Jag har dömt fotboll sedan 2007 då jag gick min första stegutbildning. Det spelar ingen roll hur rutinerad jag är vid det här laget så finns det ändå saker som inte förändras. Jag är exempelvis fortfarande rädd för att tappa matcher och jag är fortfarande rädd för att komma för nära/för långt bort så jag missar viktiga situationer. En annan sak är att jag fortfarande inte kan tänka ”att det är lugnt, det ska gå bra det här”. Då blir det någon konstig motsatt effekt så jag istället missar situationer. Ett visst mått av nervositet inför matchen måste finnas, om inte så fungerar det inte.
Igår anmälde jag mig till ett uppdrag i pojkar 15-16. Trodde först att uppdraget gick till en annan domare men inte då. Jag fick åka till Sturefors och döma på deras naturgräs. Planen ligger så fint precis vid sjön. Det är dessutom en av Östergötlands största fotbollsplaner. Jag fick fin feedback av tränarna efter matchen, det kändes riktigt bra.
En sak som däremot förändras är känslan i kroppen. Under de senaste åren har jag dömt fotboll med känslan av att vara tung och seg i mitt löpsteg. Under de senaste två senaste matcherna har jag istället känt tvärtom. Trots att matcherna spelats på naturgräs har jag känt mig pigg. Jag är glad över att känna att trots att jag inte kunde springa på ett tag, först på grund av skadan och sedan min huvudvärk och yrsel, så känns ändå min form bättre än på länge. Det ska bli intressant att känna skillnaden på formen när jag dömer herrar division 6 på fredag.
Idag drabbades Spanien, Portugal och Frankrike av ett massivt strömavbrott. Stora delar av länderna lamslogs – från kollektivtrafik till vattenförsörjning. Händelser som denna får mig alltid att stanna upp lite extra och reflektera över hur extremt sårbart det moderna samhället blivit. Allt i dagens samhälle vilar på att elen fungerar. När strömmen bryts, fungerar inte längre det mest grundläggande – som att få vatten ur kranen, betala i butiken eller tanka bilen. Belysning, kommunikation, transporter och till och med sjukvårdssystemen är beroende av en konstant tillgång till el.
Den del av mig som är lite mer konspiratoriskt lagd kan inte låta bli att undra om det verkligen är en slump? Mina tankar går bland annat till filmen Die Hard 4, där flertalet koordinerade cyberattacker steg för steg bryter ner ett helt samhälle. Med tanke på cyberhot och kriminella nätverk som ständigt söker nya vägar att störa och skada, känns det inte särskilt långsökt.
Dagens strömavbrott behöver inte vara en avsiktlig attack men det avslöjar en stor sanning: vi har skapat ett samhälle där tekniska framgångar är en styrka men det är också en otrolig svaghet i lägen som dessa. Allt fler vitala funktioner digitaliseras och kopplas upp. Det innebär säkerligen enorma fördelar i effektivitet och bekvämlighet – men samtidigt byggs det in en sårbarhet som kan få förödande konsekvenser om något går fel.
Efter jag ätit min smarriga lunch sträckte jag ut 30 minuter på mattan. Det gjorde ont överallt och var allt annat än härligt. Om jag håller i nu så blir jag snart mjuk igen. Det är särskilt viktigt med stretch nu när jag kan vara ute och springa igen. För att hålla mig skadefri och slippa att ha ont. Borde vara en stark motivationsfaktor.
När jag stretchat gick jag ut i trädgården för att fortsätta med att klippa ner det som just nu växer helt fritt. Lavendeln fick sig en duvning, samma med basilikan. Den har blivit rejält stor. Förra året lät jag den vara, fick blomma fritt och det gjorde både humlor och bin väldigt glada. Mindre kul var det med alla katter som använt min rabatt som toalett. Note to self är att inte rensa rabatter utan handskar, fick nämligen en lång sticka i handen.
Mina lavendelplantor som växer mellan pionerna fick sig en rejäl duvning. De är övervuxna med gräs så klippte ner rätt så rejält. Vi får se om de tar sig eller om det är ajöss.
