När jag mötte sorgen…
Jag minns när jag var runt åtta-nio år. Vi var hos min mammas syster uppe i Hälsingland. Jag stod upp i sängen och grät helt hysteriskt. Jag grät över det faktum att jag så gärna ville träffa min mormor. Det var såklart inte möjligt eftersom min mormor dog när min mamma var arton år. Mammas syster kom och frågade mig varför jag var så ledsen och jag sa som det var att jag ville träffa min mormor. Kommer fortfarande ihåg hur jag fick svaret ganska kort att ”men det förstår du väl att det inte går”. Det var nog första upplevelsen i livet att inte bli tagen på allvar.
2012 var året då min farmor började tappa sin hälsa och hösten 2012 gick hon bort. Jag och min farmor hade inte jättemycket kontakt men jag blev ändå väldigt ledsen när jag fick reda på att hon gått bort fast det var väntat. Något som grämer mig var att Ida aldrig fick träffa min farmor. Vi åkte ner till Lund för att träffa henne och jag valde att låta Ida stanna hemma med Rickard. Det ångrar jag än idag. Hur tänkte jag egentligen?
När jag mötte glädjen…
Såklart när jag blev mamma till Samuel, Alexander och Ida. Lätt det bästa som hänt i mitt liv.
När jag och Rickard gifte oss.
Jag skrattar när…
Oj vad lätt jag har till skratt. Det behöver inte vara särskilt roligt för att jag ska brista ut i gapskratt. Jag älskar att skratta och gör det högt, gärna och ofta.
Jag blir arg när…
Det har jag skrivit om förut men jag blir arg över människor som kör som idioter. Det är fine att riskera sitt eget liv när ingen annan är i närheten men när andras liv riskeras då blir jag arg.
Jag blir även arg över rökning på allmänna platser. Att till exempel stå på resecentrum och vara omringad av cigarettrök gör mig galen. Om jag är med någon så pratar jag gärna högt och tydligt om hur illa det är med rökning. Är jag själv så visar jag mitt missnöje med att blänga på den som röker.
Sen blir jag arg över orättvisor, när andra människor blir illa behandlade och framförallt barn.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade