Igår möttes jag och brorsan upp i Hackefors för att köra stentuffa backintervaller i spåret som är 6,4 kilometer. Vi började att värma upp i sakta mak och när första uppförsbacken närmade sig vid 1 kilometer var det bara att köra. Efter andra intervallen var jag rejält flåsig och tänkte hur ska det här gå. Men som sagt, det är bara att köra, även om det tar emot. En nöjd känsla spred sig i kroppen i alla fall när vi var gjort sista intervallen och i full fart spurtade mot ”mål”.
Lite stretching efteråt var givet för att förhoppningsvis slippa den värsta träningsvärken. Idag känns det bra men jag ska inte ropa hej än då det brukar vara värst efter 48 timmar.
När jag var barn avskydde jag idrott och lyckades alltid hitta en massa ursäkter till att inte vara med. Hur jag då sisådär 15 år senare springer flera gånger i veckan och dessutom dömer fotboll. Jag som verkligen inte gillade fotboll och såg inte meningen med att jaga en boll och försöka göra mål. Saker och ting förändras verkligen. Jag kommer ihåg de första löppassen jag gjorde för att försöka klara löptestet. På den tiden skulle man springa 2,2 km på max 12 minuter och det var riktigt tufft för mig att klara då med den obefintliga idrottsbakgrund jag hade. Jag försöker komma ihåg hur vi tränade och hur vi gjort för att det ska gå så bra som det gör nu. Svaret är mental träning. Att tvinga sig att inte ge upp fastän det bara bultar i benen, det gör ont överallt och man vill bara lägga sig och inte ta ett löpsteg till. Det jag brukar tänka när det är jobbigt, det är dels att sätta upp delmål, tex bara till den stolpen, bara 100 meter till osv och dels att lura mig själv. ”Det är inte jobbigt, kom igen nu” brukar jag också tänka. Vet jag att det kommer en nerförsbacke tänker jag ”bara lite till, snart får du vila”. Det handlar om att lura hjärnan helt enkelt.
