Idag skulle vi egentligen ha åkt ner till Öland för att springa Victorialoppet för sjätte gången. Men på grund av corona så är det inställt. Man kan dock som många lopp springa det virtuellt. Då kan man också köra det på cykel. Man kan cykla så långt som nio mil om man känner för det. Tyvärr så är loppet ganska dyrt, det kostar nästan lika mycket att springa det virtuellt som det hade kostat på plats. Känns så tråkigt att inte ha sprungit ett enda lopp i år. Det saknar jag. Ska nog be Rickard springa nio kilometer med mig idag bara för att få känslan. Men vi får se!
2015 var första året som vi sprang och jag blev helt kär i atmosfären och publikfesten. Jag hade ont i min höft och Rickard ifrågasatte om jag verkligen skulle springa nio kilometer. Men jo, det skulle jag. Och vilket lopp jag gjorde. Att jag sen inte kunde springa ordentligt på ett halvår efter det är en petitess i sammanhanget. Men det var det nästan värt. Personbästa på nio kilometer. Har inte sprungit loppet så snabbt efter det. 2018 var jag nära. Men mer om det längre ner i inlägget.
Det här året hängde brorsan med också. Så kul att springa tillsammans, han drog dock iväg. Som alltid, haha. Rickard sprang däremot med mig, efter att ha maxat på fyra kilometer.
Året då jag var så besviken på min tid och känslan i kroppen.
Nästan personbästa året! Vi åkte med Rickards kollegor A och J. Så grymt kul. Avslutade kvällen med att bada i havet innan vi åkte hem. Året då jag sprang personbästa på 1 km, 3km och 5 km. Grym känsla! Jag vill tillbaka dit!
Året jag fick jag lära mig den hårda vägen att det inte går att ta en nocco precis innan start och inte heller äta massa lösgodis i bilen på vägen ner. Sämsta uppladdningen. Det här året var det fem års jubileum. Fem sprungna lopp i rad. Och ocjkså den sämsta tiden. Då störde det mig men nu känner jag bara att äsch. Formen går att träna tillbaka.
