Nu har jag då jobbat i lite mer än en månad. Första veckan var det riktigt tufft och jag hade dåligt samvete och kände mig gråtfärdig på jobbet. Jag ångrade mig och ville bara vara hemma med bäsen. Men nu känns det riktigt bra. Det är skönt att få komma iväg och träffa andra vuxna som det inte bara blir bebisprat med utan där jag kan få vara jag. Ida och Rickard har också fått en helt annan relation till varandra. Jag ser bara fördelar med det här upplägget. Givetvis så saknar jag och längtar efter henne, goaste lilla Ida. Pojkarna är också saknade, det var så härligt att bara kunna ta dagen som den kommer och vara med barnen. Det är tur att jag inte jobbar så mycket. vissa dagar är precis så. 🙂
