Ikväll var det dags för träning med domarklubben igen. Tänkte först skippa träningen eftersom jag jobbar i natt. Men det kändes som en lite för lam ursäkt så jag och Rickard åkte på träningen tillsammans. Det bjöds på ett riktigt tufft pass med löpning, ”idioten” i form av stafett, olika tuffa styrkeövningar och såklart avslutades det med mina fem pilatesövningar.
Tycker det är intressant det där hur kroppen ändå har förändrats till det bättre. Förr kunde jag knappt röra på mig efter löptest. En promenad var jobbigt. Men igår, efter bara en dags vila efter löptestet så joggade jag några långsamma kilometer på löpbandet. Och så konditions- och styrkepasset igår. Men imorgon, eller idag ser jag för klockan är över midnatt så blir det en vilodag. Behöver bara få till lite aktiv vila känner jag.
Både jag och Rickard var helt slut efter helgens kurser, så det blev tidig läggdags. Det som förvånade mig var att jag somnade snabbt och vaknade bara ett par gånger under natten. Kan inte säga att jag kände mig utvilad när jag vaknade men har fått betydligt fler timmars sömn än i helgen.
Jag velade länge om jag skulle springa före eller efter lunch, men valde till slut att ställa mig på löpbandet innan lunch. Med sega ben efter löptestet var det mest jobbigt, men jag joggade ändå trettio lugna minuter. Samtidigt så tittade jag på filmen ”Britt-Marie var här”. Efter maten la jag mig och sov ett par timmar. Att springa före maten var dagens bästa beslut. Taggar då för att jobba tre nätter.
Det känns som att jag landat i vissa insikter i dag. Det kändes helt okej men så från ingenstans blev jag istället ledsen och kände mest för att gråta. Vet inte riktigt vad som hände. Men det är väl den där kluvenheten i att komma till insikt och sedan den där känslan att egentligen inte vara mätt utan vilja mer.
Vilja mer av något som nog ändå kommer vara omöjligt i slutändan. Det här låter såklart väldigt dramatiskt men det handlar faktiskt bara om fotbollen. Vilja mer men ha nått min gräns. När jag bestämde mig för att springa i eftermiddags så landade jag i att det aldrig kommer kännas bättre med löptestet. Jag är där jag är och det är dumt att grotta ner sig i dåliga känslor. Det är bara att springa och så blir det bra med det.
Men jag skulle så gärna vilja få hjälpa de nya domarna att utvecklas. Som en mentor eller handledare, ja ordet spelar egentligen inte så stor roll. Få döma tillsammans med dom och att få dela med mig av min erfarenhet som vid det här laget ändå är gedigen. Nästa år är det 20 år sedan jag gick steg 1. Det är helt galet länge och galet att tänka på. Jag har varit med om så mycket, roliga matcher, tuffa matcher och efter vissa matcher tänkt tanken att aldrig mer döma. Just för att det varit så tufft och allt jag gjort varit fel. Den typen av matcher är verkligen utmanande men samtidigt så utvecklande.
Även om jag kommit till en gräns så betyder inte det att jag bara ska ge upp och strunta i att träna. Tvärtom, träningen är så otroligt viktig för mig för mitt välmående. Utan den mår jag ännu sämre. Att inte kunna springa eller rejsa järnet, springa lopp och så vidare, nej det kan jag inte tänka mig.
Jag har känt mig som en vårblomma idag: i mina rosa tights med mönster, vit tröja och så min leopardtröja. Ute är det inte så vårigt, dryga minusgraden och så snöar det. Glad för snön och kan inte alls relatera till den där vårkänslan som en del skriver om. Det är ju vinter i almanackan. 😛 Ja, alla är vi olika. På jobbet så har jag och B suttit och jobbat lite administrativt med palliativ vård.
