Anledningen till att jag överhuvudet taget läste till undersköterska var för att jag drömde om att bli barnmorska efter att Samuel föddes. Men eftersom att jag aldrig jobbat inom vården ville jag inte slösa bort tre år på något som kanske inte passar mig och testade därför undersköterskebiten. Det passar mig som handen i handsken men drömmarna om att bli barnmorska fanns kvar i bakhuvudet.
Men nu vet jag inte längre. Förlossningar ger mig ångest. Jag var inte rädd efter att Samuel fötts. Förlossningen med Alexander skrämde mig på grund av att det inte klickade med barnmorskan. Idas förlossning var jobbig för att jag hade så sjukt ont, det gick fort och jag hann inte med någon annan bedövning än lustgas. Så efter henne är jag ännu mer rädd.
För några dagar sedan fick jag för mig att kolla på förlossningsvideor på youtube (vet ni att jag skakar när jag skriver det här inlägget) där man får se allt och jag mår fysiskt dåligt när jag ser det och jag känner smärtan jag kände när jag födde Alexander och Ida. (Samuels förlossning var min bästa, hade inte alls samma typ av smärta så den kan jag inte ta med i sammanhanget.) Kort sagt, det var ingen bra idé…
Igår fick jag en bok av chefen : nationell handlingsplan inom palliativ vård som socialstyrelsen ger ut. Läste några sidor igår och det var verkligen mitt i prick. Den kommer jag ha stor nytta av. Det var några grejer som jag hajade till på direkt som vi aldrig tänkt på. Vilken tillgång de här kunskaperna kommer vara….
