Idag har jag och ett gäng härliga kollegor varit på svenska lungkongressen. I år hölls kongressen i Louis De Geer i Norrköping. Vi var tre personer som åkte från avdelningen men desto fler från mottagningen.
Det är väldigt fint i Norrköping! Gillar verkligen industrilandskapet, det har en särskild charm med vattnet.
Temat var lungcancer och vilka behandlingar man kan erbjuda. Ett par av föreläsningarna var mest statistik och en presentation av forskningsläget kring olika sorters behandlingar vid lungcancer. Det var rena rama grekiskan men jag lyckades snappa upp skillnaden mellan två olika begrepp iallafall. Just kring behandlingar var det väl inget jag kände att jag kunde ha någon nytta av. Men däremot föreläsningen kring hur man har implementerat en skörhetsskala på mottagningen och lite kring bakterier och relevans för olika odlingar som man tar kände jag att jag kunde ta till mig och fundera lite över.
Vi var i flygeln och kulverten dit gav verkligen en känsla av att vara tillbaka på sjukhuset.
Kycklingen med mangosås var god men annars var det väl ingen höjdare. Det trista var att lunchen serverades i utställningshallen där det inte fanns några bord. Vi ”busade” dock lite och hittade en sal lite längre bort där vi kunde slå oss ner och äta lunchen lite mer bekvämt.
Och så jag då! Kände att jag bland en massa läkare inte kunde komma träningsklädd så jag drog på mig ett par jeans och en vit tröja med ränder. Matchat såklart med mina handledsskydd…
Så märkligt att de inte serverade er mat vid bord? Det vill man ju få göra sitta ner och äta. Intressant även om det var svårt ämne för dig. Hemsk sjukdom, min mormor dog det. Trodde alltid lungcancer hängde ihop med rökning. Min mormor rökte i sin ungdom men slutade sen, vet inte om det spelade in. Men i så fall är det många som ligger i riskgrupp.
Ja generellt så gör det det men det finns undantag. Tex om man blivit utsatt för asbest eller ”bara” har riktig rejäl otur.
Kul att ni får gå på utvecklande kurser, även om det inte var helt klockrena saker ni behöver. Kunskap är ju aldrig negativt, kan jag tycka, nånstans finns anledningen till att kunna det. Man vet aldrig 😉
Håller med dig om Industilandskapet, älskar det! Adde jobbade i Strykjärnet tidigare, älskade att sitta där och titta på alla detaljerna.