Att säga stopp!!

Vissa är bara så fantastiskt bra på att sätta ord på sina tankar och skriva på ett sätt som berör. Jag kan inte ta åt mig äran för den text som jag nu ska dela. Den är tagen från mitt flöde. Alla behöver helt klart en ”Karin”.

Till min vän Karin,
8 år gammal var jag egentligen en ganska snäll kille men plötsligt stod jag där i ringen med ett gäng killar från klassen. Inuti ringen bollade vi den nya flickan mellan oss. Hon grät, skrek och verkade panikslagen. Inuti mig var det också ett bollande, men mellan olika röster; Den ena rösten som ville skrika, Det räcker nu! Stopp, ser ni inte att hon gråter. Men orden kom aldrig. Den andra rösten var starkare och kände kraften i mobben. Den tycktes njuta av att förödmjuka och plåga. Som om något nedtryckt, plötsligt fått luft och blivit berusad av den nyvunna friheten och ville se underkastelse. Flickan var i upplösning, men vi bara fortsatte att slå och knuffa henne, likgiltiga inför hennes tårar.

Plötsligt kom min vän Karin springande – SLUTA! SLUTA! Skrek hon högt över skolgården och borrade sig som en missil in ringen, på bara ett ögonblick hade hon punkterat förtrollningen och skingrat vår transliknande mobb. Skamfylld gled jag iväg. Det sista jag såg var hur Karin höll om och tröstade flickan.

I huvet försökte jag lite ihålligt urskulda mig med att det inte var jag som börjat och alla slog ju. Och den nya flickan var faktiskt irriterande, kaxig och behövde läxas upp. Men det stannade inte där vilket jag är evigt tacksam för. Karin pratade med fröken, som pratade med föräldrarna och kuratorn. Man gjorde en uppföljning och det blev många samtal, enskilt och gemensamt, med kurator, föräldrar och flickans föräldrar. Jag tyckte förstås det var fruktansvärt skamfyllt och pinsamt. Skolan, hjälpte oss att bearbeta händelsen på ett bra sätt. Jag kände verklig ånger och skam. Det var fruktansvärt det vi gjort mot vår klasskamrat. Jag kunde prata om det onda som hänt och hur något mörkt och farligt hade uppenbarat sig där i ringen. Jag fick också stöd i att möta flickan igen. Mobbningen upphörde förstås och jag tror ingen av oss någonsin glömmer det.
Karin, blev min hjälte och förebild för livet. Händelsen blev också en vändpunkt som ledde till en överkänslig mot grupptryck och mobbing. I det Svenska samhällets värdegrund har jag alltid känt stöd i detta. En gemensam respekt för jämställdhet, allas lika värde. En öppenhet, att ta tag i och bearbeta övergrepp och trakasserier, på arbetsplatser, skolor, och i samhällsdebatten i stort.

Hypotetiskt, vad skulle man göra om omfattningen av en mobb skulle bli större, gigantisk, global? Tänk dig ett läge där även myndigheterna skulle spela med och mata mobben tillsammans med media. Vad skulle du göra då? Skulle du kunna stå emot? Troligen inte.
Om myndigheter i hela världen skulle bygga upp en sådan lydnadskultur, och kräva lojalitet och solidaritet med makten. Förbjuda folk att gå ut, att träffas etc.

Kanske Sverige kunde hålla emot ett tag, men till slut skulle även Sverige ansluta sig till mobben, masspsykosen skulle landa även i vårt ”goda folkhem” och man skulle även här börja måla ut de olydiga som osolidariska och orena. Tysta dom och kalla dom högerextrema, konspirationsteoretiker, fascister, vetenskapsförnekare mm. Regeringen, myndigheter och media skulle tillsammans driva, en samordnad mobb. Hatet skulle växa och I TV skulle ministrar säga att ”Ingen skulle behöva sitta bredvid en sådan där, en obesprutad. Vi skulle uppmanas att sluta krama dom där. Kyrkan och kulturen pressas att stänga sina portar för de orena och i skolan likadant, föräldrar får inte vara med på barnens skolavslutningar. Man förbjuds att träffa sina döende föräldrar, på sjukhusen. Familjer uppmanas att inte bjuda in de orena till julfirande och andra får sparken från jobbet.

Myndigheterna gjorde egentligen bara som de andra länderna (Alla slog ju). De drakoniska åtgärderna kunde haft ett motiv om de hade hjälpt på något sätt, om de hade skyddat mot smittspridning. I verkligheten skyddade inte sprutorna mot varken smitta eller smittspridning De var endast designade i förhoppningen att skydda mot allvarligare symptom.

Ja vad kunde man göra i ett sådant läge?
Om vi lärde oss något av metoo rörelsen var det att mobbare behöver ställas till svars och ta ansvar för sina trakasserier. Annars fortsätter de bara och kränkningarna eskalerar.
Men hur skulle man göra här? Vem kunde ställas till svars i en megamobb? När nästan alla, en överväldigande majoritet varit med i mobben. Vi kanske inte trakasserat någon själva men de flesta av oss har i alla fall nickat vårt godkännande till galenskaperna och gjort som dom sa till oss. Ja men alla, sa ju, alla slog ju…..

Om vi är tysta och låter förövaren fortsätta växer han sig starkare. Men samtidigt handlar det ju egentligen inte om ” Experterna”, Putin, Magdalena, FHM, WHO, Pfizer, Fauci, eller Karl Schwab . Det handlar ju först och främst om oss själva, vår inre tyrann. Hur kan vi förhindra den att växa sig starkare?

Så… I väntan på Karin… Tänk om vi kunde återvända till oss själva, ta en stund för självreflexion. Sitta, andas, kanske skriva lite, och ge skuggan lite uppmärksamhet. Hur visade det sig i mig? Vilken var min roll i det hela? Var jag offret eller tyrannen, eller båda? Var jag den som drev på? Eller hängde jag bara på? Vad drev mig? Behov att höra till, rädsla, hat ? Kanske känner jag mig lurad, bedragen, arg? Besviken på mig själv, maktlös? Var det något som kändes dåligt? Något som jag ångrar?

Kanske hade jag velat ropa Stopp!! Stopp!! Det räcker nu!!!

Mårten Olsson