När jag kom hem från jobbet så såg jag och Rickard sista avsnittet av ”sanningen”, det var precis som jag trodde en otippad upplösning och avsnittets slut talar definitivt för en säsong tre. För övrigt så har jag en gruvlig träningsvärk efter passet med domarklubben. Det försökte jag råda bot på genom att jogga några kilometer på löpbandet. Det blev 45 minuter och dryga sex kilometer. Det är en intressant tanke det där att jogga långsamt och hålla på längre i tid gör en snabbare på sikt. Det är en beprövad metod (eliten springer de flesta löppass långsamt) så tänker att det ska fungera. Får jag bara vara hel och fortsätta träna som jag vill så borde jag se resultat på vårens första lopp. De där korta tightsen jag beställde sitter som ett smäck. Just med så där korta tights kan det vara svårt då de gärna åker upp. Strongers sitter dock som ett smäck.
Idag har jag gjort en utmanande grej, något som jag faktiskt aldrig gjort. Vad det var tänker jag kanske berätta mer om framöver. Det svåraste nu är att inte tänka på allt jag kanske kunde gjort annorlunda.
Jag letade fram lite verktyg att ta till när grubblerierna blir för stora. Jag har inte testat själv än men tänker att alla knep som finns är bra att ta till när man är en grubblare som jag. Det är enkla verktyg som säkert kan göra stor skillnad. Om man vill och inte tycker att det är för flummigt vill säga. Valet är ju fritt. Jag tänker dela med mig av tipsen för det kanske är användbart för fler situationer.
Sätt en timer på tio minuter och fundera över dessa punkter:
Lista tre saker som kändes bra.
Skriv också upp tre saker som var svåra. Det får vara svårt för att något är svårt betyder inte att det var dåligt. Det betyder bara att man varit i en situation som man kan lära sig mycket av.
En sak som kunde gjorts annorlunda. Här dras gränsen vid en sak så man inte tillåts grotta ner sig alldeles. För det är betydligt lättare att fokusera på det negativa…. Och det vill vi inte här.
När timern ringer så är det också slut på grubblerierna. ”Nu har jag gjort det jag kan, dags att gå vidare”.
Det är lätt att tänka att jag borde sagt si eller borde gjort så. När tanken kommer, stoppa den direkt genom att göra något fysiskt. Vattna blommor, träna, läs en bok. Ja, vad som helst egentligen som kan bryta tankemönstret.
Den tredje idén är att sätta en tid då det är tillåtet att tänka på en specifik situation. Tex varje dag mellan två klockslag. Exempelvis tio minuter. När tanken kommer vid andra tillfällen, säg ”det där tar jag kl 18, inte nu, (eller vilken tid man nu bestämt).
Så då byter vi ämne. Ikväll gjorde jag en annan utmanande grej: tränade med domarklubben. Det är svårt att träna med starka killar. Men det är lite lättare inomhus i en hall där det inte blir riktigt lika uppenbart att jag är på en lite annan nivå. Vi började med att värma upp, därefter körde vi en domarövning, sedan tre i rad. Man skulle springa fram till spelplanen och lägga en kona, springa tillbaka och så springer nästa. Ja som en vanlig tre i rad men med explosivitet. Alltså det var hur kul som helst men det är svårt att tänka taktiskt när man samtidigt ska springa. Därefter blev det traditionell cirkelfys och så avslutade vi med några övningar för magen. Jag föreslog mina fem pilatesfavoriter och körde det med killarna. Det var jobbigt men så bra och även uppskattat.
Det här inlägget har tagit så lång tid att skriva. Har tittat på ”sanningen”, ser du också på den serien? Det slängs ut så många trådar och alla har både motiv och beter sig på de mest märkliga sätt. Ska bli intressant att se hur de kommer knyta ihop säcken. Tror det är ett avsnitt kvar nu, eller kanske två. Men det får jag se först i nästa vecka. När det avsnittet tog slut hamnade vi istället i ”en man som heter Ove”. Det är nog en av mina favoritfilmer faktiskt.
Något jag inte har berättat är att jag börjar få det där suget efter att få leda pass igen. Såg att Friskis och Svettis söker pilatesinstruktör. Jag har lämnat en intresseanmälan. Så får vi se.
