Jag kan inte riktigt fatta att det är november, hjärnan är nämligen kvar i oktober. Med november har också den där lusten att pynta och pyssla infunnit sig. Längtar efter glitter och ljus! Något mer jag längtar efter är att bli mig själv igen. Hälsoåret 2026 har verkligen varit sådär. Samtidigt som jag lyckats bli bättre på fem kilometer har jag brottats med inflammation i handlederna och så den där envisa skadan som jag fick tillbaka i våras. Lägg till krocken som verkligen är pricken över i:t men då inte på ett positivt, peppande och härligt sätt.
Jag känner inte igen mig själv. Den där positiva och glada Hanna känns långt borta. Börjar helt seriöst fundera på om jag blivit deprimerad. Alltså inte nattsvart-deprimerad eller vad man ska säga utan bara den där känslan när det varit för begränsande fysiskt för länge. Om vi leker med tanken att jag får operationstid i januari, är sjukskriven sex veckor och kan börja jobba igen i slutet på februari. Då kommer det vara lite mindre än ett år sedan som jag sökte till arbetsterapeut första gången. Jag har så många vårdbesök nu att jag kommit upp i frikort. Har aldrig haft frikort till öppenvården. Och det är ”bara” för två händer….
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.