Efter dagens arbetspass var det dags att springa fyrahundringar igen. Funderade hit och dit om jag skulle korta vilan eller springa intervallerna snabbare. Jag tänkte köra intervallerna på 1,55, Marcus på 1,50 så Rickard tyckte jag skulle köra på 1,50min/intervall jag med. Jag var inställd på att jag inte skulle orka i den farten men det gick över förväntan. Dock fick jag slita sista intervallerna men det är då som träningen verkligen ger något. Räknar man den aktiva tiden på intervallerna sprang jag och Marcus fem kilometer på 22,50. Fatta vilken bra tid det är! Konstaterade också hur mycket det krävs för att kunna springa samma hastighet i ett svep. Kanske blir min nya målsättning.
Barnen följde med och lekte. (Samuel är hos biopappan, därför var han inte med).
Så här glad är jag över att ha kört 12 fyrahundringar i högre fart än vad jag tänkt mig. Jag har så knäppa tankar, tänker det att så här bra kan det ju inte gå, bli bättre och bättre för varje träningspass. När kommer bakslaget?
Vi sprang100 meter i maxfart också. Jag gjorde bara en, det räckte gott och väl efter 12 fyrahundringar och en tvåhundring.
Alexander ska springa stadsloppet nästa vecka så han körde tre varv. Älskar att se hans motivation. Springa är något han verkligen vill göra.
