Godmorgon!
Av tystnaden igår att döma kan man ju bara ana hur det gick på testet. Jag tokfailade de korta. Såklart! När jag ska starta känns det precis som att musklerna inte finns. Det känns som att försöka springa på spagettiben. De långa intervallerna kändes ändå okej jämfört med förra året. Dock klev jag av efter drygt hälften på grund av håll. Normalt sett brukar det släppa men det gjorde inte det igår. Alla är så snälla och försöker peppa mig men jag är rätt så svårpeppad just nu. Det sätter ännu mer griller i huvudet att jag inte fixade den här gången heller.
Så här skrev jag igår:
”Jag har haft ont i magen hela dagen och känt oron i bröstet. Jag avskyr de dära löptesterna. Det liksom knyter sig i hela mig. Tur det varit en hel del att fixa med på jobbet idag. Annars hade jag varit ett ännu värre nervrak. Jag försöker tänka positivt och ta fram starka, positiva tankebilder. Hur jag springer igenom testet med godkänt resultat och förvånar både mig själv och instruktörerna. Men varje gång jag försöker tänka så, så dyker bara det negativa upp. Hur jag inte ens var i närheten förra året. Hur jag tidigare år tokfailat det tuffare testet. Dock inte 2019 men det var verkligen ett unikt tillfälle. Jag var i mitt livs form. Så lätt man kan förstöra det man byggt upp. För mig räckte det med en skada.”
Jag känner ändå att jag vill springa om testet, det blir dock tidigast om två veckor. Något som är positivt är dock att mina muskelfästen hållt för den senaste tidens ändrade belastning. Nu ska jag ut och maxa. Ja, inte nu som i nu. Idag är jag hemma från jobbet, dels för att jag sovit få timmar i natt men framförallt för att jag vaknade med yrsel och lågt blodtryck. Nu mår jag lite bättre och det är bra att det verkar bli en kort grej den här gången med mitt dumma blodtryck. Jag har blivit så känslig för sömnbrist.
