Kategori: Min vardag

Nu till mig, jag heter Sandra och är snart 40 år gammal, jag bor i en liten by ute i de värmländska skogarna med min man och två barn. Jag bloggar på nouw som sandi_fighter. En fighter har jag nämligen fått vara i hela mitt liv. När jag var 10 år började jag för första gången känna av vad depression var. Jag var mobbad på skolan och min pappa utförde psykisk mobbning på mig hemma. Min mamma levde också med depression, hon hade också kronisk värk och det var detsamma som jag fick, 19 år gammal. Mina minnen är borta och de första minnena infann sig när jag var 9 år, mitt liv innan detta är borta. Därför fick jag reda på att jag blivit utsatt för incest av min morbror vid 5 års ålder, först när jag var 19 år och inte tidigare. Min depression har funnits med i alla år sedan jag var 10 år och idag är det konstaterat att den är kronisk. Jag har 3 olika antidepressiva för att orka ta mig igenom vardagen.

1998 när jag fick min fibromyalgi så berättade läkaren för mig att jag aldrig kommer kunna träna och att jag bara kommer bli sämre. På en punkt har han rätt, med fibromyalgi blir man sämre genom åren, men så för ett par år sedan så kom det fram från forskare att just lättare styrketräning är en bra medicinering för fibromyalgi.  Jag har dock tagit det en nivå högre och i dag tränar jag ganska så tung styrketräning och jag mår riktigt bra av det. Värken finns där, hjärntröttheten finns där, men skoven kommer mer sällan. Ni kan läsa mer om vad fibromyalgi är och hur min barndom var i min blogg.

För min mentala hälsa är träningen superviktig, men en sak jag alltid har hört är, hur orkar du träna? Är det säkert att du har fibromyalgi, för man ska inte orka styrketräna då. Depression är en av symtomen på fibromyalgi och pga detta är fysiskt aktivitet superviktigt. Däremot är det många som drar sig för att träna och jag tror att en av orsakerna till detta är att träningsvärken blir dubbelt så illa för oss med fibro. Man får influensasymtom och kan bli liggandes i dagar, men om man pushar sig igenom detta, om man törs att utmana fibron så kan ens psykiska hälsa bli så mycket bättre, vilket hjälper en hel del. Hur gör man då för att börja styrketräna med fibro? En sak är att man måste ta det enormt försiktigt. Jag började träna utan vikter. Visst kände man sig larvig, men det var viktigt för att jag sakta skulle kunna bygga upp musklerna, att jobba med sin egna vikt är jättebra i början, att känna av övningarna och att vänja sig sakta. Här nedan följer några bilder på övningar man kan göra.

 

I början tränade jag 2 ggr i veckan beroende på hur jobbig värken blev utav det, var det för tufft så fick jag vila ut det, men jag gav inte upp utan fortsatte vidare. Efter en månad så ökade jag vikterna lite försiktigt, men samtidigt lyssnade jag hela tiden på kroppen, för det är viktigt samtidig som man måste ge sig sjutton på att fortsätta. Fibron gör allt för att man inte ska utmana den, men jag gör det hela tiden. I alla fall så körde jag och fortsätter köra en månad i taget med de nya vikterna. När man sedan börjar bli van med träningen och lägger upp sin egna träningsschema så känner man av själv vad man klarar av och hur man ska öka.

En sak som är svårt med fibromyalgi är att gå längre sträckor eller att ge sig ut och jogga. Långa distanser blir tuffa för höfterna och detta har jag insett via flera olika källor som kämpar med just fibromyalgi också, vi har alla samma problem. Däremot försöker jag komma ut på en 30-minuters promenad när jag kan för att få solljus och frisk luft som är bra för min depression. 30 minuter klarar man utan några problem.

Nu vet jag att alla inte kommer hålla med mig om mitt inlägg, men jag tror absolut på att alla kan, om man törs leva med lite extra värk ett litet tag, för att orka hantera sin värk varje dag så tror jag det är viktigt att musklerna byggs upp.

Jag har gått från att lyfta ingenting till att idag göra 100 kg i benpress, 20 kilo i armpress, 8 kg biceps osv. Om någon vill veta mer om mitt upplägg så är det bara att höra av sig, jag hjälper gärna till och berättar mer.

I min blogg kan man läsa om träning, min värk, min psykiska ohälsa och mitt familjeliv och hur man får allt detta att gå ihop med heltidsjobb. Ni är välkomna in för att följa mitt liv om ni vill.

Med detta säger jag tack för mig, och igen Hanna, tack för att jag får dela med mig av mitt liv i just din blogg.

Alla har vi hört berättelser om hur livmoderbärare nonchaleras när de söker vård för livmoder- eller vaginarelaterade besvär. Man (kvinna) behöver inte leta länge för att hitta skräckhistorier om hur symptom ignoreras och personens smärta och besvär inte tas på allvar. Diagnoser som exempelvis endometrios och vestibulit undviks och rätt behandling uteblir.

Vi har alla hört berättelserna. Vi alla känner någon som lider i tysthet, för att vården gång på gång nedvärderar både personen som söker vård och symptomen hen kommer med. Vissa ser mönster och anser att det är ett systematiskt nekande av “kvinnoproblem”.

Många av oss har egna berättelser att dela och det är precis det jag ska göra nu. Efter mitt senaste besök hos kvinnokliniken började jag fundera på varför det egentligen ska vara så svårt att få rätt hjälp. Beror det på ett systematiskt patriarkalt diskriminerande?

Jag heter Kirsi och driver bloggen Kirsi.se. Det är ett viktigt ämne som jag vill lyfta och jag är tacksam för att Hanna låter mig göra det på hennes blogg.

