Stortaxi och Fem en fredag vecka 36: Spretigt

Det var lite konstigt väder i morse. Samtidigt som det regnade så gick solen upp så jag fick se en sådan fin regnbåge. Började direkt tänka på vad som egentligen finns vid regnbågens slut. Hittar jag en skatt nåntro? När regnbågen var som vackrast satt jag i bilen så bilden ovan är när jag parkerat och skulle ta mina apostlahästar till jobbet. Jag har aldrig någonsin sett en regnbåge på morgonen. Har du?

När jag kom hem från jobbet låg det ett efterlängtad paket i brevlådan: de tre böckerna som jag beställde någon gång i augusti. Flora Wiströms ”Stortaxi”, ”här ruvar havet” och ”hålla andan”. Väntan har varit lång kan jag säga och jag blev så glad när fick sms:et i morse om att böckerna kommit.

Har du sett att jag ändrat slogan i min header? Från Hannas krypin – Hälsa och träningsglädje till Hannas krypin – Mitt liv, min vardag och allt däremellan. Min blogg är så mycket mer än bara hälsa och träningsglädje så det känns inte som att texten i headern ger rätt bild av min blogg längre.

Veckans fem frågor hos Elisa har rubriken Spretigt och det passar ju väldigt bra här hos mig. Bara det här inlägget spretar ju åt alla håll. Vill du vara med på fem en fredag? Du kan antingen svara på frågorna i din egen blogg eller i en kommentar här hos mig eller hos Elisa. Glöm inte att länka till henne.

  1. Vad har tagit en oväntad riktning den här veckan? Mina händer, i början av veckan kändes det faktiskt riktigt bra och jag kände att jag kunde våga göra lite mer. Satte en infart, tog prover och kontroller, efter det hade jag ont ett dygn….
  2. Vad är du just nu lite osäker på hur du hamnade i? Hm, inget särskilt faktiskt.
  3. Vad är det lättaste sättet att få dig ur balans? Eftersom jag jobbar med det jag gör så är jag ändå van vid snabba puckar, att saker och ting kan förändras från ena minuten till den andra och att jag behöver ta snabba beslut. Så det första jag då tänker är det när personer backar från en överenskommelse. Det kan rubba mina cirklar rejält.
  4. Vad är det mest optimistiska du sagt i veckan? Jag säger många positiva saker under en veckan. Vill gärna fokusera på det som är bra istället för tvärtom. Dessa är ett axplock av det jag sagt: ”Alltså det är så fint”, ”Bra jobbat”, ”Jag är så nöjd” och ”Det är fredag”.
  5. Vad är lättast att prioritera bort för dig? Dricka vatten kanske, stretcha fast kroppen verkligen uppskattar det.

Racereport Sofialoppet 2026

Ikväll sprang jag ett lopp igen tillsammans med Rickard och A. Men innan vi går in på loppet och känslan där måste jag berätta om lite knasigheter jag tänkt och gjort under dagen.

  • Först min lilla bil, Agda. Älskar den men just idag får den faktiskt rött kort. Efter byte av den tredje sensorn finns felet fortfarande kvar. Eller så är det kanske verkstan jag ska ge rött kort som inte kan lösa problemet åt oss.
  • Jag blev biten av en nyckelpiga. Bits nyckelpigor tänkte jag och var tvungen att googla. Och jodå, det kan de visst göra men det är inte farliga bett.
  • Jag tog en banan för att få lite energi. Kollar mig sedan runt efter en papperskorg och ser sedan att den fanns rakt framför mig.
  • Jag hade lite otur när jag tänkte i morse. ”Jag kan åka till jobbet i utsläppt hår, jag ska ju bara jobba administrativt.” Väl på plats på jobbet kom jag på att jag ska ju springa ikväll och inte har möjligheten att åka hem emellan. Tänkte först klippa av en bit tubifast men kom sedan på att vi har en liten ”nödfallslåda” med tofsar. Det fick bli en rosa tofs.

Soptunnan som fanns rakt framför mig….

Plåt-Niklas i folkparken!

Blå himmel blå outfit. Det roliga var att vi alla hade någon nyans av blått på oss.

Sofialoppet är ett lopp som skapades till minne av Sofia Lindqvist som dog i cancer. Det är ett lopp på fem kilometer i Norrköping med start och mål i folkparken. Man väljer om man vill skänka sin startavgift till barncancerfonden eller till cancerfonden. Ikväll berättade de att överlevnaden hos barn med cancer ökat till 88%. Det tyckte jag är riktigt bra!

