Hur många gånger har man inte kommit på de bästa svar på tal när det är försent? Jag hamnar där rätt ofta. Särskilt när jag blir överrumplad av en hård ton. Då är det som att alla kloka tankar är som bortblåsta och jag kommer på först när det är försent hur jag tänkte i en given situation.
För min del tror jag att det blir så här när jag blir stressad och känner att ett varför måste komma snabbt. Det är det lätt att låta stress och nervositet mina tankar så att jag inte har möjlighet att uttrycka mig på det sätt jag vill eller hade tänkt mig. Men när det lugnar sig och tankarna har tid att sväva fritt, börjar hjärnan arbeta med de obearbetade tankarna från samtalet. Det är då de ”aha”-ögonblicken inträffar och orden som jag inte kunde hitta under samtalet kommer tillbaka.
Något jag jobbar med är att inte vara för hård mot mig själv när detta händer vilket är extra svårt just nu när jag är allmänt ledsen. Det är så lätt att känna frustration över att inte ha varit mer kvick i stunden, men jag är ju bara människa och långt från perfekt. Det går inte att alltid vara på topp.
Jag funderar lite på hur jag kan bli bättre på att i stunden kunna motivera si eller så, särskilt när jag blir ifrågsatt. En tanke är att vara glad över att jag faktiskt hittar ett varför och en motivering. Att jag vet hur jag tänkte, att jag hade stöd för min tanke även om den inte mottogs så bra just där och då.
Så det jag påminner mig om är att jag inte är ensam. Orden kommer komma och ibland kommer de precis när de behövs som mest. Jag tänker ge mig själv utrymme att växa och förbättras, och komma ihåg att jag alltid har chansen att lära mig av varje konversation och bli en ännu bättre på att hantera dessa situationer så jag slipper känna i efterhand att jag skulle gjort och sagt si eller så istället.
Klokt. Oftast kommer det smartaste när man hunnit tänka efter (en stund, någon timme, någon dag) samtidigt förväntas (?) man vara kvicktänkt och hänga med i ett samtal/meningsutbyte utan att säga något förhastat. Det beror såklart på situationen, i synnerhet som du beskriver om händelser när man blir ifrågasatt. I andra fall kanske svaret just ska vara ”jag behöver tänka på det här en stund, låt mig återkomma”.
Det är ett smart sätt att bemöta det hela med. Då får jag lite tid att tänka så att jag inte säger fel.
Ja, ibland kommer man på ett bra svar alldeles för sent, men man lär sig också hela tiden 🙂
Jo, så är det.
I vissa situationer blir man helt enkelt väldigt överrumplad och kommer sig inte för att svara. Det har hänt mig men när jag sedan reflekterade visste jag precis vad jag borde svarat. Den insikten i sig gjorde mig säkrare så numera brukar jag ha lättare för att hitta rätt svar.
Jag funderar på att skriva ner varför en sak ska göras på ett visst sätt. Så kan jag ta till det nästa gång någon tycker att mitt beslut är fel eller dåligt.
Vissa är ”rapp i käften”, andra är det inte. Det där med slagfärdighet kommer med åldern, hos mig i alla fall. Idag dröjer jag med ett (passande) svar några sekunder, sedan sitter det. Förut var jag alltför impulsive och spontan, och då blir det ofta fel. Antingen säger man nåt i affekt, och det är aldrig bra; eller så säger man nåt som inte är ett dugg relevant.
Sedan tycker jag att det är viktigt att medge/inse om personen sagt nåt som faktiskt stämmer. Det är ju inte lätt att medge och kanske be om ursäkt om jag gjort fel eller missat nåt. För just att medge ett fel eller liknande ofta tar direkt vinden ur seglen hos den andra personen. Testa! Det är rätt så roligt att se medmänniskors reaktioner på det oväntade…
Det håller jag helt med, att våga backa när saker och ting inte blivit så bra. Det försöker jag alltid göra om någon upplevt att jag sagt eller gjort något dumt. Jag kanske inte håller med men om personen upplevde det så måste jag backa.