Idag vill jag ta ett ärligt och rakt på sak-snack om löpning. För visst finns det dagar när varje steg känns som en kvarnsten och varje andetag verkar som om det inte räcker till. Låt oss prata om den jobbiga sidan av löpning och hur vi kan hantera utmaningarna som dyker upp längs vägen.
Vi har alla varit där. Dagar när motivationen är nere på botten och benen känns som bly. När varje steg känns som en kamp mot tyngdkraften och tankarna ropar att du borde stanna. Det är de här dagarna som verkligen testar vår uthållighet, inte bara fysiskt utan också mentalt.
Men vet du vad? Det är helt okej att ha sådana dagar, jag har det ofta. Särskilt nu när jag börjar löpträna lite smått efter min skada. Löpning är ingen dans på rosor, och det är just i dessa jobbiga stunder som vi lär oss mest om oss själva. Det handlar om att pressa sig igenom smärtan, tvivlet och tröttheten. Det handlar om att kämpa med varje fiber i kroppen för att nå mållinjen, oavsett hur långt den kan kännas borta.
Så hur hanterar vi dessa jobbiga dagar? För det första, ge dig själv tillåtelse att ha dåliga dagar. Det är inte en motgång, det är en del av resan. Tillåt dig själv att sakta ner om du behöver det, eller till och med ta en paus om det är nödvändigt. Lyssna på din kropp och ge den den tid den behöver för att återhämta sig.
För det andra, påminn dig själv om varför du började löpa i första hand. Kanske är det för att förbättra din hälsa, utmana dig själv eller hitta en flykt från vardagens stress. Att hålla dina mål i åtanke kan hjälpa dig att hitta motivationen även när det känns som mest jobbigt.
Slutligen, var stolt över dig själv oavsett resultat. Att ta sig ut och försöka, även när det är tufft, är en bedrift i sig. Det handlar inte alltid om att sätta personliga rekord eller springa långa sträckor. Det handlar om att kämpa och aldrig ge upp, oavsett utmaningar.
Jag älskar att springa och har alltid gjort det.
Sedan Ixa kom till oss har det inte blivit så mycket löprundor längre. Men hon och jag tar långpromenader istället. Har försökt att jogga lite lätt ihop med henne. Men hon blir bara tossig och hoppar i kopplet istället för att springa framåt. Men mitt mål är att någon dag kunna springa ihop med henne.
Carin
Ixa är väl inte så gammal än? När hon växt till sig och vet mer vad som förväntas av henne går det säkert att springa igen. 🙂
Himla bra skrivet! Tycker detta kan appliceras på ganska mycket. Igår körde jag bänkpress och fick ont igen i en tidigare skada och då tänkte jag genast att ”jag skiter i det här nu och ger upp allt!”
Sen efter ett tag när jag hade lugnat ner mig så tänkte jag precis som du skriver, att det får gå dåligt ibland. Det kan inte gå bra jämt och man måste vara snäll mot sig själv och ta nya tag när man är redo. 🙂
Tråkigt med din skada men helt rätt tänkt att inte ge upp. Även med en skada kan man ju fortfarande träna men man får anpassa det lite.