…. Ikväll hade domarklubben ordnat ett cirkelfyspass på Friskis och svettis. Det blev ett riktigt bra pass med alla de där övningarna som jag ogillar så mycket. Kände mig mest bekväm då jag fick använda mina ”pilatesmuskler” och så rörligheten i slutet. Jag kommer garanterat att ha träningsvärk imorgon. Hur som helst, längtan efter att få leda pass vaknade. Kommer ju så väl ihåg hur jag kände det när jag hade min gympa och min corefusion. Min pilateskurs i Mjölby. Lyckan att få peppa och inspirera.
Det har dykt upp en intressant möjlighet på jobbet. När jag såg mailet om det kände jag direkt att jag gärna ville anmäla intresse. Funderade ett par dagar och skrev sedan att jag är intresserad. Så i nästa vecka har jag ett möte inbokat. Många tankar spinner runt i huvudet. Kommer kanske skriva mer om det senare, vi får se.
Jag har också funderat och förundrats lite över hur människor ibland beter sig. Orimliga reaktioner och konflikter som bara blir utan anledning. Jag tänker att vi människor nog aldrig kommer bli vuxna på riktigt. Det lilla barnet kommer alltid finnas kvar.
Funderar också på hur min hjärna resonerar. Tog nämligen mina pumaskor imorse med inget grepp alls. Det var ju en grad och snön hade börjat smälta. Borde väl fungera tänkte jag. Men jag hade fel. Från parkeringen till entrén var jag som Bambi på hal is.
Idag har det varit sån där bitande kyla som går igenom allt. Bara varit två minusgrader enligt termometern men det har känts kallare. Min dejt med pappa blev uppskjuten så när jag kom hem från jobbet så pratade jag och Rickard lite och sedan tog jag tag i min träning: lufsa några kilometer. Men jag fick feeling så sprang efter en lång uppvärmning 5*200 meter med en minuts joggvila mellan varje. Mycket bra pass!
När jag var klar med träningen blev det till att laga kvällsmat: hemgjord pizza. Smidigt dock att använda sånt där färdigt pizzakit. Bara att tillsätta den topping man vill och skjutsa in i ugnen en kvart. Snabbmat som inte känns som det. Nom, nom, nom.
Jag har en ny teori om min sömnbrist förresten. Jag tror att det kanske kan vara så enkelt att kroppen inte riktigt fattar att den ska sova på natten. Jobbar natt igen i slutet på januari och då ska jag hålla koll om det blir lika struligt med sömnen. Då har det definitivt ett samband. Jag har sovit bra i natt så idag var jag pigg. Skönt!
Dessa bilder är från cupen som jag dömde i vintras. Grymma kollegor och grymma spelare. Var så roligt! Har inte visat dom tidigare eftersom jag inte visste att dom fanns. Fick dom i tisdags av domaren som jag dömde med i söndags. Kul att hans brorsa tog lite bilder på oss!
Skärp dig sa jag till mig själv. Att det är kallt och blåsigt är inte skäl nog för att stanna inne och strunta i de planerade intervallerna. Tänkte också att jag kunde springa på löpbandet men det blir inte samma sak. Istället byltade jag på mig och joggade upp till fotbollsplan för att testa springa löptestet. Jag valde att bara springa de långa intervallerna: 75 meter på 20 sekunder och vila 22 sekunder. Har en app på telefon där jag ställer in de exakta tiderna och antal och sen behöver jag bara springa. Så check då på 44 stycken och ett bra träningspass. Hade motvind ena vändan och det tar alltid extra på krafterna.
Jag är med i gruppen Social media support and share group på Facebook. Det är en grupp där man länkar till sin blogg i dagtrådar och sedan ska man skriva engagerade kommentarer hos alla som deltar i dagtråden. Gruppen skapades av Madeleine redan 2018 när hon tröttnade på oengagerade kommentarer. Jag har varit med i gruppen sedan 2018 kanske.
Hur som helst, i dagens länkregn tänkte jag dela två bloggare. Vi börjar med Amanda. Jag har läst hennes blogg länge. Säkert sedan 2019 om jag inte missminner mig helt. Hennes fokus är böcker mestadels men i inlägget som jag tänkte länka till idag så skriver hon om sin julafton. HÄR kan du läsa hennes inlägg.
