Då var det dags att skriva ner några rader om årets höstfemma. Jag, Rickard och Alexander blev hämtade av Marcus och så bar det av till Åby. Det var kallt men fantastiskt vackert höstväder.
Vi hämtade ut nummerlappar och tog den vanliga promenaden. Sprang lite i backarna för att känna lite på benen och snart var det dags för Alexander att springa. Det är så roligt att han kommit igång med att löpträna och inte bara springa loppen. Han var riktigt duktig så det var roligt att se.
Kort eller långt, långt eller kort. Det var frågan och jag velade till en halvtimme innan start. Bestämde mig för att vara viking. Tänkte att om jag fryser så springer jag snabbare…
I år tyckte jag att det tog evigheter innan det blev dags för oss att få ställa upp på startlinjen. Men tiden går snabbt även när man väntar. Först ställde jag mig ganska långt bak tillsammans med Marcus men så gick vi fram så vi stod i rad två. När starten gick så var det inte så dumt att kunna lägga mig i mitt tempo direkt. Är så van vid att få kryssa mig fram i början innan fältet tunnas ut.
Den ser så oskyldig ut, den första långa backen. En backe som är ungefär 400 meter och som suger i benen och får mig att vilja strunta i att springa och gå hem istället. I år var första året som jag sprang hela backen. Ja hela loppet förresten utan att ta några gångsteg i de tuffaste backarna.
När jag kommit upp för den härliga backen får jag en välförtjänt vila när det börjar gå nerför igen. Som alltid så glömmer jag bort hur jobbig och tung banan faktiskt är. Det som ”räddar” mig är de långa nerförsluten. Där får jag vila och samlar kraft. Den sista riktigt jobbiga stigningen är strax innan två kilometer kvar. Där har de dessutom lagt grus så det är tungsprunget av den anledningen. Belöningen kommer snart. I princip 2 kilometer nerför är kvar nu förutom två, tre korta branta backar. Men i jämförelse med det jag har bakom mig så är det ingenting.
Hela tiden hade jag koll på klockan och jag visste tidigt att jag skulle slå mitt personbästa. Frågan var dock om jag också skulle klara att komma under 30 minuter. Det var inga problem, visste att jag skulle kunna sänka tempot en aning och fortfarande nå mitt mål med goda marginaler. Såklart kändes det att jag sprungit några kilometer och jag var rejält andfådd men ändå inte ”jag vill dö-trött”. Så nöjd med min prestation. Rickard vann femman och Marcus sprang som vanligt bra. Vi hade roligt!
