Jag vaknade pigg som en lärka imorse. Somnade redan vid åtta igår kväll och haft ett par uppvak men sedan somnat om. Det var så skönt att vakna och känna mig pigg. Ännu piggare blev jag av det härliga vädret. Åkte tidigt till jobbet, ställde bilen vid parkeringen och gick sedan fyra kilometer på riktigt pigga ben. Underbart ju!
Idag fyller min kära mamma åttio år. Ringde imorse, sjöng en trudelutt (hehe sjöng trudelutten sittandes ute i receptionen där det alltid går förbi folk) och pratade en stund. Bestämde att vi skulle ses en sväng efter jobbet. Mamma hade gjort en päronkaka som jag inmundigade och så pratade vi om lite allt möjligt. Brorsan var också där. Trevligt värre att ses en stund.
När jag kom hem slappade jag en stund och därefter tog jag tag i dagens träning. Distans eller intervaller var frågan. Rickard tyckte jag skulle köra intervaller och så fick det bli, närmare bestämt 10*400. Jag valde att återigen utmana mig men på lite mer rimliga nivåer. Jag mådde inte dåligt efter sista intervallen. Däremot hade jag väldigt trötta ben såklart. Precis som det ska vara! Jag är väldigt nöjd.
Idag tänkte jag lägga några rader på att berätta om gårdagens träningspass. Det blev ett pass som verkligen visade var min gräns går. Tanken var att springa 1000m*3. När jag springer den typen av intervaller brukar jag alltid välja att ha gåvila. Det gjorde jag inte den här gången. Istället joggade jag riktigt långsamt i tre minuter innan nästa intervall. Efter den andra kände jag att nej, det här är riktigt jobbigt. Men du vet ju hur jag är, jag vill gärna pressa gränserna. Och det gjorde jag med besked. Efter 500 meter på den sista intervallen var jag tvungen att hoppa av löpbandet och kräkas.
Att pressa sig på det här sättet är såklart inte bra, det blev för mycket. Fördelen är att jag vet var min gräns går. Nästa gång jag ska springa den här typen av intervaller får det bli med gåvila.
Men vad är det egentligen som händer rent fysiologiskt? Det blev jag väldigt nyfiken på. Jag tog min kompis AI till hjälp för att reda ut det hela.
Kroppen prioriterar musklerna som jobbar och hjärtat har fullt upp med att pumpa ut stora mängder blod. Blodflödet till magen minskar samtidigt eftersom matsmältning inte står högst på listan över funktioner att prioritera.
Kroppens stressystem drar igång ordentligt. Både adrenalin och noradrenalin ökar samtidigt som hjärtat slår hårt och andningen jobbar intensivt.
Det blir också en stor värmeproduktion i kroppen. Att det var kallt ute och att jag hade ytterdörren öppen precis vid löpbandet hjälpte som du förstår inte.
Alla dessa funktioner kan bidra till illamående och när belastningen blir för hög kan kroppen utlösa kräkreflexen. Smart sätt att få mig att sänka tempot…. Ibland händer det också att jag mår illa efter tävlingar. Senast det hände var i Västervik. När jag kommer i mål är kroppen fortfarande på högvarv samtidigt som belastningen upphör. Inte undra på att det blir knas.
Det blev en viktig lärdom kring vad jag klarar av just nu. Budskapet som jag fick gick inte att missförstå. Och jag kommer givetvis lyssna, nästa gång jag springer den här typen av intervaller så kommer jag köra gåvila. Det ger helt klart mer kvalitet.
Det är dags att skriva lite om min torsdag och min fredag. Gårdagen startade med att jag gick min korta runda som är 2,8 kilometer. Hehe, jag hade fart i benen och gick dessa kilometer på inte ens 26 minuter. Min uthållighet som jag fått i löparspåret har även haft den effekten att jag kan gå i ett snabbare tempo. Dagen flöt sedan på och när jag kom hem vilade jag en stund för att sedan ta tag i min träning: ett distanspass på löpbandet. Eftersom min högra fot varit lite tråkig ute i spåret ville jag testa på löpbandet. Och det är så konstigt för kände ingenting. Undrar om det är en mental grej.
