Kategori: Racereports

Jag borde inte springa men ett lopp vill jag springa under semestern. Det räcker med att avstå loppet i Västervik på måndag och Victorialoppet som annars är tradition att springa. Byrundan är ett tufft lopp, backe upp och backe ner. Man kan välja mellan att springa fyra eller åtta kilometer. Första året jag sprang det här loppet så sprang jag åtta kilometer på en riktigt bra tid. Det var tider det! Med dagens förutsättningar förväntade jag mig inga stordåd direkt.

Den största frågan var som vanligt vad jag skulle springa i, Långt eller kort nertill, långt eller kort upptill. Till slut landade jag i korta shorts och så linne eller långärmad tunn tröja beroende på hur vinden kändes i Gamleby. Det lovades 18 grader, halvklart och 13 meter i byarna. Alla blev förvånade över regnet som kom. Men det är något konstigt just i Gamleby för det blir alltid fint lagom till starten.  Jag tänkte först ha långärmat men det sprack upp så kunde springa i linne.

Vid starten blev både jag och Rickard intervjuade av speakern. Kul ju. Jag och S sprang tillsammans. I slutet sprang han ifrån mig för att komma före den andra dinosaurien som sprang om oss. Dinosaurier undrar du såklart nu. Jag ska berätta.

Ett kompisgäng hade klätt ut sig till dinosaurier. Den där banan är rätt jobbig att springa, tänk då att springa med dinosauriedräkt. Jag och S sa att vi skulle komma före dom i mål. Det lyckades nästan, S hade 1 före sig, den andra tog han på spurten. Jag hade två. Jag får ändå vara nöjd med men placering, kom i mål som nittonde tjej men jag är inte nöjd med min tid.

När vi kommer hem nu ska vi käka mat och sedan efterstreama Sveriges fotbollsmatch.

Allt har känts grått och trist idag. Till och med ”mina” gula rapsfält har förlorat sin färg. Det här kalla vädret kan ju göra vem som helst missmodig. Jag försökte dra ihop ett gäng på jobbet men ingen ville/alternativ hade andra planer. Kloka kollegor måste jag säga med tanke på det trista vädret. Att sitta ute och ha picknick efter loppet, nej tack! Årets blodomlopp krockade med Ghost stora konsert på samma ställe. En del hade gått all in med sminkning. Det syntes väldigt tydligt vilka som skulle springa lopp och vilka som skulle på konsert. Kontrasterna var stora.

Rickard sprang med sitt jobb och jag sprang med Alexander. Nyhet i år var att om man var långsam löpare kunde man starta före det seedade startfältet. En mycket bra idé om det inte vore för alla som väljer att gå i löpklassen och agerar bromskloss. När det började närma sig start började jag få ont i magen. Blev lite orolig men under löpningen kände jag ingenting. Alex och jag höll sällskap ett tag och det dröjde väl runt 500 meter innan jag kunde komma framåt i mitt tempo. Mitt tempo var inte snabbt men vips hade jag ändå sprungit fyra kilometer och målet närmade sig. Sista biten är alltid värst på det här loppet för jag ser så långt fram och det känns verkligen som att jag inte kommer någon vart. Men till slut är målet där och loppet är över för den här gången. Jag och Alex gick snabbt till bilen och fick kryssa mellan alla konsertbesökare. Tycker det gick väldigt smidigt ändå. Jag funderade över det där med parkeringsplats och valde att åka och ställa bilen på en parkeringsplats nära starten redan i morse och så skjutsade Rickard mig till jobbet. Jag har fått bra med motion idag, haha. Så här med facit i hand för egen del blev det väldigt bra. Har du haft en bra dag?

Nu är årets löparsäsong officiellt invigd. Ikväll var det dags för årets första lopp i Norrköping, Himmelstalundsloppet. Vädret bjöd på 10 plusgrader, moln och kalla vindar. Det var jag, Rickard och Alexander som sprang. Vi sprang det här loppet 2024 också, då var det strålande sol och väldigt varmt. I år var det inte samma förutsättningar och nog gnällde jag på kylan. Aldrig är jag nöjd. I år var det ny bansträckning. Rundan gick förbi Norrköpings ryttarförening och sedan tillbaka till arenan. Två gånger skulle den varvas…..

Precis som förra gången vi var med så satt vi på läktaren och tittade på barnloppen. Det är ju så kul att se hur barnen kämpar på. Efter en evighet var det dags för oss att få starta. Loppet startar inne på friidrottsarenan och första kilometern går ut på landsväg. Sen vänder man tillbaka och springer förbi arenan. Första kilometern kände jag väldigt starkt att det var dumt att springa men sedan kom jag igång. Jag hade två tjejer framför mig under hela loppet och väl på upploppet kände jag att jag nog skulle kunna spurta om. Och jodå, jag tog båda tjejerna med en sekunds marginal. Det är jag väldigt nöjd med! Nu är jag sugen på att springa lopp igen. Nästa blir blodomloppet om ett par veckor.

