Nu kommer jag kanske sticka ut näsan och provocera lite men det jag ska skriva om nu är ett ämne som jag tycker är väldigt intressant att fundera över. Häromdagen skrev Martina om eget ansvar och idag stötte jag på posten ovan från ett av de konton jag följer på Instagram.
Hur mycket ansvar lägger man över på andra att fixa ens problem och hur mycket ansvar tar man själv?
Jag minns när jag var 16-17nånting, jag jobbade helg i stallet på Vretaskolan där jag gick. En dag skulle vi ut och rida. Det gick bra på vägen från stallet men på vägen hem stack hästen som jag satt på iväg. Hemlängtan såklart. I vilket fall som helst så ramlade jag av och landade med högerfoten under mig. Trodde först den var bruten men efter några timmar på akuten konstaterades en rejäl stukning. Jag fick träffa fysioterapeut och fick ett gäng övningar jag skulle göra. Det var inga svåra övningar och det var inte många gånger i veckan de skulle göras. Hur många minuter tror du att jag gjorde övningarna? Inte alls många såklart. På grund av det så har jag fortfarande en överrörlighet i höger fotled
Man kan inte förvänta sig att bli bättre om man inte är beredd på att göra jobbet som krävs. Ungefär som de som anlitar PT men sedan inte får det resultat de vill. För att få resultat måste man jobba för det. Andra kan ge en verktyg och tips och trix för att man ska få rätt möjligheter men sedan är det upp till en själv. Det är alltid upp till en själv. Ingen annan kan göra jobbet åt en.
Så om jag vill må bra kan jag inte lägga det ansvaret på andra. Påverkan kan dock komma från många olika håll men i slutändan är det bara jag som kan ta beslutet vad jag ska göra eller inte göra för att må bra.