Som löpare hör jag ofta talas om runnershigh. Ett stadie där man får känslan av att kunna springa hur länge som helst. Kroppen bara går av sig självt och det går till och med att öka tempot. Exakt så blev det för mig igår. Helt plötsligt var det inte jobbigt längre och kroppen bara sprang av sig själv. Min runnershigh kommer efter sex kilometer. Hehe, lite jobbigt att behöva springa så långt innan det känns lätt och ledigt…
Idag fick jag frågan om jag var trött eller ledsen. Ironin i att få en sådan kommentar när jag sovit nästan nio timmar i natt… Dagen fortsatte med allmänt tråkiga grejer. Ville hjälpa en kollega med en sak och konstaterade att det inte gick. På grund av mina händer alltså. Det här kommer låta hårt men jag känner mig helt värdelös. Samtidigt som jag underlättar för mina kollegor vad gäller logistik och annat. Så jag började gråta när jag pratade om det med chefen och en annan kollega. De var så snälla och försökte muntra upp mig. Sen hände ett par andra saker där jag bara kände att hit men inte längre. Skönt med fredag och helg säger jag.
Jag träffade arbetsterapeut idag på hand och plastik. Jag får dubbla budskap och känner mig bara förvirrad. Jag får inte köra det träningsprogram med vikter som jag fick av rörelse och hälsa. Däremot får jag belasta om det gör ont men bara om smärtan sedan minskar. Hela tiden har jag fått höra att så länge det gör ont så får jag inte belasta utan händerna måste vila. Tror du att jag blir förvirrad eller vad… I praktiken gör det ju ont mer eller mindre hela tiden så det är bara att fortsätta som jag gjort de senaste fyra månaderna.
I morse skickade jag ett mess till Rickard (han jobbade natt). Ska vi inte ses efter jobbet och hitta på något, typ fika och promenad, skrev jag. Såklart var inte Rickard sen att hoppa på. Så han hämtade mig efter jobbet och så åkte vi vidare till Bergs slussar. Köpte glass och satte oss och kollade lite vid kanalen. Det var broöppning precis när vi satte oss och vilka puckon. Flera bilar körde över och en löpare skulle tvunget springa över precis när bommarna gått ner. Pucko säger jag, det finns verkligen folk till allt.
Efter glassen gick vi hela slusstrappan ner. Det var en tysk båt som skulle slussas och en flicka på sisådär 15 bast hade ansvar för linorna vid slussningen. Funderade lite på hur det skulle vara att åka båt, hela vägen från Tyskland ända till Göta kanal. Det måste vara en häftig upplevelse! Hur som helst så satt vi nere vid Roxen en stund innan det var dags att styra kosan hemåt igen.
Halva 2026 har gått och jag tänkte att det kunde vara kul att reflektera kring årets träning. Det är lätt att bli ”hemmablind” och tänka att det står still i utvecklingen. Trots alla fina resultat på träningspass, på fotbollsplan och på loppen.
Året började knaggligt med att komma igång igen efter min långdragna skada. Hela hösten 2025 körde jag alternativ träning, crosstrainer och explosiv styrka för benen. I december kunde jag börja löpträna försiktigt. Under dessa pass fokuserade jag på att springa under en visst tid: 45 minuter och inte att komma ett visst antal kilometer. Det fokus ger bra uthållighet som behövs för att kunna bli snabbare.
Årets första löppass blev ett intervallpass på löpbandet: 5*200 meter med joggvila mellan varje. Jag och Rickard var också med på ett träningspass som domarklubben ordnade på Friskis och Svettis. Jag utmanade mig och var med på träningen med domarklubben. Det är alltid svårt och utmanande att träna tillsammans med killarna i domarklubben som är på en helt annan nivå än jag. Jag fortsatte med lugna distanspass med fokus att bygga uthållighet. Rickard skrev ett träningschema åt mig som jag följde så gott det gick mellan fotbollsmatcherna. Målsättningen med träningschemat var att kunna springa fem kilometer på 25 minuter. Det är en tid som är utmanande för vem som helst! Jag är verkligen inte där än, springer just nu 400meters intervaller i det tempo jag måste hålla för att kunna springa 5 kilometer på 25 minuter.
I januari sprang jag löptest och det gick riktigt bra. Inte på de korta intervallerna, det är mitt stående problem men de långa intervallerna gick så klart galant. Under februari, mars och april kunde jag träna det jag ville och jag kände hur jag blev bättre och bättre för varje vecka. Träningsschemat var riktigt utmanande men precis det jag behövde för att långsamt bli bättre och bättre.
