av 
Jag bara måste berätta. Igår efter rundan på stan med barnen och Rickard var jag så galet trött och när Rickard började prata om träning kände jag bara ”aldrig i livet, kanske senare”. Men så åkte vi förbi spåret och det såg så vackert ut. Snötyngda granar och så lamporna som sken mellan träden. Jag fick bara ett sådant sug att ge mig ut i skogen och lufsa lite. Rickard hängde med för sällskap. Finns inte en chans att jag springer i skogen ensam i mörkret.
Vi joggade bort till skogen och sedan bar det av. Från att ha varit supertrött så blev jag pigg, benen gick av sig självt och det var inte ens jobbigt, trots att tempot blev snabbare än vanligt. Jag njöt av att höra knarret under fötterna och snön som gnistrade. Det var verkligen underbart!
Jag ångrar att jag inte startade Runkeepern utan bara körde med min gpsklocka. Jag hade velat veta mina snitttider då det verkligen inte gick sakta. Så härligt, det är så sällan jag har såna här rundor där allt flyter. För det mesta får jag slita mer. Det är såna här pass som gör att jag vill fortsätta träna även när jag känner mig hemskt otränad.
Vad duktig du är! Önskar att jag också motionerade regelbundet.
Åh låter härligt, är sugen på att åka själv faktiskt :). Kanske borde köpa mig 🙂