Känner man andra genom sig själv?

Borde sova men så började jag grubbla efter jag såg en post på Facebook så nu ligger jag här i sängen med datorn i knät, det är mörkt och tyst runt omkring mig, Samuel sover borta och Alex och Ida har gått och lagt sig. Har för en stund sedan tränat fyrtio minuter pilates och efter kvällens pass har det blivit nästan tre timmar den här veckan. Känns helt underbart faktiskt!

Man brukar säga att det som man stör sig mest på vad gäller andra är det som liknar en själv mest.

Huruvida det är sant eller inte låter jag vara osagt men jag tycker det är intressant att fundera över.

Oj hjälp förresten…. Innebär det då att jag är lik personen jag kritiserade igår? Hujedamej, det vill jag inte tänka på…. 😜😂

Jag är expert på att tänka negativa tankar om mig själv men vad gäller andra så tänker jag mest positivt. Har skrivit om det i ett tidigare inlägg om hur jag är väldigt lojal och inte ”dumpar” folk i första taget. Det ska mycket till för att jag ska börja tycka illa om någon, jag kan bara komma på två personer jag tycker genuint illa om. En kommer jag aldrig träffa och den andra spelar egentligen ingen roll. Men känner ändå att det säger en del om hur jag ser på andra människor. Jag är dock inte perfekt, ibland hoppar det grodor och första intrycket kan ibland få sätta en aning prägel iallafall på första mötet men sen är jag inte den som inte ändrar mig när jag lärt känna personerna mer. Men dömer andra vet jag inte om jag gör egentligen. Få för mig att människor tycker si eller så om mig gör jag såklart men är det egentligen att döma? Vad lägger man in i den värderingen av att döma andra? Handlar det om första intryck eller att man lägger in olika värderingar att en person är si och så. Jag är däremot bra på att döma mig själv när jag tycker att jag gjort grejer mindre bra,

Jag har absolut inga svar, sitter mest och skriver ner mina tankar som de kommer. Lämna gärna en kommentar och berätta lite om hur du tänker kring det här inlägget. Det skulle jag bli jätteglad över.