Idag tänkte jag reflektera över en sak som jag tycker är lite konstigt. Och det (ja, jag vet att man inte ska börja meningar med och…) är det här med att inte vilja säga hej till folk. Är det inte märkligt hur rädda vi är för att säga hej till varandra. Ett hej skadar inte och kommer inte göra någon illa. Det konstigaste är när man träffar på de där personerna som man haft någon form av kontakt med och så vips så slutar de bara säga hej och låtsas som att de inte känner en. Jag fattar inte, jag tycker det är helt okej att inte gilla alla men just det där att helt plötsligt låtsas som att man inte känner en. Ännu märkligare blir det när det inte hänt något särskilt.
Det kanske är lite typiskt svenskt, vi är så rädda för att framstå som lite konstiga och stirrar därför hellre ner i backen än att vara lite trevlig mot någon som man inte känner. Det kanske skulle bli min nya grej, att säga hej till folk. Vad är det värsta som kan hända? Spelar det verkligen så stor roll om man någon gång framstår som lite konstig.
Har du varit med om det någon gång?
Jodå… Ibland när jag möter ngn vet jag inte om jag ska hälsa el ej för personen i fråga kan titta på mej, men rör inte en min, fast vi ”känner” varann – det känns verkligen konstigt. Men, jag hälsar ändå, det må sen vara ohälsat fr den andre.
Jag tänker också att jag ska börja hälsa ändå. Försöka vara den ”större människan”.
Jag fick då lära mig som mycket liten att hälsa. Kommer jag in till ett besöksrum tex hälsar jag också även om jag inte känner dom. Även att ta av sig kepsen om man hade den på sig och lika att ta av sig den om man gick in till någon. Jag vet inte om du löser mina svar men här kommer ett: Jo det är aldrig kul att besöka plåsterkåken som jag nu har gjort 2-3 gånger i veckan sedan augusti. Mitt strul med foten startade för många år sedan typ 5 år… minst 6 st blodförgiftningar har hag dragits med i foten som vandrat upp i benet som eldsflammor… med antibiotoka som botemedel. Nu vart jag äntligen öppnad i augusti förra året och ut plockades ut en metallbit. Som jag åter i jultider fick problem med på samma ställe… foten blev röd igen dagen före nyårsaftonen och inlagd igen… men kl 22:00 beslutade dom att öppna mig igen (ja blodförgiftning igen) så 23:58 på nyårsaftonen vart jag klar för uppvak på IVA. Jag blev aldrig bra för något var kvar… så den förra veckan skar dom upp igen och plockade ur var Nu hoppas jag på tredje gången gilt Jag har inte jobbat sedan augusti förra året eftersom jag inte kan stödja på min fot. Du som är inom sjukvården törs jag skicka två bilder till 😉
Usch vilket elände med din fot. Jag hoppas verkligen att de snart får bukt med infektionen.
Jag har inte reagerat på det utan upplever tvärtom det motsatta. Här är man bra på att säga hej till varandra och det är trevligt tycker jag. När jag är ute och går med Miss T så hejar man på nästan alla man möter. Visst finns det personer som tittar bort men en majoritet hälsar på varandra.
Låter trevligt, tycker att när man ses i skog och mark så hälsar man men inte på andra ställen.
Det händer att folk tittar på mej men hälsar inte, fast vi ”känner” varann, det känns märkligt….stundom låter jag också bli att hälsa på dessa som inte låtsas om en…. Men så blir jag oerhört glad då en främmande människa ler så glatt o säger Hej fast vi inte ens setts tidigare…. Så visst är det roligare att hälsa, antingen får man ett Hej tillbaka eller en lång förundrad blick. Så nu ska här hälsas 👋
Nej visst är det konstigt att vissa inte hälsar fast man kanske pratat och setts tidigare. Jag förstår inte riktigt varför. Borde då bara säga hej ändå….
Ja, hur svårt kan det vara, att bara säga Hej, eller nicka litetgranna som ett tecken artighet
Håller helt med dig. Men då jag tänker som du brukar jag faktiskt heja på folk jag träffar på innergården eller på promenadvägar. I innerstan är man betydligt mera ”anonym”. För det mesta får man ett leende eller ett hej tillbaka. Har märkt att de ofta är unga personer som reagerar positivt, medan 55 plussare inte är lika lättflörtade.
Att folk tittar ner i golvet har jag inte upplevt. Eller det har jag säkert gjort, men har förträngt det;-)
Nej vissa är verkligen inte lättflörtade. Då får man ta till alla skills man har…. Skönt att du inte märkt att en del tittar ner i golvet.
Jag tycker absolut att man ska hälsa på varandra även om man inte är bästisar. Ett hej gör ändå livet mycket roligare och absolut ska du fortsätta att hälsa på folk. Kramis <3
Precis!
