Det här med regionerna och deras ansvar för sjukvården, jag har inte funderat på det tidigare men det kanske inte är en dålig idé att börja fundera över om vi verkligen ska ha en regionstyrd sjukvård. Jag tänker inte privatisering nu utan jag tänker om staten ska ta över budgetansvaret för sjukvården och verksamheterna styr utifrån sitt område och expertis.
En av de mest framträdande aspekterna av debatten enligt min uppfattning är de höga kostnaderna för regionernas byråkrati och löner. Pengar som för närvarande används till administrativa ändamål skulle ju kunna användas för att förstärka och förbättra sjukvården istället. Jag kan också tycka precis som jag skrivit tidigare att det inte är rimligt att hela tiden spara på sjukvårdspersonal. Det måste finnas andra vägar att gå också.
Behoven av sjukvård kommer inte direkt minska, och det finns en oro för att uppsatta mål om hög tillgänglighet och jämlik vård kan bli svårare att uppnå särskilt nu när vi står i en riktig sjukvårdskris.
Det är en stor utmaning som politikerna har framför sig. Oavsett vilken väg man väljer att gå. Om man skulle lägga över ansvaret helt för sjukvården på staten behövs en riktigt bra plan. Det måste vara patientsäkert. De som jobbar i verksamheterna måste definitivt få göra sin röst hörd. Det är dom som kan sin verksamhet och vet hur det ser ut.
Hur går dina tankar kring regionernas vara eller inte vara?
Jag har inte längre någon annan insyn i sjukvården än erfarenheterna från min sjuke och gamle svärfars sjukvårdsdans. Att få hem ett brev där det står att man har cancer utan kommentar och sedan få tid för samtal runt detta ”om 26 veckor om man inte går genom en annan region” känns verkligen ruttet. Min svärmor gör stordåd, men inte ens när hon blir arg (”jag är inte arg på dig, men hur ska vi lösa detta?”) får svärfar tillgång till vad jag alltid har trott skulle ingå i sjuk- och hälsovården. Regionerna kan inte erbjuda jämlik eller patienttrygg vård som det ser ut idag, men jag vet inte hur stort ansvar som ligger på själva regionerna. I vanliga fall tänker jag att smått brukar ge en bättre allmängiltig service, men att specialinsatser gör sig bättre hos just specialister.
Det är så jobbigt att behöva bråka för det man faktiskt har rätt till. Det är av den anledningen som jag sällan söker vård för jag får sällan komma.
Jo jag menar inte att man inte ska ha kvar specialistklinikerna, de måste finnas utan jag tänker mer att lämna över det ekonomiska ansvaret till staten och sedan att verksamheterna som vet bäst får strukturera upp arbetet. Så som det egentligen redan görs men att regionerna just nu har det ekonomiska ansvaret. Jag tror inte på att sjukvård och omsorg ska vara politiskt. Vad vet politikerna om själva verksamheten?
Har ingen insyn i sjukvården på det sättet, men precis som många andra har jag märkt en klar försämring det senaste fem till tio åren. Med försämring menar jag att man aldrig får träffa en läkare mera än en gång, vilket inte ger en kontinuitet precis. Har även uppfattat att jag nyttjas som forskningsobjekt istället för en mänsklig patient. De flesta läkare här blir överläkare, sedan avancerar de till biträdande professorer för att slutligen kalla sig professor.
Det är alltså Region Stockholm jag pratar om. Har förstått att de olika regioner inte har samma ”strategi” eller vad man kan kalla det. Trodde att de olika landstingen är statliga och/eller styrda av vissa politiker. Men som sagt, jag är urdålig på sånt.
Intressant det där att få träffa nya läkare varje gång. Jag får alltid träffa nya medan mamma har haft samma i flera år. Vad tråkigt att du upplever dig som ett forskningsobjekt. Om man ska vara med i en studie måste man alltid ge sitt godkännande först.