Den blogg jag läst överlägset längst (förutom Engla) är Madeleine. Jag gillar hennes kombo av vardagsliv, hundliv och reflektioner kring psykisk hälsa. I dagens inlägg så berättar hon om hennes nytillskott Wembys utveckling som är en vacker liten pudelflicka.
På förmiddagen tog jag mig ut i skogen och sprang intervaller. Det var rätt så halkigt på vägen upp till skogen men jag stod på benen. Mina nya träningskläder var perfekta. Det var bara tre grader, tänkte först att jag skulle vara lite tunt klädd men det var alldeles perfekt. Sprang ett intervallpass som jag och Rickard kört tillsammans med domarklubben: springa 30 sekunder och gå 30 sekunder. Idag fick det bli hela långa varvet: 2,8 kilometer i intervallform. Kände mig pigg och snabb och idag när jag inte sprang tillsammans med ett gäng snabba killar kände jag mig inte långsam. Det blev ett bra träningspass.
När det var dags för lunch åkte vi iväg tillsammans. S och A valde sushi, jag och Rickard tog en varsin hamburgare och I åt nuggets och pommes. Jag testade sushin och en av bitarna jag testade var god men konstaterade att det där med gravad lax är inte min grej. Pannacottan åt vi när vi kom hem. Den blev så god. Men jag sparade min vaniljpannacotta till filmerna som jag och S tittade på ikväll. Det var en fin födelsedag. Nu ska jag lägga mig så jag orkar upp och jobba i morgon. Tre lediga dagar gick väldigt snabbt.
Så här på juldagen reflekterar jag lite kring min träning genom åren. Jag tänker ofta på vad det egentligen är som driver mig. Med min skadehistorik borde jag kanske ha gett upp löpningen för länge sedan. Men jag tror att den största drivkraften är hur löpningen får mig att må. Och så finns det den där delen av mig som helt enkelt vägrar ge upp. Ingen annan ska tala om för mig när det är dags att byta bana.
Sedan 2019 har jag haft återkommande problem med skador. Löpningen har aldrig varit självklar, men ändå har den alltid funnits där – som något jag vill tillbaka till.
Inför 2024 skrev jag så här:
Att bli klar med skolan och att få vara skadefri. Vill bli stark och snabb och få tillbaka min rörlighet då jag mår så mycket bättre då. Jag längtar efter att få komma hem från jobbet och inte behöva plugga utan få vara ledig. Det är min största målbild!
Inför 2025 lät det lite annorlunda. Jag var inne i ett bra flow:
Min önskan för 2025 blir att få fortsätta att utvecklas i min träning. Jag har gått efter Rickards träningsvecka i sju veckor (eller om det är sex) och jag känner stor skillnad. Min förhoppning är att jag kommer kunna springa snabbare på sprinten på löptestet i januari. Min motivation är på topp och jag kommer gå in i träningsåret 2025 med en helt annan inställning än vad jag gick in i träningsåret 2024.
Så hur har det gått då?
Det gick bara ett par veckor in i januari innan jag återigen fick en muskelbristning i min vänstra vad. Fyra dagar innan löptestet, för att vara exakt. Det ledde till ännu en period med alternativ träning. När vadbristningen väl hade läkt fick jag istället en skada i en muskel i rumpan. Det hände i maj, och sedan dess har jag dragits med den.
Först nu i december har den äntligen börjat läka och jag känner bara av den lite grann. Det som ändå var positivt med den här skadan var att den inte påverkade min möjlighet att träna styrka och explosivitet – vilket är precis det jag behöver.
Därför vågar jag faktiskt inte ha några stora förhoppningar inför 2026. Jag kommer istället vara tacksam för varje löppass som blir av utan smärta någonstans.
Ikväll har jag kunnat komma igång och springa lite igen efter förkylningen jag åkte på. Det fick bli 20 minuter lugn löpning på löpbandet, följt av tre set styrka och explosivitet. Känner mig glad efter kvällens träning. Tidigare idag så var jag och Rickard ute i skogen och tog en fyra kilometer lång promenad.
