Jag avskyr att visa mig svag när jag inte valt det själv. Att andra får se när jag gör fel, när det händer saker där jag inte kan dölja felet. Jag avskyr att gråta framför andra då det förstärker min känsla av svaghet. Egentligen är det en positiv egenskap att ha nära till mina känslor samtidigt som det också stör mig då jag inte alltid vill visa exakt det jag tycker och tänker, framförallt känner.
Om man vill veta vad jag verkligen tänker/känner så ska man titta i mina ögon. Vill man så kan man läsa mina ögon som en öppen bok. Jag ska alltså inte börja spela poker.. Nä, men allvarligt talat, ibland är min öppenhet ett problem och vissa dagar påminns jag om det mer än andra.
Det är så enkelt att låtsas att allt är bra. Bara ett leende på läpparna så tror man att allt är bra fastän det kanske är precis tvärtom….
Jag tycker det är starkt av dig att våga skriva om din svaghet. Alla vi människor bråttas med de känslorna i olika situationer i livet. Kram
Känner igen mig totalt i vad du skriver. Gillar inte att man kan läsa mig som en öppen bok men så är det ibland. Känns ju lite tokigt också när man ska låtsas att allt är bra hela tiden och det egentligen inte är det. Fast jag märker att det är vad alla runt om en vill, för att ta del av andras problem verkar inte vara speciellt poppis.
Jag tycker du ska vara glad över att kunna visa dina känslor för det mår du själv bättre av 😉 KRAM KRAM
Åh vad jag känner igen mig! Det kunde lika gärna varit jag som skrev det!
Kram!
Känner igen mig i det du skriver, kan vara så jag med. Jag är för öppen ibland och tänker sedan, varför skulle jag berätta det för, det hade jag ju inte behövt, sedan får man ågren efteråt.
Men öppenhet visar ju också att man är ärlig så eg är det ju en bra egenskap =D
kramar
Jag känner igen mig i det du skriver. Mest frustrerande tycker jag att det är att jag kan börja gråta när jag blir riktigt arg. Jag är alltså inte ledsen utan bara URARG, men det kommer liksom ut som gråt. Jag har varit sådan hela livet och känner igen samma hos sonen. Då känns det desssutom som den andra parten "vunnit" om man är osams med någon. Jag tror att det delvis hänger ihop med att jag under uppväxten fått lära mig att man inte ska gråta. Peppar därför sonen massor och säger att man visst får vara ledsen…
Det gillar jag inte heller, att gråta när man egentligen är urförbannad. Så kan jag också göra….
Känner igen mig.. Ibland sitter mina känslor utanpå och det är många gånger en fin egenskap tycker jag, men visst finna det tillfällen då jag önskar att jag bara kunde dölja det.