Sist men inte minst, det blir ett gäng blommor på min syren i år igen. Tänk att så lite kan göra mig så glad.
Det är dags för april månads sista söndagslista. Jag tycker att det har varit en riktigt fin vecka. Häng med familjen, sol på nosen och ja, bara allmänt bra.
Känsla: Glad och pigg. Det har också varit en vecka där jag grubblat en hel del och analyserat mig själv vad gäller vissa saker. Det är ingenting som grumlat mitt glada humör utan jag har bara varit väldigt grubblig.
Väder: Det har varit ganska kallt den här veckan. Man får väl säga att det har varit typiskt aprilväder. Men solen har lyst och det gör mig alltid på gott humör.
Träning: Det har inte känts som att jag tränat den här veckan men en hel del fysisk aktivitet har det allt blivit.
Måndag: Vila från träning
Tisdag: Brännboll med jobbet och så gjorde jag ett försök till att jogga på kvällen men kroppen kändes trött.
Onsdag: Intervaller med domarklubben
Torsdag: Vila
Fredag: Fyra kilometers promenad i skogen med Rickard.
Lördag: Jag, Rickard och barnen gick en runda i Tivedens nationalpark.
Söndag: Dömt fotboll, pojkar 15-16. Kroppen var riktigt pigg, något som ändå förvånade mig en aning.
Något som jag ångrar: Jag har fått till några pass med stretch den här veckan men jag har kommit ifrån min rutin att stretcha varje dag. Häromkvällen hoppade jag över stretchen för att jag och Rickard sträck-kollade på andra säsongen om Knutby. Igår var jag bara trött och struntade i det av den anledningen. Hur tror du att min rygg kändes i morse? Jag fick verkligen känna på vad som händer med min stackars kropp när jag slarvar. Så skärpning kring det säger jag.
Reflektion: Följande påstående kan nog upplevas provocerande vid en första anblick. Men en viss poäng tycker jag ändå att det finns. För hur ska man kunna veta att man gjort någon arg eller ledsen om man inte säger det. Det är lite som att klaga över saker som kollegorna på jobbet inte gör men aldrig säga det direkt till personen det berör.
Du har ingen rätt att vara arg om motparten inte vet att du är arg.
Fundering: En av de positiva kommentarerna som jag fick höra av kollegorna var att jag är en färgstark person. Det lät trevligt tycker jag men jag var tvungen att fråga chatGPT om vad som menas med det. Det här svaret fick jag:
Att säga att någon har en färgstark personlighet är ett bildligt uttryck, och det betyder oftast att personen är:
Energisk – de har ofta mycket energi och kanske också ett visst mått av dramatik eller intensitet.
Uttrycksfull – de visar känslor, åsikter och tankar tydligt.
Karismatisk – de har en närvaro som märks och påverkar andra.
Ovanlig eller unik – de sticker ut från mängden, kanske genom sin stil, humor, sätt att prata eller tänka.
Ja, det stämmer väl kanske ganska bra. Huruvida jag sticker ut från mängden eller om jag har en närvaro som märks av andra låter jag vara osagt. Däremot så är jag uttrycksfull. Jag är inte rädd för att stå upp för det som jag tror på även om det ibland kan vara obekvämt för mig.
Godaste: Sejen på kickoffen, min räkor- och risgryta och så Rickards köttfärsås med ris, sallad och jordgubbar.
Mina positiva från veckan:
Fint 40-årsfirande för Rickard med god mat, presenter och så fotboll tillsammans.
Kick-off med jobbet och en massa positiva tankar från den träffen.
Utflykten i Tiveden med Rickard och barnen.
God mat!
Att kroppen kändes väldigt pigg under dagens match. Brukar tycka att det är tungt på naturgräs men inte idag. Jag är väldigt glad över det.
Bilder från veckan: Jag tror att jag visat alla bilder från den här veckan så vi kanske kan ta mina favoriter från veckan.
Veckans outfits: Väldigt rosa och väldigt blå, haha.
