Jag hörde på nyheterna häromdagen att Marine Le Pen tänker ställa upp i presidentvalet i Frankrike. Min första tanke var ”hur tänker hon egentligen”? Hon är nämligen dömd för att ha använt EU-pengar på ett sätt som domstolen slagit fast var fel. Trots det tänker hon kandidera till landets högsta position. Jag får faktiskt inte ihop det.
Jag vet att hon inte håller med om domen och att det finns personer som tycker att hon blivit orättvist behandlad. Men någonstans måste man väl ändå stanna upp och fundera över vad ett förtroendeuppdrag faktiskt innebär.
Jag må vara fyrkantig, men det finns mycket som inte går att vifta bort som ett misstag. Att bli dömd för att ha missbrukat offentliga medel är en sådan sak. Det väcker helt klart frågor om ansvar och omdöme. Dessa egenskaper borde vara självklara för den som vill bli president.
Jag har så svårt att förstå att man ens kommer på tanken att ställa upp som president när man bär på en sådan dom. Inte för att lagen nödvändigtvis sätter stopp, utan för att den egna känslan borde göra det. Lite ödmjukhet och lite självkritik. Lite ”det här är kanske inte rätt läge”.
Jag tycker att det är märkligt hur ribban för politiker verkar sänkas hela tiden. Förr kunde en minister avgå för en obetald tv-licens eller ett kvarglömt kvitto. I dag verkar en dom inte ens behöva vara ett hinder. Det gör mig faktiskt bekymrad, att vara ärlig och ansvarstagande är väl det minsta man kan förvänta sig av en person som vill leda ett helt land.
