Var rätt lagom faktiskt. Jag valde att vara viking med mina korta shorts från stronger, stödstrumpor och två långärmade tröjor. Det var kallt där i början så funderade på att ha vantar på mig. Vet dock av erfarenhet att jag blir väldigt varm när jag springer. Skulle visa sig under loppet sedan att jag hade alldeles lagom på benen men för mycket på överkroppen. Eftersom jag skulle lufsa runt så värmde jag upp lite halvseriöst genom att hänga med på friskis uppvärmning. Alltså jag har ingen koordination alls så det blir mycket skratt från min sida.

I vanliga fall brukar tidtagningen vara i nummerlappen men vi skulle ha en transponder på foten istället. Fick associationer till en fotboja (som jag vet inte ser ut så här).

Till slut gick starten och jag hade ambitionen att lufsa runt. I början var det enkelt eftersom jag ställde mig rätt långt bak och hamnade bakom personer som bokstavligen ”lufsade”. Det hade inte jag tålamod till så jag valde att springa om. Ett stort irritationsmoment var de där personerna som valde att gå och tog upp hela cykelbanan. Vet man att man ska gå så ställer man sig längst bak så man inte hamnar i vägen för dom som ska springa.

Det här var ett perfekt lopp att ha som första träningspass efter sjukdom. Jag kände mig pigg och glad i kroppen och jag tror att veckans stretch gjort stor skillnad. Jag kände mig inte som en tung lufs som jag annars gör och jag är väldigt glad. Enligt klockan sprang jag 5,1km och jag höll mig tydligen under sex minuter per kilometer. Det är alltid mitt huvudmål.

Igår åkte jag, Rickard och Marcus ner till Västervik för att springa Västervik City run. Förra året avstod vi då jag hade en bråkande hälsena. Året innan 2022, sprang jag riktigt bra men fick sedan världens ”magras” så jag kom i mål trea från slutet. Inte för att placeringarna egentligen spelar någon roll men det kändes surt eftersom jag var på väg mot en riktigt bra tid.

Vi kom till startplatsen i god tid för ett efteranmäla oss. Därefter blev det en ganska lång väntan till start. Vid halv åtta började vi värma upp. Kroppen kändes väldigt pigg till att börja med. Jag valde att vara viking idag, dvs korta shorts och blå sporttopp som jag skrev om häromdagen.

När starten gick höll jag och Marcus sällskap, jag hade sega och tunga ben och funderade över hur det skulle gå när det kändes så segt redan från start. Det var en annan känsla än under uppvärmningen. Västerviksloppet är 6 kilometer och är två varv på två olika trekilometers banor. Första 3 kilometer går längs med hamnen och en bit bort och sedan springer man tillbaka för att varva i målområdet. Andra varvets tre kilometer är en backig historia mellan husen. När man tror att man ska få springa nerför till mål så är det en ny kringelkrok. Jag hade koll på skyltarna och kanske att det var just därför som det kändes som att jag aldrig kom framåt. Jag tappade rätt så mycket tid på kilometerna i alla uppförsbackar. Jag behöver helt klart träna mer i backar…. Jag är riktigt nöjd med loppet, jag kunde hålla en bättre genomsnittshastighet. Får jag bara mer muskler så kommer jag också orka bättre i backarna.

Det är sen gammalt, som löpare vet man att ju mindre kläder löparna har på sig. Desto snabbare är dom. Idag funderade jag själv på att göra just det, skapa en illusion av att jag är jättesnabb. Men det lovades 14 grader och regn så vädret lär nog göra sitt till vad gäller farten i benen…. I veckan fick jag hem ett par korta shorts och en marinblå topp från mitt favvomärke Stronger. De där svarta shortsen är också perfekta att ha under domarshortsen. Hur som helst, jag bestämde mig tidigt för att springa i shortsen men om jag i slutändan skulle köra i bara toppen som överdel, det bestämde jag mig för i sista minuten.

På dagen så kikade jag lite på hur tidigare byrundor gått och jag har aldrig sprungit snabbare än 24 minuter. Inte ens när jag var i som bäst form. När jag var i som bäst form sprang jag loppets åtta kilometer. Det har jag bara roat mig med en gång. Eftersom det här loppet är riktigt backigt så räcker det gott med fyra kilometer.

