Den här veckans selfie handlar om jobbet. Selfien är Klimakterihäxans påhitt.
1. Hur tidigt i livet visste du vad du ville bli? Skulle säga inte alls. När jag var barn ville jag bli en stor sångerska. Sen skulle jag till Irland och rida fälttävlan. Blev dock gravid med första barnet så dom planerna las på evig is. Sedan ville jag plugga till sjuksköterska, är dock inte behörig på grund av att jag saknar godkänt i matte b (heter matte 2 nu). Jag och matte är inte kompatibla…. Så det fick bli en undersköterska av mig vilket jag aldrig ångrat. Älskar verkligen mitt jobb!
2. Fanns det en förebild som påverkade ditt yrkesval? Nopp, det kan jag inte påstå.
3. Har du fått sparken någon gång? Nej det har jag inte. Men med regionens varsel känns det just nu högst otryggt.
4. Hur ofta har du bytt jobb? Inte alls ofta. Jag hade praktik i ett stall. Efter det var jag mammaledig, började plugga till undersköterska och då hade jag timvikariat på ett par boende. Efter ett tag blev jag gravid och efter Alexander föddes så började jag jobba på Kvarnbacken, ett äldreboende här i stan. Efter tolv år ”slängde” jag ut mig själv och började jobba på lungmedicin på US.
5. Skulle du välja samma yrke igen om du fick chansen? Ja.
6. Skulle du rekommendera unga att gå i dina fotspår? Det är fint och givande att få jobba med människor och vara deras förlängda arm. Så ja, men sett till arbetsvillkoren behöver våra politiker göra en drastisk förändring för att få människor att vilja börja jobba inom vården och framförallt stanna kvar.
Du är en kämpe som utbildar dig medan du jobbar, jag gjorde likadant i många år, pluggade vid sidan av jobbet, o det gav resultat med bättre vakanser på jobbet, mer specialiserad. Samtidigt är det drygt att hinna med. I backspegeln kan jag säga att min dotter nog hade behövt mer mamma-tid, det har jag dåligt samvete över fast hon idag är 48 år och min bästa vän!
Ja, det är verkligen lätt att brottas med dåligt samvete vad gäller barnen. Jag kämpar varje dag med att göra mitt bästa och inte gräva ner mig i dåliga tankar kring saker som jag ändå inte kan göra något åt nu.
Se där, lite likheter kan jag hitta, att jobba med msk är fantastisk men totalt undervärderat i vårt samhälle, tyvärr. Därför är det extra imponerande att du skulle välja samma yrke igen!
Tycker det är en sorglig samhällsutveckling att det materiella rankas högre.
Där ser jag en del likheter, siffror och jag har aldrig gått ihop, så jag kunde inte bli veterinär som var drömmen, jag blev gravid när jag skulle utbilda mej till kallskänka, och jag har haft tankar på att flytta till Irland och jobba i ett stall där det ordnas ridresor med terrängritt och jakt.
Jag var själv där 3-4 gånger och red samt köpte två hästar där.
Vad roligt att läsa att vi är lite lika. Kul att du köpt två hästar från Irland.
Det är en salig tur att ni inom sjukvården finns. Men det är väl frågan om hur länge ni står ut med de tider ni har och den lön ni inte har! Då är det skamligt att de styrande börjar tala om neddragningar! Skönt att höra att du trots allt älskar ditt jobb. Ha det gott!
Ja, det är skamligt och sorgligt. Tänker ofta att om tio år kommer det inte finnas någon offentligt finansierad sjukvård…
Vi har återigen nåt gemensamt idag – matte och jag har heller aldrig gått ihop. Det löjliga är ju att allt man lärde sig under mattelektionerna var totalt bortkastat tid. Har aldrig fått användning för de jag lärt mig (eller inte lärt mig). Det enda som sitter kvar i min lilla skalle är huvudräkning;-)
En sak har jag dock helt missförstådd. Jag trodde att du just nu pluggade till undersköterska och att du var typ vårdbiträde på ett äldreboende. Har en känsla av att du INTE behöver oroa dig. Du sitter inte löst. Och som nyexaminerad… i vad det nu är, så finns det massvis med möjligheter. Håller tummarna.
Jag har jobbat på lungmedicin på US i fyra år, är specialistundersköterska i palliativ vård och är nu också snart klar specialist i akutsjukvård och intensivvård. Men jo, oroa mig kan jag absolut göra eftersom det inte handlar om kompetens utan sist in först ut enligt LAS. Senast det var varsel inom regionen behövde man ha jobbat minst 22 år för att sitta säkert. Vet inte hur det ser ut nu….. Jobb någon annanstans kan jag såklart alltid få men jag vill ju ha mitt jobb på ”lungan”.
Jadu, hur ska man få personalen att stanna inom vården? Otroligt att jag jobbat 45 år inom regionen! Matte var verkligen inte min starka sida, men det var så länge sedan jag började plugga till sjuksköterska, så då räckte min gymnasiematte (gick 2-årig social linje!) Hade inte heller en tanke på att jobba inom vården när jag var ung 😉
Ha en fin helg!
Oj det var en lång tid. Tror inte att det kommer bli så många år för mig inom regionen innan jag går i pension. Just nu vet jag ju inte ens om jag får vara kvar.
Du ni alla gör ett fint jobb. Jag har följt dig lite nu och sett/hört lite vad du går för 😉 Jag har 25 dygn nu med alla tre operationer samt infektioner och skit på en kort tid. Jag skulle aldrig då stå ut. Man fick favoriter typ och vissa gillade mig, en Sjuksyster tackade för att jag varit hennes patient sist jag rullade ut i rullstolen. Jag hade samma uppfattning om henne. När jag stannade till vid hennes kontor.
Hoppas på att du snart slipper plåsterkåken! Så fint av sjuksköterskan att säga så.
Ditt svar på punkt 6 är jätteviktigt!!!! Känns som att det aldrig blir några förbättringar, bara tomma ord. Och vad tar vi oss till den dagen all vårdpersonal bytt till andra yrken?????????????
Det funderar jag också över. Galet ju hur det håller på att bli.