Jag kan inte säga att jag direkt varit med om det du beskriver. Visst träffar jag på folk som inte hejar, och ibland går jag själv i andra tankar och missar att heja, men oftast tänker jag inte så mycket på det.
Enda gången jag varit med om ett demonstrativt avståndstagande var när en granne plötsligt började ignorera mig. Den närmaste orsaken jag kunde komma på var att hon blev osams med en annan granne som jag var betydligt bättre vän med, eftersom vi även varit barndomsvänner och gått i samma småskola. När dem blev osams åkte jag tydligen med i någon slags hämndaktionen. Hon kunde möta mig på trottoaren, ignorera min hälsning med att sätta näsan i vädret och vända sig om med armarna i kors. Det var så utstuderat att jag inte kunde låta bli att skratta åt det (understryker då att jag skrattade åt det efteråt, inte när vi möttes).
Det har funnits människor som jag inte tyckt om, där ogillandet förmodligen varit ömsesidigt. Det där med kemi du vet😉 Inget man direkt sätter fingret på, det bara finns där. I dem fallen har jag varit med om att personen inte hälsat, men jag blir ofta lite obstinat när det händer i just sådana fall och blir då väldigt noga med att hälsa … extra högt och tydligt 😄 Det är inte alltid det har hjälpt, men ibland blir personen så illa tvungen att hälsa tillbaka för att det inte ska bli alldeles för konstigt 😉
Det har hänt att jag kommit på efteråt att jag missat att hälsa, och då har jag ibland förklarat mitt misstag vid nästa möte. ”Sist vi träffades gick jag visst i helt andra tankar, för jag missade att hälsa. När jag kom på mig var ögonblicket förbi. Vill be om ursäkt för det.” Inget jag känner att jag måste göra, men vill gärna göra det ändå … för att det känns bra för mig.
Jag håller med om att det blir väldigt konstig om någon som brukar hälsa plötsligt upphör med det. Jag har som sagt inte varit med om exakt den saken, men skulle absolut reagera om det hände.
Hehe, ja vissa människor klickar man bara inte med. Jag brukar inte ogilla folk, det ska mycket till. De få som jag ogillar har definitivt gjort sig förtjänt av det.,
Jag kan inte säga att jag direkt ”brukar” ogilla folk. Men det händer.
Jag har ogillat folk som jag inte ens pratat med, eller vet vilka dem är. Det har räckt att vi befunnit oss i samma rum. En negativ energi i luften som bara finns där.
Fast just den varianten hände nog mer förr än det gör nu.
Jag har ett par personer på vår avdelning som jag är mindre glad åt. Det har med deras sätt att göra. Bistra uppsyner och svårflirtade att prata med. Man får jobba hårt med leenden och hälsningar för att över huvud taget få någon respons.
Eftersom de får mig att känna mig dålig och dum så gillar jag dem inte. Så är det bara.
Personer som får en att känna sig dålig är inte kul. Känns som dom finns mer eller mindre överrallt. Det gäller att kunna skaka av sig det.
Jag framstår alltid som konstig så för mig gör det ingen skillnad 😅 Men ja, ett mycket märkligt fenomen. När man står vid brevlådorna och ska hämta posten och så kan det komma en granne som inte säger hej och inte säger något alls och så står man liksom bara där tillsammans helt tysta och utan att ha sagt hej 😅 En mycket konstig känsla.
Hehe, förstår precis vad du menar. Haha, jag är också lite konstig. Nu tänker jag att folk får ta mig som jag är med alla mina bra och dåliga sidor.
Det där med att hälsa på folk eller se folk i ögonen har vi finländare väldigt svårt med. Jag tycker faktiskt att det är lättare i Sverige! Sen beror det på region också, i vissa delar av Finland kan en blick leda till ett långt och trevligt samtal!
Låter ju hur trevligt som helst med långa samtal. Man kan alltid lära sig något nytt.
ja jag har varit med om det och man vet ju aldrig riktigt vad man gjort heller. Fast detta händer mest i städer i Sverige. Ute på landet där jag växte upp hälsar man alltid på varandra fast man kan vara lite sur.
Tycker det är mycket trevligare när man hälsar och ett leende och ett hej kan verkligen göra en hel dag.
Det är jättebra att hålla på med sånt man mår bra av. Jag själv promenerar, använder mig av avslappningsövnigar, yoga och har förut gått på gym. Pilates har jag aldrig testat. Du är ju så ung så du kommer nog att fixa så dina drömmar blir verklighet. Det behövs verkligen mer folk i vårdyrken så jag hoppas dom inte drar ner mer utan utbildar och anställer istället. Det är en orolig värld nu att vara ung i men jag hoppas att det blir bättre så småningom.
Ha en skön kväll
Hälsning från Malin
Ja vi får se. Jag har det ju väldigt bra på mitt jobb. 😀 Men lite mer pilates hade ju inte varit fel.