Hoppa på tåget del 6: Spännande

Den här veckans ord i Åkes Hoppa på tåget är ”spännande”. Det passar ju väldigt bra då att fortsätta på Hildurs äventyr. Den här gången möter hon David som tar med henne ut på spännande grottäventyr. Häng med!

Nästa morgon sitter jag på pensionatets veranda med en kaffe i handen och bruset från havet i öronen. Jag tittar ut över havet och inser att: här vill jag stanna kvar. Jag vill upptäcka och se mer. Undrar vad det finns för spännande natur att upptäcka här?

Jag tar på mig skorna, packar min ryggsäck och lämnar pensionatet. Solen värmer redan, men vinden från havet är sval och inbjudande. Jag upptäcker en smal stig som jag bestämmer mig för att följa. Den leder mig mot klipporna.

Plötsligt hör jag ett skratt, ett sådant där skratt som får mig att nästan börja skratta jag med. Fast jag inte vet vad personen skrattar åt. Jag tittar mig omkring och ser en man som sitter på en sten och ordnar rep och hjälmar. Han tittar på mig som att han redan visste att jag skulle komma.

”Du ser ut som någon som vill ha ett äventyr,” säger han med ett varmt leende.
”Ja, det vill jag väldigt gärna” svarar jag.

Han reser sig och sträcker fram handen.
”David,” säger han. Hans handslag är fast, och hans blick är trygg men nyfiken.

”Hildur,” svarar jag.

David berättar att han känner till de bästa grottorna i området – inte de som finns i broschyrer eller på turistkartor, utan de riktiga, lite hemliga platserna.

”Om du vill följa med, häng på. Men du måste vara beredd på att krypa och bli smutsig,” säger han med ett blinkande öga.

Hans ord lockar mig och jag säger direkt att jag hänger med. Samtidigt tänker jag vad jag nu ger mig in på. Följa med en främmande kille liksom. Men David känns direkt som en trygg person. Jag tvekar inte ett ögonblick.

Tillsammans vandrar vi längs med stigen och medan David rör sig vant och visar mig hur man tar sig fram säkert, får han mig att berätta om vad jag hittills varit med om och vad som fick mig att lämna allt där hemma.

Till slut är vi framme vid grottan, mynningen är låg, och jag måste ducka för att komma in. David hjälper mig försiktigt förbi några taggiga grenar, och vi kryper in i mörkret. Pannlampan kastar ljus på väggar som glittrar som diamanter. Inne i grottan är luften sval och stilla, och varje steg ekar mjukt.

Vi stannar vid en stor kammare. Här finns båda stalaktiter och stalgmiter och en stor grottsjö. David släcker sin lampa och låter mig stå i mörkret en stund. Jag hör droppande vatten, mitt eget andetag och en tystnad som är ovanligt lugn.

”Här brukar man förstå saker,” säger han. ”Inte allt, men tillräckligt.”

När vi klättrar ut ur grottan igen slår solen mot oss och havet glittrar i fjärran. Jag känner mig både trött och levande på samma gång. David tittar på mig.

”Du ser ut som någon som kommer stanna här ett tag,” säger han.

Jag ler. ”Jag tror det.”

Vi börjar gå tillbaka mot byn, och för första gången känns det som om framtiden inte är något jag måste nå, utan något jag kommer få upptäcka allteftersom.