Så här efter första loppet känner både jag och Rickard att vi tränar lite fel just vad gäller uthållighet. Vi skulle båda behöva försöka få in lite fler distanspass. Då pratar jag om distanser om minst 7-8 kilometer. Intervaller får vi båda så det räcker. Något som var riktigt roligt att se är att Alexanders fokuserade löpträning i vinter verkligen gjort skillnad.

Senast vi sprang Höstfemman var 2018 och då sprang jag 5,2kilometer på runt 28 minuter och sprang in som åttonde tjej. På den nivån är jag inte idag. Det här är ett tufft lopp där första två kilometerna går mer eller mindre uppför, resterande kilometrar går då såklart nerför med korta uppförsbackar men det är ett tufft lopp och varje gång jag har sprungit loppet så har jag ändrat mig under tiden. Så också i år skulle det visa sig.

Vi kom i väldigt god tid, över en och en halv timme innan start. Vi som sprang var jag, Rickard och Alexander. Viking eller inte var frågan men landade till slut i att springa i korta shorts ändå men långärmad tröja upptill. Det skulle visa sig vara helt rätt. Förra veckan hade jag två långärmade tröjor på mig och det blev för mycket. Så efter uppvärmningen tog jag av mig den enda.

Mina bilder visar en del av banans backar. Dessa bilder gör inte backarna rättvisa. Starten gick och det här med att veta sin plats är svårt för vissa. Det var en mamma med två barn som ställde sig i första led och trängdes med löparna som ville springa fort. Tack vare att de snabba löparna visade hänsyn blev barnen inte nersprungna men den risken finns ju alltid. Både mamman och barnen kom dessutom långt efter mig i resultatlistan. Hur tänkte dom egentligen?

I den här banan får man verkligen bekänna färg, jag visste att det skulle bli tufft men hur tufft det faktiskt är hade jag glömt bort. Eller så är det formen som är sämre än sist. Och med facit i hand kan jag säga att formen är sämre. Jag behöver träna mycket mer backlöpning och styrketräning. Jag är inte stark uppför däremot så kan jag rulla nerför i backarna och där tjänar jag in att jag är så långsam uppför. Jag trodde under tiden jag sprang att jag var sist men det var rätt så många tjejer efter mig i resultatlistan. Det blev jag väldigt glad över.

Vill du inte läsa min racerreport så kan du istället läsa mitt tidigare inlägg: Hoppa på tåget – höstens nyanser.

Jag anmälde mig till ett lopp innan jag åkte på min förkylning, nämligen Åstadsloppet i Örebro. Jag sprang det tillsammans med Marcus, Rickard och Sofia 2018. Då sprang vi allihopa en mil (förutom Sofia då som sprang 21km). Det kände jag inte att jag hade formen för att göra idag, det blev fem kilometer. Vi kom dit ganska sent, dryga fyrtio minuter innan start. Var rätt lagom faktiskt. Jag valde att vara viking med mina korta shorts från stronger, stödstrumpor och två långärmade tröjor. Det var kallt där i början så funderade på att ha vantar på mig. Vet dock av erfarenhet att jag blir väldigt varm när jag springer. Skulle visa sig under loppet sedan att jag hade alldeles lagom på benen men för mycket på överkroppen. Eftersom jag skulle lufsa runt så värmde jag upp lite halvseriöst genom att hänga med på friskis uppvärmning. Alltså jag har ingen koordination alls så det blir mycket skratt från min sida.

I vanliga fall brukar tidtagningen vara i nummerlappen men vi skulle ha en transponder på foten istället. Fick associationer till en fotboja (som jag vet inte ser ut så här).

Till slut gick starten och jag hade ambitionen att lufsa runt. I början var det enkelt eftersom jag ställde mig rätt långt bak och hamnade bakom personer som bokstavligen ”lufsade”. Det hade inte jag tålamod till så jag valde att springa om. Ett stort irritationsmoment var de där personerna som valde att gå och tog upp hela cykelbanan. Vet man att man ska gå så ställer man sig längst bak så man inte hamnar i vägen för dom som ska springa.

Det här var ett perfekt lopp att ha som första träningspass efter sjukdom. Jag kände mig pigg och glad i kroppen och jag tror att veckans stretch gjort stor skillnad. Jag kände mig inte som en tung lufs som jag annars gör och jag är väldigt glad. Enligt klockan sprang jag 5,1km och jag höll mig tydligen under sex minuter per kilometer. Det är alltid mitt huvudmål.