Efter min krock tänker jag väldigt mycket på de som blir påkörda bakifrån i hög hastighet. Jag blev ”bara” påkörd i låg hastighet och har fortfarande besvär. Så kommer det nog vara ett bra tag. Och inte nog med att jag har ont och är stel och hindrad i min vardag så har jag också blivit rädd vad gäller att vara ute i trafiken. Är rädd för personer som kommer bakifrån, kommer de hinna stanna? Är de helt uppmärksammade på att jag finns där på vägen? Personen som körde in i mig missade nämligen att jag var på vägen.
Fysioterapeutens undersökning igår provocerade nacken rejält och det gjorde också att jag insåg att det här kommer ta tid att läka. Min nackskada är av fysioterapeuten graderad till en tvåa på en fyragradig skala. Nu för tiden rekommenderas inte helvila utan man ska hålla igång. Men hålla igång innebär inte att springa tuffa intervallpass eller ens lugn löpning. Fördelen med att jag inte får springa alls gör ju såklart att min skada i muskeln (den i baksida lår) som jag haft ett tag får chansen att läka.
Men vem är jag utan min löpning? Utan endorfinerna som håller mitt humör i schack. Jag måste vara snäll mot mig själv och öva på tålamod. Skynda långsamt och försöka hitta andra sätt att hålla rastlösa Hanna i schack. Inte deppa ner mig helt, det är en utmaning som heter duga.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.