Jag satt ute på förmiddagen och rensade fram en av buskarna och klippte ner en av mina stäppsalvior. Det tar tid så hann bara en innan det var dags för lunch. Rickard hade gjort hemgjord pyttipanna. Det tillhör inte vanligheterna att jag och Rickard är både lediga från match och lediga från jobb samtidigt. Bäst då att passa på att göra något tillsammans med barnen. Efter maten tog vi därför bilen till Tivedens nationalpark. Den ligger ett par mil från Karlsborg och för oss tar det ungefär en och en halv timme att åka med bil. Tiveden är inte lätt att ta sig till utan bil och det var rätt många som stod på parkeringen när vi kom. Det är helt klart ett väldigt populärt utflyktsmål.
Vi valde att vandra rundan som heter trollkyrkorundan och är 4,6kilometer lång. Den beskrivs som ganska krävande och det kan jag hålla med om. Det är sällan helt plant, antingen så går det uppför eller nerför och vid vissa partier gäller det att hålla tungan rätt i mun. Granbarkborrarna har härjat fritt på sina ställen men idag fick jag lära mig att de inte bara är skadedjur. Viss nytta gör de för insekter som behöver döda träd för att leva.
Det börjar direkt med brant uppför. Efter första kullen kunde man välja vänster eller höger. Vi gick leden åt vänster. Medsols alltså men alla vi mötte gick den motsols.
Efter ca 1,5 kilometer kom vi fram till en sjö. Det var fantastiskt vackert. Det fanns bord och bänkar men vi valde att gå vidare och stannade istället för en fika lite längre fram. Frågade barnen om jag fick ta kort på dom vid vattnet men det var ett unisont nej. Det respekterades såklart. Sjön heter metesjön och här satt vi en stund. Jag var väldigt nyfiken på hur djupt det är, jag såg inte botten och när jag gick lite nära kanten blev det lite nervösa miner.
Här kan man såklart inte gå ner utan jag vill mest visa den storslagna naturen.
Ett av målen runt rundan är såklart stora trollkyrkan. Jag förväntade mig något helt annat än ett stort berg…. För att ta sig upp på stora trollkyrkan måste man klättra. Väl uppe är det skog åt alla håll och där satt också en man och läste i en bok. Vid en första anblick tyckte jag det såg ut som en bibel men är tveksam att den iakttagelsen verkligen stämmer. Vi tog oss ner och vandringen tog oss genom rena sagoskogen. Kolla bara:
Mossan var så grön och när solen sken genom träden kändes det verkligen som en riktig sagoskog. Kunde nästan se fantasiväsen dansa runt. Men bara nästan. För sen gällde det att hålla tungan rätt i mun.
Läskigt värre att kliva under det där hängande stenblocket.
Vyn från lilla trollkyrkan. En vacker och klar dag som idag så ser man ända till andra sidan vättern.
Det är inte bara jag som fotar. Även Rickard tar lite bilder.
Sista utsiktsplatsen var oxaberget. Där uppe på toppen var det ett träd som knarrade och vilade mot ett annat träd. Vi valde att inte dröja oss kvar. Ingen av oss ville ha ett träd i huvudet.
Och här är vi såklart. Under sista delen av rundan fotades det ingenting förutom från Oxaberget. Vi alla fyra var bra trötta i benen efter den här krävande rundan. Det är nog faktiskt den tuffaste rundan som vi tagit med barnen på.
Vägen till Tiveden leder oss förbi stora hammarsundet. Där valde vi att stanna en sväng. Fantastiskt vackert såklart. Fotade också det stora körsbärsträdet där det rådde febril aktivitet. Ser du humlan?
Jag tänkte ta den här lördagen och dela ett inlägg från Ann-Cathrine Engwall. Jag hyser stort förtroende för hennes kunnande eftersom hon har både utbildning och erfarenhet inom just läkemedel och hur immunförsvaret fungerar. Det finns dock ett stycke i hennes text som jag inte alls håller med om. Jag har markerat det i kursivt. Min tanke kring det kommer längre ner i inlägget.