Skadan höll sig borta men i maj hände det som inte fick hända: jag drog upp min skada igen när jag ville hjälpa domartillsättaren och dömde tre fotbollsmatcher på rad. Inte samma dag såklart, men fredag, lördag, söndag. Så därefter fick det bli mer alternativ träning igen. Jag har trots skadan fortsatt döma fotboll och nu under sommaruppehållet känner jag att den är nästan helt läkt. Vi får se hur kroppen reagerar sen när det är dags för matcher igen.
Den största skillnaden i min form har jag märkt under matcherna. Jag är mer uthållig, förr kunde jag känna mig helt tom i huvudet efter en match men den känslan har jag inte längre på samma sätt. Jag orkar också ta fler löpningar, känner mig pigg i kroppen betydligt längre.
Vi måste ju såklart avsluta det här inlägget med att skriva om hur det gått med mitt mål att kunna springa fem kilometer på under trettio minuter igen. Och det lyckades jag med under Himmelstalundslopet i våras. Sedan har det blivit ett gäng lopp: blodomloppet i Linköping, Byrundan i Gamleby, Västervik city run och så årets viktigaste lopp: Victorialoppet på Öland. I flera år har jag velat springa båda loppen på samma kväll och det kan jag nu sätta check på. Är så nöjd med det, både snabbare totalt på loppen och så den utmaningen som det är att springa 13 kilometer på det sättet samma kväll. Jag är helt klart på väg tillbaka igen!
Jag har en teori vad gäller mina händer. Jag tror att det är mina nya handledsortoser som inte låser tummen som är problemet med att smärtan ökat. Läkaren sa till mig att det finns ny forskning som visar att det inte har bättre effekt att låsa tummen. Men jag är alltså tveksam. För dig som kanske är ny här och inte vet, så har jag fått en överbelastning i båda mina handleder, morbus de quervain. Det är en inflammation i senfacket i handleden och ska vilas bort. Jag får med andra inte belasta handlederna. Det är verkligen inte lätt. Idag ringde jag hand och plastik men arbetsterapeuterna hade inga tider kvar så ska ringa igen imorgon. Jag behöver helt klart andra stöd.
Det råder febril aktivitet i mina rabatter. Humlor och bin trivs som fisken i vattnet.
Fångade ett bi i ”flykten”. Ser lite ut som att jag lagt på ett filter men bilden blev så när jag klippte bort lite av bakgrunden.
Passade på att vattna i rabatterna och min stjärnöga trivs. Behöver bara plocka bort blommorna som vissnat.
Efter lite soffhäng efter jobbet var det dags för veckans första träningspass. Min plan var enkel: jogga lugnt en timme i skogen. Men jag vet inte vad det är. För andra gången inom bara några dagar fick jag ont i min högra fotled. Fattar inte vad det är med min fot. Intervallerna på löpbandet i söndags gick nämligen hur bra som helst.
Ville egentligen inte springa intervaller alla redan eftersom jag gjorde det i söndags. Men intervaller fick det bli. Sprang, 30*30*30, allltså 30 sekunder snabbt, lika lång vila och så upprepa 30 gånger. Gissa om benen var sega när jag sprungit mina trettio intervaller och jag och Rickard sällskapade hem i från skogen. Han sprang ett distanspass med inbakad tempoökning. Bra träningsdag trots att det inte blev som jag tänkt mig. Imorgon får det bli en vilodag.
PS: Är det någon av er som kikar in här som vet vad som hänt med oppet-spar.se? DS
Gårdagens distanspass blev ju en liten missräkning eller vad man ska säga. Kroppen ville inte alls och det kändes som att all min uthållighet bara flugit sin kos. Fick nämligen mjölksyra av att bara ta mig uppför en backe i långsam gång.
Så hur skulle det då gå idag när tanken var att springa 10*400 meter med joggvila? Alldeles utmärkt skulle det visa sig. Jag tänkte först att det skulle räcka med 6*400meter, att jag inte skulle vilja springa fler. Men hjärnan är uppenbarligen väldigt lättlurad för efter den sjätte intervallen var det ju bara fyra kvar. Tänkte då att om jag inte orkade kunde jag köra gåvila på de fyra sista. Men återigen var min hjärna lättlurad, de fyra sista sprangs igenom relativt lätt. Det märkliga är att det oftast är den första intervallen och den sista som är jobbigast. Den första för att min kropp inte kommit igång än och den sista för att jag har några kilometer i benen. Resten går av bara farten eller vad man ska säga.
