Jag vill bara få leva

I går kväll sträckläste jag Elin och Idas bok. Jag visste hur boken skulle sluta, Elins sjukdom skulle till slut vinna. Jag visste också efter att ha följt Elins kamp på Instagram att Elin efter ett halvår av tankar utan hopp och mörker aktivt började jobba för att leva här och nu. Att hon inte var sin sjukdom, hon var fortfarande Elin. Här och nu är egentligen det enda vi vet att vi har, vi har våra minnen och vi har nu. Hur framtiden ser ut vet vi ingenting om. I slutet på boken när jag fick läsa om hur Elin blev sämre och sämre och till slut fick ett hjärtstop fick tårarna flöda fritt. Så outsägligt sorgligt. Vad är det för mening tänker jag.

Elin är ett strålande exempel på hur att aktivt jobba sina tankar och det man väljer att fokusera på faktiskt påverkar ens mående. Ett tankesätt som jag fick till mig redan för många år sedan av en pyskolog. Tankar kommer och går men vi väljer själv hur vi ska agera. Jag misslyckades totalt med det i förrgår när mina negativa tankar fick ta överhanden. Ingen är perfekt.

Boken är en påminnelse om att hur mörkt och hopplöst det än känns så har man alltid möjligheten att välja det ljusa. Man är inte sin sjukdom eller omständigheterna runt omkring. Jag är imponerad av hur Elin aktivt jobbade med tankemönster och hur hon trots sin sjukdom blev starkare. Både fysiskt och psykiskt.