Att behandla ett stort antal individer förebyggande med läkemedel för att rädda en mindre andel personer från att eventuellt drabbas av t ex hjärtinfarkter eller stroke har blivit det nya normala inom skolmedicinen. Samma principer gäller även för förebyggande vaccinering där man påstår att man på så sätt skyddar de sköra ifrån att överhuvudatget bli smittade, svårt sjuka och att risken att dö minskar. Man har tydligt annonserat ett skifte inom vården att gå ifrån att behandla sjukdom till att försöka förhindra sjukdom då man fått för sig att det minskar resursbehovet. Ett skifte ifrån det individuella bemötandet av patienten till ett mer populationsmässigt generaliserande perspektiv där alla patienter skall bedömas likvärdigt efter symtom och hur olika mätvärden hamnar inom standardiserade intervall.
Är detta verkligen en bra utveckling? Min logiska slutledning är att detta är fel väg att gå då det kommer orsaka mer problem än det löser. När det gäller t ex läkemedel för att kontrollera blodtryck, blodfett och blodsocker så är det väldigt vanligt att man som patient utsätts för starka påtryckningar att börja medicinera eftersom teorin är att man måste komma upp i en tillräckligt stor användning i populationen för att man skall se någon större skyddseffekt. Jag insåg att detta var fel redan när jag var en av de som blev inbjudna till AstraZeneca i Mölndahl inom NNDD (National Network of Drug Development) där vi blev presenterade för de kliniska prövningar som pågick för statiner. Jag bestämde mig där och då efter de data som presenterades att till varje pris undvika medicinering med något av dessa läkemedel. När det gäller massvaccineringen mot luftvägsvirus så är det samma princip som gäller och det är tydligt med avseende på relevanta data att strategin är direkt kontraproduktiv. Vaccinskyddet blir mer kortvarigt och snabbare ineffektivt för de personer som faktiskt behöver skyddas eftersom en högre vaccinationsgrad leder till ett högre evolutionärt tryck som gynnar vaccinresistenta virusstammar att sprida sig i populationen.
Att behandla ett stort antal individer där en majoritet inte har någon större nytta av behandlingen för att minska risken för det relativt fåtal som kan ha nytta av det innebär ju också att man utsätter ett stort antal individer för biverkningsrisker som faktiskt är onödiga och kan påverka deras mående och hälsa på ett negativt sätt. Det kan låta bra att vi skall vara solidariska mot de som har en större risk för att drabbas men är det verkligen optimalt ur ett folkhälsoperspektiv att ägna sig åt överbehandling? Jag har personligen noterat att användningen av dessa preventiva långtidsbehandlingar i sin tur lett till biverkningar hos många som måste behandlas med andra läkemedel osv och till slut så fyller antalet läkemedelsbehandlingar flera sidor för utan att någon ser på helheten. Många av dessa kraftigt medicinerade patienter upplever också att de inte mår lika bra som de gjort tidigare och att livskvaliteten har försämrats.
Personligen så anser jag att man bör lägga mer energi på en mer individuell risk/nytta bedömning med varje läkemedelsbehandling för att optimera situationen för varje patient. Vi är alla olika och de förutsättningar som gäller och fungerar för en patient i t ex 65-70-års åldern kan se helt olika ut för en annan i samma ålder beroende på levnadsförhållanden och andra faktorer som kön. Det är en multifaktoriell analys man bör göra och detta kanske kan bli lättare med hjälp av en objektiv AI, dvs utan biast, framöver. Devisen att man sparar resurser att inte djupanalysera varje patient utan att utgå ifrån att det är bra att behandla så många som möjligt med utgångspunkt att vi alla är lika (jämlik vård?) är det främst de som säljer läkemedel som tjänar mest på. När många av de sk stora blockbusters redan fanns på marknaden och behovet av nya läkemedel som kunde kvala in som sk storsäljare skyddade med patent minskade så behövde man vara innovativ inom bigpharma för sin fortsatta existens. Att behandla fler friska individer förebyggande under lång tid är en utmärkt strategi i det syftet liksom att minska användningen av gamla effektiva läkemedel där patenten gått ut. Min gissning är att det i grunden kan vara motivet bakom att man från industrin effektivt lobbat för politisk förändring från behovsrelaterad behandling till preventiv behandling av så stor grupp individer som möjligt med fokus på populationseffekter.