Vilket busväder det har varit idag! Efter lunchen laddade jag för ett lugnt distanspass. Jag ville dock inte ge mig ut när det både åskade och ösregnade. Så det där med ett träningspass fick skjutas till senare. Istället åkte vi, jag, Rickard och barnen, till Söderköping. Planen var att ta oss en varsin härlig glass på Smultronstället.
I mysiga Söderköping var det riktigt grått och regnigt. Jag var glad över både långärmad tröja och varma brallor. En jacka hade varit pricken över i:et, hehe.
Jag tog samma glass som förra året. Den där är så god! Under grädden och mjukglassen finns tre kulor: saltkola, pecannöt och jordgubb.
Jag var dock glad ändå! En suddig springselfie!
Efter ett par timmars slöande tog både jag och Rickard en sen löprunda. Kunde konstatera att det inte var uppladdningen i form av glass som skapade något problem. Snarare min högra fotled, den strular alltid när jag behöver någon mer dags återhämtning efter tuffa träningspass. Konstigt det där, eller snarare att kroppen vet vad den behöver. Imorgon är tanken att jag ska springa intervaller igen. Vi får hoppas att kroppen vill hänga med på det tåget.
Jag och Rickard har varit i valet och kvalet och vi ska se på bronsmatchen mellan England och Frankrike. Nu när vi båda är pigga efter den sena löprundan blir det fotboll ändå. Experterna tror dock på en rätt så tråkig match eftersom att inget av lagen vill spela bronsmatch.
Jag förväntade mig en lugn och behaglig runda i skogen. Det enda som kanske inte skulle vara så behagligt var distansen jag planerade att jogga: åtta kilometer. Ack så fel jag kunde ha, hehe. Dagens runda var allt annat än härlig. Flåset kändes fel, benen kändes fel och jag ville bara gå hem istället. Men så blir jag ju inte bättre och jag gillar ju känslan efteråt så det var bara att fortsätta, steg för steg, kilometer för kilometer och till slut är ju passet klart.
Det är en sån här dag där jag får påminna mig själv om att träning inte alltid är roligt. Vissa dagar känns kroppen stark och allt flyter på utan nämnvärd ansträngning.. Andra dagar handlar det mest om att fortsätta, trots att det mest känns slitsamt och jobbigt. Idag var definitivt en sådan dag.
Jag tror att det är lätt att överskatta motivationens betydelse. Den finns verkligen inte alltid där. Det som tar mig framåt är snarare att göra träningen till en vana, disciplin och beslutet att fortsätta även de dagar då löpningen känns allt annat än härlig. Det är såna här dagar som verkligen bygger pannben!
Jag åt en liten frukost och sedan gick jag och Rickard ut för en lugn löprunda. Vi joggade bort till Snäck, följde hälsans stig och sedan fortsatte sträckan via kärleksstigen bort till ringmuren. Därefter följde vi den vackra strandpromenaden tillbaka. Check på 7,4 kilometer.
Det var mycket folk längs med promenaden. Tycker helt klart att den här sträckan är Visbys finaste, havsutsikt hela vägen och med lite tur vinden i ryggen. Det gäller att springa åt rätt håll, haha.
Min dag på jobbet gick faktiskt väldigt snabbt. Nu har jag äntligen gått hem på min efterlängtade ledighet. Men jag var så trött efter jobbet och ville bara åka direkt hem. Satte mig i soffan och gjorde inte många knop alls. Funderade även över det där med träning. Ska jag eller ska jag inte, det var frågan.
Till slut valde jag att hänga med Rickard på träning med domarklubben ikväll. Jag valde verkligen rätt dag, se bara ovan. Regnet vräkte ner….. Lagom till passets början sprack det faktiskt upp. Vi var fyra personer som var där ikväll. Planen var 200 meter med joggvila. Jag hängde med på en och konstaterade att jag behövde springa väldigt fort för att ens vara i närheten av att kunna hänga med. Så istället sprang jag 30/30. Brukar köra det passet i spåret i skogen men gick ju alldeles utmärkt på löparbana med. Det blev ett riktigt bra och tufft pass för oss allihopa även om vi inte körde exakt samma. Vi avslutade passet med ett gäng plankor på fotbollsplan. Där var det plaskblött så jag blev både blöt och kall.