När vi kom till Gamleby så hämtade vi ut nummerlappar till mig, Rickard och Alexander som skulle springa. Vi checkade omgivningarna. Det går verkligen uppför redan i starten. VI roade oss med att titta på när barnen sprang. I år var det färre deltagare jämfört med tidigare år. Lagom till vi skulle börja värma upp så öppnade himlen sig. Jag velade om jag skulle köra i bara sporttopp och korta tights. In i det sista velade jag, till slut valde jag att springa i min korta topp.

Lagom till starten skulle gå slutade det regna, det sprack upp och en vacker regnbåge visade sig. Försa kilometern går som vanligt uppför. När man tror att det är färdigt med backar så är det en högersväng och en rätt så brant backe. Bara att tugga sig uppåt…. Mellan kilometer 1½ och 3 är det i princip nerför hela vägen. Det gillar jag. Då kan jag rulla och jag säger hela tiden till mig själv ”vila, vila, vila”. Det hjälper psykologiskt. Vid tre kilometer kommer banans värsta backe. Där var jag faktiskt tvungen att gå några meter. Med min obefintliga backträning så går det inte. Men väl uppe på krönet så är det bara att rulla nerför hela vägen till mål. Jag hade kanske kunnat springa lite snabbare men fick jobbig håll och då har jag så svårt att pressa mig.

Det här loppet är 4,2 kilometer och jag är riktigt nöjd med att kunna springa i en sådan backig bana på under 6 minuter/kilometer. Det var länge sedan som jag lyckades med det. Hade kanske kunnat gjort det i Söderköping med men fick sådana usla förutsättningar i och med att det dröjde en kilometer innan jag kunde springa i mitt tempo. Det problemet hade jag inte idag då det inte är lika trångt. Det gillas!

Efter loppet åkte vi in till stan för att se sena EM-matchen tillsammans med domarklubben. Vi kom lagom till andra halvlek och det var en riktigt blek och trist tillställning. Men straffarna var riktigt snygga, jag led med den unga killen i Portugal som missade sin straff. Jag tycker att det här med Ronaldo är som med Zlatan. Båda har haft sin storhetstid. Zlatan har lämnat över till yngre förmågor och det är dags att Ronaldo gör samma sak.

Ikväll åkte jag, Rickard och Alexander för att springa Söderköpings stadslopp. Ett lopp på fem kilometer och som går genom mysiga och vackra lilla Söderköping. Förra årets racereport finns att läsa HÄR. För min del var det årets första lopp och jag peppade mig själv (eller gav mig själv dåligt självförtoende när jag läser om vilken tävlingsform jag varit i…..) Fast jag tävlar bara mot mig själv och aldrig täten. Där har jag inte en suck. Men jag gillar verkligen att kunna plocka löpare och springa om.

Vi värmde upp tillsammans, jag stretchade lite och försökte få igång mina löparben. Bilderna ovan visar dels sista biten till mål längs med kanalen men också där man svänger ner när man kommer in på sista varvet. Det är ett sånt där ”jobbigt” lopp där man springer i målområdet tre gånger. Först den tredje gången får man också springa i mål. Samtidigt händer det något och känslan är att kilometerna går väldigt fort.

Men nu går jag händelserna i förväg. Vi ska väl börja från början, eller hur. Jag valde att ställa mig relativt nära 30 minutersballongen. Det visade sig ändå vara ett misstag för jag hamnade bakom personer som började med att gå så det tog tid innan jag kom iväg i mitt tempo. En del av banan går längs med kanalen och där blir det riktigt trångt. När jag skriver att jag tävlar mot mig själv så är det inte hela sanningen för jag gillar verkligen att känna att jag kan springa om personer som jag sedan håller bakom mig. På vissa delar av banan var det en gräslig motvind som sög energi. Men jag tycker ändå benen kändes piggare jämfört med förra året och nu när jag skriver det här inlägget så funderar jag på om det ändå fanns mer att ge. Mesade jag under loppet? Kanske, kanske inte. Eller så återhämtar jag mig snabbt. Tiden då: helt okej med vårens träning men jag vill bli bättre. Tankar kring träning framåt är dock ett helt eget inlägg.