När jag var barn avskydde jag gymnastik, särskilt fotboll, varför ska man jaga en boll liksom, det är ju inget kul. Det tråkigaste med att vara med var att klasskamraterna klagade så mycket på mig så fort jag inte sprang ”rätt” eller missade en passning. Springa i skogen ska vi inte ens tala om, fy så tråkigt jag tyckte att det var. Mot den här bakgrunden är det väldigt långsökt att jag började döma fotboll.
Rickard började döma fotboll några år tidigare än mig, jag hängde med honom på några matcher och det var särskilt när han dömde en 7-mannamatch pojkar som jag kände att det där ska jag prova på. Det verkade kul.
Första gången jag stod på fotbollsplan i rollen som domare var i en 9-mannamatch ute i Askeby, flickor 13 tror jag det var om jag inte minns helt fel.
Vilken syn det var, ingen känsla för spelet, peka åt fel håll på inkasten och blandade ihop hörna/inspark. Jag råkade till och med vid något tillfälle blåsa offside på försvarande lag….
Men jag vägrade ge mig, började döma lite 5- och 7-manna i Kenty och Tinnis. Sen gick jag steg 1. På den tiden skulle man ha fem godkända matcher för att få bli distriktsdomare (nu ska man åka på ett läger istället, där man blir tittad på, både som domare och som assisterande). Steg 1 gick jag 2007 och 2009 fick jag förfrågan om att åka till Elitlägret i Halmstad och gå steg 2. Vad kul tänkte jag och hoppade på utan några större betänkligheter. Det blev dock ett platt fall.. Såklart.
Men upp igen och fortsätta kämpa. Det som jag då tyckte var roligast var att döma p15elit och p16elit. Högt tempo blev det och många situationer som nog inte alltid blev så bra men jag tyckte det var kul. Damfotboll roade mig inte mycket, tyckte det var svårare att få med mig tjejerna än killarna ute på plan.
Hela tiden fanns osäkerheten att jag borde sluta och göra något annat istället men mot slutet av varje säsong så sa jag ändå till Rickard att jag kör nästa år också och så blev det ett år till och ett till, och ett till… Hela tiden peppade och stöttade han mig utåt fastän han egentligen tyckte att jag var urdålig. Det ska läggas till att han hela tiden varit ärlig och vart efter jag blev bättre och han såg tendenser till att det kan bli något. Då blev han hårdare och kopplade bort man/fru-relationen i fotbollssammanhang, vilket blev positivt för min utveckling.
De senaste två åren var det som att någonting lossnade, jag fick chansen att döma tuffare matcher för jag sa det att ”vi vet att jag klarar av lugna matcher där det inte händer så mycket, nu måste jag ha tuffare drabbningar för att utvecklas”. Testade lite juniorfotboll och förra året dömde jag första div6-matchen. Grymt kul match där jag hade lite förbättringspunkter men där det ändå syntes att det finns en matchledare i mig.
Och nu, en match som huvuddomare i division fem herrar med godkänt betyg. Den matchen var den roligaste jag dömt, utan någon som helst konkurrens. Efter matchen kände jag mig så galet stolt över mig själv och den resa som jag gjort.
Med det här inlägget vill jag säga att inget är omöjligt. Har du motivation, rätt stöttning och en vilja så är inget omöjligt, inte ens när förutsättningarna är helkassa. Vill du något, så kör! Gå på din känsla och strunt i vad du borde klara av enligt alla andra. Du kan bli vad du vill!
