HANNAS KRYPINHälsa och träningsglädje

Idag är det dags för fina Sandra att blogga här hos mig. Vill du också gästblogga hos mig så tveka inte att skicka iväg en kommentar eller maila till hanna_widerberg@hotmail.com

Först av allt vill jag tacka fina Hanna för att jag fått chansen att gästblogga här. Hanna är en stor inspirationskälla för mig och jag älskar hennes blogg om träning och pilates.

Nu till mig, jag heter Sandra och är snart 40 år gammal, jag bor i en liten by ute i de värmländska skogarna med min man och två barn. Jag bloggar på nouw som sandi_fighter. En fighter har jag nämligen fått vara i hela mitt liv. När jag var 10 år började jag för första gången känna av vad depression var. Jag var mobbad på skolan och min pappa utförde psykisk mobbning på mig hemma. Min mamma levde också med depression, hon hade också kronisk värk och det var detsamma som jag fick, 19 år gammal. Mina minnen är borta och de första minnena infann sig när jag var 9 år, mitt liv innan detta är borta. Därför fick jag reda på att jag blivit utsatt för incest av min morbror vid 5 års ålder, först när jag var 19 år och inte tidigare. Min depression har funnits med i alla år sedan jag var 10 år och idag är det konstaterat att den är kronisk. Jag har 3 olika antidepressiva för att orka ta mig igenom vardagen.

1998 när jag fick min fibromyalgi så berättade läkaren för mig att jag aldrig kommer kunna träna och att jag bara kommer bli sämre. På en punkt har han rätt, med fibromyalgi blir man sämre genom åren, men så för ett par år sedan så kom det fram från forskare att just lättare styrketräning är en bra medicinering för fibromyalgi. Jag har dock tagit det en nivå högre och i dag tränar jag ganska så tung styrketräning och jag mår riktigt bra av det. Värken finns där, hjärntröttheten finns där, men skoven kommer mer sällan. Ni kan läsa mer om vad fibromyalgi är och hur min barndom var i min blogg.

För min mentala hälsa är träningen superviktig, men en sak jag alltid har hört är, hur orkar du träna? Är det säkert att du har fibromyalgi, för man ska inte orka styrketräna då. Depression är en av symtomen på fibromyalgi och pga detta är fysiskt aktivitet superviktigt. Däremot är det många som drar sig för att träna och jag tror att en av orsakerna till detta är att träningsvärken blir dubbelt så illa för oss med fibro. Man får influensasymtom och kan bli liggandes i dagar, men om man pushar sig igenom detta, om man törs att utmana fibron så kan ens psykiska hälsa bli så mycket bättre, vilket hjälper en hel del. Hur gör man då för att börja styrketräna med fibro? En sak är att man måste ta det enormt försiktigt. Jag började träna utan vikter. Visst kände man sig larvig, men det var viktigt för att jag sakta skulle kunna bygga upp musklerna, att jobba med sin egna vikt är jättebra i början, att känna av övningarna och att vänja sig sakta. Här nedan följer några bilder på övningar man kan göra.

I början tränade jag 2 ggr i veckan beroende på hur jobbig värken blev utav det, var det för tufft så fick jag vila ut det, men jag gav inte upp utan fortsatte vidare. Efter en månad så ökade jag vikterna lite försiktigt, men samtidigt lyssnade jag hela tiden på kroppen, för det är viktigt samtidig som man måste ge sig sjutton på att fortsätta. Fibron gör allt för att man inte ska utmana den, men jag gör det hela tiden. I alla fall så körde jag och fortsätter köra en månad i taget med de nya vikterna. När man sedan börjar bli van med träningen och lägger upp sin egna träningsschema så känner man av själv vad man klarar av och hur man ska öka.

En sak som är svårt med fibromyalgi är att gå längre sträckor eller att ge sig ut och jogga. Långa distanser blir tuffa för höfterna och detta har jag insett via flera olika källor som kämpar med just fibromyalgi också, vi har alla samma problem. Däremot försöker jag komma ut på en 30-minuters promenad när jag kan för att få solljus och frisk luft som är bra för min depression. 30 minuter klarar man utan några problem.

Nu vet jag att alla inte kommer hålla med mig om mitt inlägg, men jag tror absolut på att alla kan, om man törs leva med lite extra värk ett litet tag, för att orka hantera sin värk varje dag så tror jag det är viktigt att musklerna byggs upp.

Jag har gått från att lyfta ingenting till att idag göra 100 kg i benpress, 20 kilo i armpress, 8 kg biceps osv. Om någon vill veta mer om mitt upplägg så är det bara att höra av sig, jag hjälper gärna till och berättar mer.

I min blogg kan man läsa om träning, min värk, min psykiska ohälsa och mitt familjeliv och hur man får allt detta att gå ihop med heltidsjobb. Ni är välkomna in för att följa mitt liv om ni vill.

Med detta säger jag tack för mig, och igen Hanna, tack för att jag får dela med mig av mitt liv i just din blogg.