Varför är det så fel att våga vara mjuk och varför känner folk behovet av att framhäva sig själva och då på kuppen trycka ner någon annan? Idag vill jag prata lite om ödmjukhet. Jag funderar ofta på det, varför folk har det där behovet av att alltid verka lite bättre och lite smartare. Vinner man något på det? Jag önskar mer öppenhet, mer mjukhet och mindre av försöka framhäva sig själv på bekostnad av någon annan.
Sett ur ett kristet perspektiv innebär ödmjukhet att man underkastar sig andra, men inte att man är en dörrmatta som andra kan trampa på. Ibland kanske man just behöver stilla sig och vara ödmjuk inför andra. Att tänka på andra i första hand istället för sig själv. Det rimmar illa med dagens samhälle där man ska tänka på sig själv i första hand och göra det som man själv mår bra av. Ensam är stark! Eller?
Har du tänkt på att det idag känns som att det är något fult att vara en snäll person?
Snäll har nästan blivit ett skällsord. En del utnyttjar ibland att man är just snäll och det är ju inte bra såklart. Man måste hitta gränser för sig själv. Men för mig kan det aldrig bli något fult att vara snäll och måna om sina medmänniskor.
Ta politiken nu som ett exempel. Jag tror aldrig att jag sett sådan kompromissovilja som just nu är. Det är sådana låsta positioner att jag bara baxnar inför dagisnivån. Ett parti vill inte samarbeta med varken det ena eller det andra ytterkantspartiet. Jag tror dock att det är omöjligt att stänga ute båda dessa partier. En dag kommer de vara tvungna att välja.