Riklig eller “riklig”?

Min mens har alltid varit oregelbunden och riklig. Som tonåring fick jag ofta höra att mensen ser riklig ut, men är inte det. “Egentligen kommer det bara några milliliter, det är ingen fara,” kunde barnmorskan säga. Mensen skulle också bli mer regelbunden när jag blev vuxen. Nu när jag är vuxen och använder menskopp (fortfarande med väldigt oregelbunden mens) kan jag bli riktigt arg när jag tänker på det sätt min upplevelse nedvärderades så många gånger.

Min menskopp rymmer 30 ml. De första fem(ish) dagarna av min mens blöder jag så mycket att koppen måste tömmas (rinner över) ungefär varannan timme. Det är mer sällan på natten, även om jag ofta vaknar för att det rinner överallt igen. Om vi sedan minskar det en del (eftersom ibland kissar jag innan det rinner över, så det är inte alltid en till-kanten-full kopp vid tömning), och säger att sju gånger per dygn töms en full kopp.
Sju gånger 30 ml. Det är 210 ml. Det är två deciliter blödning varje dygn, inte några futtiga milliliter. I ungefär en vecka. Sedan minskar det och håller på i ytterligare en vecka.

Ja, du läste rätt. Det är vanligt att min mens varar i 10-14 dagar. Håller den sig under en vecka, räknas det mer en mellanblödning. Ofta gör det riktigt ont i hela mellandelen, mellan brösten och knäna. Det har blivit lite bättre med smärtan sedan jag började göra tacksamhetsövningar med månen och det gudomligt kvinnliga. Det är inte alltid blödningarna slutar efter 14 dagar. För något år sedan blev jag skickad till akuten med hot om blodtransfusion efter att december-mensen fortfarande var i full gång i mars.

Orsaker

Vad beror alla överdrivna blödningarna på då? Det är det ingen som vet. Ingen verkar riktigt intresserad av att hitta några orsaker heller. Jag hade cellförändringar under en period för några år sedan, men de löste sig utan att blödningarna ordnade upp sig.

När jag söker vård tar de prover, gör ultraljud och säger att allting ser fint ut. Inga konstigheter på proverna. Inga cystor, inga kvarvarande bebisar från förr i världen. Livmoderslemhinnan ser alltid lite tjock ut och slutsatsen är alltid att mensen kanske kommer snart. Vid ett tillfälle bråkade jag till mig extra prover, när läkaren föreslog att allt berodde på hormonella obalanser. De proverna visade sig vara helt normala.

Behandlingar

P-piller. Hormonspiral. Andra sortens hormoner. Alltid tabletter. Alltid hormoner. Alltid är det hormoner som är lösningen på besvären. Det gör mig både förbannad och ledsen. När man inte ens har klart för sig vad orsaken till symptomen är, så ska man väl inte behandla symptomen? För mig låter det jättekonstigt och ganska farligt, faktiskt.

Jag har provat hormonpreparat flera gånger under olika perioder i livet, med väldigt jobbiga resultat. Jag vill inte behöva stå ut med mängder av hemska biverkningar, när ingenting ens blir fixat. Och var hamnar alla utkissade hormonrester? Jag vill inte ha någon del av det.

Mitt val har lett till att jag får stå ut med att periodvis blöda två deciliter om dagen. Efter akutresan på grund av lågt blodvärde har jag gått med på att äta gulkroppshormon de gånger blödningen inte vill sluta. Både kroppen och samvetet skriker av dem också, men så har det fått vara.

Det senaste läkarbesöket

För en vecka sedan var jag till livmoderkliniken igen, för att blödningarna varade långt över en månad igen. Det var ungefär samma diskussion som alla andra gånger. Tjock livmoderslemhinna, olika sortershormonpreparat, bla bla…

Det som var ovanligt var ett vävnadsprov inuti livmodern och att läkaren tog upp en behandling som de inte har föreslagit tidigare. Hon pratade också om att avlägsna livmodern helt och betonade hur man inte gör det om cancer är frånvarande. Och däri ligger då orsakerna till att jag är arg på livmodervården.

För det första

Jag har under 20 års tid aktivt sökt vård för riktiga och besvärliga problem. Varför var det här första gången det togs prov på livmoderslemhinnan? Det finns, tydligen, en behandling som ska minska blödning genom att man bränner livmoderslemhinnan. Varför har inte den föreslagits tidigare?

Svaret var detsamma som med att avlägsna livmodern – det gör man inte.

För det andra

Man vill gärna inte göra behandlingen på någon så ung (38) och fertil som jag. Struntsamma att jag som person lider av att ha en trasig livmoder och är fullt medveten om att jag aldrig kommer vilja vara gravid igen. Det finns en teoretisk möjlighet för mig att bli gravid under några år till, alltså måste den möjligheten bevaras till varje pris. Mot min vilja. (Skulle jag välja att bli gravid, så skulle jag få skit för alla risker det innebär för barnet med en så gammal mamma.)

Vad är det för synsätt? Att jag som kvinna endast har ett värde om jag kan hiva ut ungar i världen? Att jag är dum och inte kan ta egna beslut gällande min kropp och mitt liv?

För det tredje

Jag förstår att ingrepp innebär risker och att man ogärna gör onödiga såna, men det finns ju andra ingrepp som ingen gnäller något alls om. Bröstförstoringar är helt okej att göra, till exempel. Om jag hade gått halva livet med ryggbesvär, så tror jag inte att någon hade undanhållit behandlingar eller haft som allmän policy att det gör man bara inte.

Min slutsats, baserat på mina egna erfarenheter och betraktelser, är att vården definitivt diskriminerar och nedvärderar livmoderrelaterade besvär.

Vad tror ni?