Jag bara måste berätta om mina senaste löppass (förutom min match i söndags) och känslan jag har. Jag blir helt lycklig när jag tänker på hur mycket framåt det gått bara den senaste månaden. Att återigen känna den där riktiga träningsglädjen och lyckan. Ett år har det tagit att komma tillbaka och nu börjar jag verkligen känna att Hanna kommer tillbaka mer och mer. Hanna som sprang med lätta steg och utvecklades för varje pass.
I lördags sprang jag till jobbet, och känslan jag hade i kroppen var något helt annat än i vanliga fall. Jag är van vid att springa med känslan av att jag har betong i kroppen. Det är över ett år sedan som jag gick ut och sprang i tempo under 6 minuter/kilometer och i lördags sprang jag med det tempot i över en mil. Kändes helt underbart och jag fick en självförtroendekick.
Idag var det åter dags för tisdagsträningen med domarklubben och jag var lite nervös faktiskt. Hade inte anpassat vätskeintaget efter att träna i värmen och sovit alldeles för dåligt. (Försov mig imorse så jag missade tåget. Men hann till jobbet ändå då Rickard skjutsade mig…) Så det var inte med de bästa förutsättningarna som jag åkte med Rickard till löparbanan där vi skulle möta upp de andra domarna. Som vanligt körde vi 10*200 meter och hjälp vad jobbigt det var under tiden. I ena kurvan hade vi såklart motvind och det är alltid motvind någonstans. Östgötaslätten där det alltid blåser…. Efter tvåhundringarna blev det en fem minuters vila och efter det var det dags för start och stopp på en 100 meters sträcka. Och vet du vad, jag tror att jag börjar bli redo för att springa löptest. Det trodde jag inte för bara ett par veckor sedan. Men jag ska såklart provspringa en gång för att se var formen ligger. Men jag känner mig så glad och peppad över att min form är tillbaka.
