Det är intressant det här med människor och möten. Vissa människor lämnar efter sig en skogsbrand och inget blir sig likt efter det. Andra glömmer man fortare än kvickt. Jag tycker det är spännade det där hur möten lär mig om livet och hur jag får nya erfarenheter och växer som människa.
När jag är ute tycker jag om att titta på andra, inte stirra så där som jag gjorde som barn och jag skulle visa mig tuff och cool, den-som-viker-undan-med-blicken-först-förlorar. Jag gjorde det med de tuffa tjejerna i skolan och det slutade alltid med att de frågade mig vad jag glodde på. Med andra ord förlorade jag, fast jag inte vek undan, jag hade aldrig något bra svar på den frågan.
Jag pratar inte om den typen av tittande, utan en vänlig nyfikenhet. Särskilt mycket tycker jag om att titta på gamla människor, par som levt tillsammans i princip hela livet. Fundera över hur länge de varit gifta, om de varit lyckliga. Vad har de varit med om och vilka hinder de stött på, på vägen. Tänk vilken livserfarenhet de besitter och kan dela med sig av om vi bara vill lyssna och ge dem lite av vår tid.
