Minns du hur jag för ett tag sedan kom hem och var jättemissnöjd med ett pass? Jag hade så dålig känsla och träning brukar i normala fall ha motsatt effekt på mig. Iallafall så några dagar senare skrev jag det här inlägget nedan. Men då valde jag att inte publicera det av olika anledningar. Det känns dock som hög tid nu!
”Jag sitter här med min gröna smoothie och funderar över det här med träningsglädje och hur man förmedlar det på bästa sätt. Jag har sett många olika sätt att instruera nu efter alla pass jag gått på och noterat skillnader. Hur vissa instruktörer får en att vilja ge allt medan andra instruktörer får en att vilja gå hem innan passet ens börjat.
I onsdags var jag på ett bodypump-pass. Tjejen som hade passet var som vem som helst innan men väl med myggan på och när musiken drog igång var hon en mästare på att förmedla träningsglädje. Och det mina vänner är en konst. Hon fick mig till och med att ge allt under armhävningar och armhävningar är något av det värsta jag vet.
En bra instruktör:
– får en att känna sig välkommen.
– får en att ge allt man har och lite till.
– får en att lämna passet med ett leende på läpparna.
– får en att utmana gränserna.”
Ikväll hade jag mitt core fusion pass (fick en kommentar om vad det är och det är mitt eget pass. En kombination av pilates, styrketräning och rörlighet). Förra veckan kom sex personer men idag var vi elva igen + jag. Det är bra med mina pass för då gör jag övningar som jag själv undviker hemma, haha.
Men åter till det här med träningsglädje. När jag kom hem ikväll så kom bara den där känslan över mig igen. Hur mycket jag älskar att få hålla pass och hur glad det gör mig att få sprida träningsglädje. Tänk om jag fick jobba med det här på heltid, vilken dröm!
