Ni som löptränar vet att vissa dagar känns benen som cement och andra dagar flyger man fram. De dagar man flyger fram är sällsynta men ikväll fick jag uppleva det. Banan hade en ordentlig uppförsbacke efter första kilometern och annars var den flack. Vi sprang den två varv. Första kilometern känns alltid värst men sen kommer jag in i det. Jag behöver lite tid att komma igång. Senast jag sprang milen var för tre år sedan så jag var inställd på en tid över timmen och framförallt att jag inte skulle orka springa hela vägen utan gå en del. Så blev det inte alls. Jag flög fram i spåret och när jag märkte på varvning att första fem gick på under 30 minuter var jag så glad och full av förhoppning att jag skulle ta det under timmen. Men jag ropade inte hej än utan körde på och kom i det här stadiet när det liksom bara går av sig självt och det är inte ens jobbigt. Resultatet: under 59 minuter.
Efter kvällens pass kan jag dra slutsatsen att jag har så mycket mer att ge på träning på de kortare passen och att jag underskattar mig själv. En härlig boost för självförtroendet!