Så till mina tankar kring det kursiverade stycket. Jag håller inte alls med om att vården skulle utgå mer från stora grupper. I varje möte med patienterna ska fokus vara personcentrerat. Vad behöver patienten som jag har framför mig just nu? Hur vill patienten ha sin vård? Vill patienten ha erbjudna behandlingar? Måste man tacka ja till allt som läkarna tycker vore bra. Vad gäller patientens rätt till självbestämmande och autonomi så är den verkligen starkt. Ingen kan komma och tala om för mig vad jag ska göra. Ingen anhörig kan komma och kräva att sin mamma/pappa eller vad det nu kan vara för någon relation har rätt att kräva någon viss typ av insats. Det blir såklart en konflikt när den anhörige vill en sak och patienten en annan. I alla lägen är det patientens beslut, vare sig det handlar om att tacka ja eller nej tilll erbjuden behandling. Det gäller också oavsett vilka konsekvenser det har för den enskilde patienten. Ingen kan tvinga någon till en behandling som man inte vill ha. Undantaget är såklart tvångsvård men det är en helt annan diskussion och under andra premisser.
Det har varit en mycket intressant fredag. Fullt ös på jobbet och jag hade en hel del att bita i. Det var skönt att få gå hem och ta fredag. Jag och Rickard är lediga samtidigt. Det är inte alltid det tajmar så väl så det är jag väldigt glad över. Vi tog en promenad i skogen. Helt klart måste vi passa på när det är så soligt och fint. Men det var inga varma vindar. Det är lurigt nu, det ser varmt ut men det är ingen värme alls i luften.
Den här veckan tänkte jag vara med på Elisas fem en fredag. Veckans tema är möjligheter. Tyckte det var roliga och kluriga frågor att fundera över.
Om du kunde äga en fantastisk samling av något, vad skulle du vilja samla på? Hm, ingen aning faktiskt. Det är inget som jag tänkt på. Men när jag var barn samlade jag på frimärken. Undrar om min lilla samling har något värde idag…..
Om du kunde tala vilket språk som helst flytande, vilket skulle du välja? Jag tänker ofta att det skulle vara bra att kunna arabiska och ryska. Ibland har vi patienter som enbart talar dessa språk. För min egen skull vore det inte dumt att kunna engelska och spanska.
Om du kunde vakna upp med en ny färdighet imorgon, vilken skulle det vara? Att kunna dansa med takt och koordination. Jag är född med två vänsterfötter….
Om du kunde hjälpa en specifik grupp människor, vilka skulle det vara och hur? Alltså jag vill ju kunna hjälpa mina patienter på bästa sätt, med empati, kunskap och ett professionellt förhållningssätt. Utanför jobbet skulle jag vilja inspirera och hjälpa människor till en friskare och starkare kropp. Mer än vad jag förhoppningsvis redan gör med min lilla blogg.
Om du kunde resa till en plats ingen annan besökt, vad skulle du hoppas finna där? Vore det inte häftigt att hitta något som vänder upp och ner på allt som vi tror vi vet om världen. Något riktigt revolutionerande och spännande. Men vad det skulle vara har jag ingen aning om.
Jag kunde inte sova i natt. Min ambition att komma upp tidigt för att träna misslyckades. Minns för en massa år sedan när jag och S träffades på Ljunkans löparbana och sprang intervaller halv sex på morgonen. Fattar inte nu hur jag kunde ta mig upp för att springa så tidigt. När jag väl kom upp ur sängen så rotade jag fram min gamla jeansjacka och kombinerade den med min svarta klänning och mina blå brallor.
Jag har haft en bra dag på jobbet, en sån där dag där allt flyter på. Lite att göra hela tiden men ingen stress. Känns riktigt bra. När jag kom hem så fotade jag vårtecken i min trädgård. Det har hänt mycket. Ska vi se?
Årets bilder på körsbärsträdet i trädgården.
Årets första bilder på mina pioner. Skotten letar sig upp i år också. När det är helt säkert att det inte kommer mer frostnätter ska jag klippa ner fjolårets grenar och gräset. Inbillar mig nämligen att gräset skyddar lite men kanske spelar mindre roll nu när skotten börjat leta sig upp ordentligt.
