Jag avskyr att visa mig svag när jag inte valt det själv. Att andra får se när jag gör fel, när det händer saker där jag inte kan dölja felet. Jag avskyr att gråta framför andra då det förstärker min känsla av svaghet. Egentligen är det en positiv egenskap att ha nära till mina känslor samtidigt som det också stör mig då jag inte alltid vill visa exakt det jag tycker och tänker, framförallt känner.
Om man vill veta vad jag verkligen tänker/känner så ska man titta i mina ögon. Vill man så kan man läsa mina ögon som en öppen bok. Jag ska alltså inte börja spela poker.. Nä, men allvarligt talat, ibland är min öppenhet ett problem och vissa dagar påminns jag om det mer än andra.
Det är så enkelt att låtsas att allt är bra. Bara ett leende på läpparna så tror man att allt är bra fastän det kanske är precis tvärtom….