Madeleine skrev ett riktigt intressant och tänkvärt inlägg som jag tänker spinna vidare på. Hennes inlägg fokuserar på att så fort någon väljer att göra något som avviker från normen så ska det kritiseras och letas fel. Man blir dömd och anses ha gjort felaktiga val.
Det är egentligen där jag vill börja, i vår oförmåga att ta in att alla gör olika val och att acceptera det. Det som är rätt för mig är inte det för någon annan.
I min twist av Madeleines inlägg tänkte jag börja med att fokusera lite på Agneta, barnmorskan som riskerar att bli dömd. Hennes ”allvarliga” brott är att hon assisterade vid en tvillingförlossning i hemmet. Det här med hemförlossningars vara eller icke vara har verkligen väckt stor debatt. De som är emot lyfter alla risker och framförallt utifrån sina egna upplevelser. ”Om jag inte hade varit på sjukhus så hade mitt barn dött”.
Men när man resonerar på det sättet så missar man något viktigt: man kan inte projicera sina upplevelser på andra och ta det som något allmängiltigt. Vi har alla våra egna upplevelser, erfarenheter och känslor som gör att vi fattar olika beslut. Agneta blir nästan en symbol. Inte bara för hemförlossningsdebatten, utan för vad som händer när någon kliver utanför det etablerade och vågar göra något som inte passar in i normen. Då ska det granskas, ifrågasättas och kanske bestraffas.
Jag har full förståelse för de kvinnor som väljer en hemförlossning. För dom är alternativet att föda på sjukhus värre än att få vara i sin trygga vrå i hemmet. Det är också anmärkningsvärt eftersom att vi har autonomi och självbestämmande i Sverige. Ingen inom vården kan tvinga någon till något som man inte vill. (Om man inte är under tvångsvård förstås men det är en helt annan sak.) Att välja att föda sitt barn hemma är ett val precis som att välja att föda på sjukhus är det. Om man vägt alla fördelar och nackdelar mot varandra och man ändå väljer att stå fast vid sin övertygelse vem är då exempelvis jag att kritisera det då?
Jag tänker att det här lite är ett symtom för tiden. Nåde den som vågar tänka själv och gå emot normen. När människor inte vågar tänka fritt, inte vågar fatta beslut baserade på det som känns rätt för dom så kommer vi få en otrygg generation. En generation som inte vågar stå upp för sig själv utan faller in i det trygga i att tillhöra ett sammanhang där man inte behöver synas eller ta plats. Men vad gör det med sin egen självkänsla när man går emot det man egentligen tror på?
Ja precis så är det verkligen, det är som vi är robotar. Folks skräms av AI, men ingen skräms av att vi bara går framåt utan att ifrågasätta samhällets bestämda normer. Samt hur kan mam veta att sjukhuset inte var orsaken till diverse olika komplikationer. Det är som tjatet om navelsträngen runt halsen, det är sällan farligt. Är mer regel än undantag, barnmorskorna tar bort sånt varje dag helt utan rädsla.
Alltså jag håller så med i din kommentar! Rädslan för vissa grejer känns helt opropotionerlig medans andra saker som man borde vara rädd för rör en inte i ryggen.
Nej det kan man ju inte veta. Jag tror att det finns både och. Komplikationer som beror på sjukhuset och sådant som ”bara” går fel ändå.
Det är väl lite det man är ute efter just nu; att alla ska falla in i ledet och lyda. Man glömmer lätt hur det var när man inget val hade och var så illa tvungen att föda hemma eller senare på sjukhuset. För det var inte alls länge sen det var så.
Det där med att alla ska följa och lyda är en utveckling som skrämmer mig. Måtte vi ha många modiga människor som vågar stå upp och inte falla in i strömmen.
Jag tänker att, att våga tänka fritt och gå emot strömmen är vad som utvecklar oss. Att blint gå med strömmen är att likna med att man gett upp, och i vissa fall så är det ok att göra det. Man har inte alltid möjlighet, ork eller viljan att ta striden. Men när man kan så bör man! Annars kan vi lika gärna lägga oss på rad allihop och självdö, för det är ingen mening med något alls. Vi måste gå utanför lådan för att andra inte kan, eller vill eller orkar. Är det lätt? Nej, det är det garanterat inte!
Tråkigt svar på din engagerade kommentar men jag håller med i dina ord.
Ligger mycket i dina och Madeleines ord. Många är rädda för att falla ur ramen, att säga/göra vad de egentligen vill och att uttrycka känslor som anses vara förbjudna. Tyvärr och jag menar tyvärr, finns det människor som inte accepterar något som de själva inte sympatiserar med.
Man läser om människor som förlorar vänner, uppdrag och t.o.m. jobb när de av ett fåtal andra anses vara obekväma. Det gör nog att många håller inne med sina tankar och funderingar. Fast vem är den som avgör vad som är rätt och vad som är fel? Den förmånen ligger i mina ögon hos den enskilde.
Du resonerar precis som jag också tänker. Vem bestämmer vad som är rätt och fel. Normen eller är det upp till var och en i varje givet sammanhang?
Så otroligt bra och välskrivet verkligen. Skriver det många känner men inte vågar säga kanske – många kanske inte vågar gå emot normen.
Tack så mycket!
Att gå emot normen eller det som är ”rätt” är jättejobbigt tycker jag. Jag går redan emot normen på många sätt. Och ja när man inte tänker som alla andra eller som andra tycker, då möts man av motstånd. Jag som också är en people pleaser som också försöker jobba med att stå upp för mig själv, så är det extrasvårt och jobbigt. Men det här inlägget gav mig mer inspiration till att fortsätta stå på mig själv och våga ta mer plats 🙂
Visst är det både jobbigt och obekvämt men ibland måste man. Klart du både kan och vågar ta mer plats. Det sitter i huvudet det där att kanske inte våga fullt ut.
Jag säger hellre då att vilken tur att Agneta valde att vara i hemmet och assistera vid förlossningen. Hon är ju såklart kunnig i hur det går till vid en förlossning och kan då hjälpa och stötta de blivande föräldrarna.
Att man då sedan som blivande förälder väljer bort modern medicin och väljer att föda hemma vet jag inte om är det klokaste valet. Fast det är populärt här hos oss med.
Oftast går ju en förlossning helt felfritt men om den INTE gör det, orkar man leva med sina val då? ( jag födde våra tre barn på sjukhus. Min man, i egenskap av läkare skulle nog inte ha varit så pigg på att hans barn skulle födas hemma kan jag lova!)
Som människor dras vi ju till andra människor som tänker liknande som en själv. Det är ju inte så konstigt egentligen. Däremot är det viktigt att kunna lyssna på andra och hålla en öppen dialog. Inte alltid så lätt det heller.
Man FÅR tycka olika, men vågar vi?
Det är okej att fundera över om det är klokt. Samtidigt är det upp till var och en hur man väljer att göra. Så länge man fått all information och tagit ställning till alla risker. Har man tagit ställning till alla risker och ändå väljer att göra på ett visst sätt. Ja då är det upp till den personen. Jag kommer alltid vara en förespråkare för autonomi och självbestämmande. 🙂
Det är något av det svåraste idag upplever jag. Att kunna tycka olika men fortfarande hålla sams.