I helgen kan vi äta rabarberpaj! Blev så förvånad och glad när jag såg hur långt rabarbern kommit.
Jag har varit ledig idag och tänkte bara kika in lite snabbt och berätta om dagens träning. Jag och Rickard åkte till Ljunkans löparbana för att riva av veckans intervaller med domarklubben. Jämfört med förra veckan var det full aktivitet på fotbollsplan. Men lagom till vi skulle köra igång vårt pass så var träningen för barnen slut och vi fick vara ensamma. Det var i stort sett samma gäng som förra veckan. Dagens upplägg var samma som förra veckan: 16*100 meter, 30 sekunder vila när sista person kommit in. Jag är ju långsammast i det här gänget av snabba killar vilket också innebär att jag får kortare vila totalt sett. Men jag kör på i mitt tempo och får ruggigt bra träning. Efter dessa 16 intervaller skulle vi också springa maxfartsintervaller. Det här är ett kort pass i kilometer men så ruskigt effektivt. Nästa vecka är det valborg och då blir det ett litet uppehåll.
I morse ringde klockan tidigt, det var dags för kickoff med jobbet. Efter en dusch satte jag mig för att äta frukost. Det fick bli bananyoghurt, vaniljkeso, banan och ett lass med torkad banan och nötter. Samtidigt som jag åt frukost skrev jag kommentarer i bloggarna som delade i gårdagens tråd i facebookgruppen som jag är admin för, finns HÄR.
Därefter blev det dags att åka, vi höll till i Vårdnäs stiftsgård. Stiftsgården ligger fantastiskt fint uppe på en kulle med sjön stora Rängen som inramning. Dagens väder var kanske inte det roligaste. Regnet hängde i luften men det var så trevligt! Det är fint att hänga med kollegorna utanför jobbet, lära känna varandra mer och göra något annat än att jobba tillsammans.
Jag var rosa idag. Haha, jag måste berätta, jag var ännu mer rosa igår. En kollega frågade mig ”var är Ken?”. Jag såg nog ut som en Barbiedocka, haha. Hur som helst, vår kickoff började med en incheckning. Hur var vår känsla idag och vilka förväntningar har vi på dagen. Därefter pratade verksamhetschefen om självledarskap. Ett ämne som väcker många tankar om personlig utveckling och hur man kan jobba med sig själv. Jag trivdes som fisken i vattnet och fick sådan energi av allt som vi pratade om.
Det var en bra uppvärmning inför det som dagens föreläsare skulle prata om. Ännu mer självledarskap och hur mycket man kan påverka i sitt liv med sin inställning. Robin Wiktorsson heter personen som föreläste, 2022 var han bland annat med i Elitstyrkans hemligheter. Det man ser på tv är ingenting, verkligheten för deltagarna är tusen gånger värre. Vi fick höra honom berätta om allt som gjort honom till den han är idag. Provocerande tankar kring att ta av sig offerkoftan och se vad man kan göra för att förändra sitt liv. Hans superhjälte är Mr Positiv. Mindset är allt! HÄR kan man läsa mer om hans företag.
Jag sög åt mig som en svamp. Så inspirerande! Efter Robins föreläsning var det dags för lunch. Vi bjöds på sej i ägg- och persiljesås, räkor och en hel massa godsaker. Det var så gott. Jag ville äta mer men blev så mätt.
Efter lunchen skulle vi spela brännboll, det är något som jag inte gjort sedan jag var barn. Trodde jag skulle missa bollen men det var inget problem. Däremot bjöd jag på ett gäng skratt när jag skulle kasta bollen till brännaren och fick ett sådant felkast att jag kastade bollen bakåt….. Det var hur kul som helst och jag kunde inte sluta skratta.
När brännbollen var slut så gick vi en liten tipspromenad. Vi skulle gissa vilken chef som bor i vilket hus. Failade på ett hus men annars hade mitt lag koll. Vi fikade uppe på en kulle och därefter var det dags för avslutning. Vi skulle skriva en positiv sak om varandra. Jag fick så fina ord att jag blev helt rörd.
