Jag har inte förstått mig på de som springer och samtidigt bearbetar tankar och kommer på lösningar på problem och så vidare. (Förlåt) Jag har ju mest jobbat på att peppa mig mentalt för att ta mig framåt. Imorse före frukost gav jag mig ut på ett långt distanspass. Medan molnen försvann mer och mer och solen tittade fram funderade jag över situationer på fotbollsplan, hur skönt det är att springa i ett tempo där mjölksyran är långt borta. Jag fumderade över viktigheter och oviktigheter. Jag njöt av alla vårtecken, tussilago i vägkanten, fågelkvitter och vackra landskapsvyer. Jag blev alldeles till mig över att genomsnittshastigheten sjönk för varje kilometer. Sista fem gick snabbare än första fem. Hur härligt som helst och långpass har visst blivit min grej. Det jag skulle koma till efter den här utsvävningen är att långpass är ett suveränt sätt att fundera över saker. Jag märker inte ens att jag springer när det är något riktigt intressant jag funderar över. Idag sprang jag mitt livs första 18,4 kilometer. Det gick dessutom snabbare än vad jag tänkt mig. Hoppet om en halvmara på två timmar lever. Men det har jag inte vågat uttala högt mer än till Rickard. Förutom nu då, nu hejar väl på mig?