Så då ska jag berätta om min lopp-upplevelse. Känslan under uppvärmningen var mer hur det ska gå egentligen? Hela min kropp sa nej tack. Inte bara mina ben utan också det mentala. Jag frös och var bara allmänt opeppad. Fem kilometer kändes väldigt långt och ännu värre kändes det när jag tänkte på den där sista backen som jag vet är hemsk.

Men jag värmde upp en vända med Rickard och en med A och efter rundan med A fick jag faktiskt lite mer energi. Snart var det dags för loppet men först den officiella uppvärmningen på fem minuter, lite information kring själva loppet och så den officiella minuten med handklappning. Tills slut fick vi springa iväg. Om känslan under uppvärmningen var hemsk så var känslan när starten gick något helt annat. Skulle jag kanske lyckas komma under trettio minuter igen på fem kilometer? Jag kände mig pigg förvånansvärt länge och den sista backen sprang jag uppför som ingenting. Nåja, nu överdriver jag väl en aning men i jämfört med förra året då jag behövde gå så kände jag mig starkare och piggare. I slutändan sprang jag på två minuter och 6 sekunder snabbare jämfört med förra året. Det är jag väldigt nöjd med. Däremot är jag inte nöjd med hur kilometerskyltarna var uppsatta. Det diffade med fyrahundra meter vid i alla fall två av markeringarna. Jag sprang inte tre kilometer på 15:46 exempelvis…

Jag är jättenöjd i slutändan! Och ska tydligen lägga in någon avslappning… 😛

Till det som är vackert

Godmorgon!

Hoppas att du har sovit gott, jag har sovit helt okej. Jag är glad att det är torsdag i dag. Jag har varit så trött den här veckan så det känns skönt att snart få vara ledig. En kompis sa till mig ”om du testar att jobba måndag-fredag så kommer du vänja dig och tycka om det till slut”. Nu har jag jobbat måndag-fredag sedan i mars och konstaterat att nä, det där är inget för mig. Jag vill ha mina oregelbundna pass. Sovmorgon mitt i veckan är inte dumt alltså. Jag börjar till och med bli sugen på att jobba kväll igen fast jag sover dåligt efter ett kvällspass.

Igår så fick jag sådana cravings efter Ahlgrens bilar. Original och så de sursockrade vill jag ha. Rickard var snäll och gick och handlade åt mig. Ibland tänker jag att jag är väldigt bortskämd. Så Rickard smaskade i sig choklad och jag bilar. Det fick också bli en gammal Beck-film: familjen.

Rubriken kommer från den svenska filmen med Alicia Vikander i huvudrollen, hennes genombrott och en av de bästa svenska filmerna som jag sett. Det som var vackert i går kväll mina rosor, solnedgången och så färgskiftningarna i mina paletter. Men mest himmelen faktiskt.

Rickard brukar alltid säga att jag vill bo överallt. Och ja, han har nog faktiskt rätt. Jag säger ofta när vi går förbi någon fin plats: ”så här skulle jag kunna tänka mig att bo”. Igår kväll var det att bo ute på landet där alla färgskiftningar bland molnen kunde fångas på bild utan en massa irriterande hus i vägen. Men mest vill jag bo där jag redan bor. Förutom Gotland då men det är inte i närtid om det skulle bli av.

Sakfrågor och förtroende inom politiken

Klimatet spelar roll, för om vi inte tar hand om klimatet har vi snart ingen planet kvar”

Jag vet inte var jag läste citatet ovan. Men det spelar ingen roll egentligen. Jag köper delvis påståendet. Men jag skulle samtidigt också vilja vända på kakan:

  • tryggheten spelar roll
  • vården spelar roll
  • satsningar på skolan spelar roll
  • ekonomin och välfärden spelar roll.

Jag kan helt klart sympatisera med sakfrågor. Mina värderingar vad gäller vården är exempelvis röda. (Men inte bara, KD är faktiskt nära socialdemokraterna i vårdfrågan). Men för mig finns det så mycket annat också huruvida ett parti får min röst eller inte. Det handlar om förtroende. Jag förstår inte hur politiker kan komma undan med korkade uttalanden och ändå få folkets röst. Som med Nooshi och utfrågningen hon deltagit i under veckan. Det är så mycket goddag yxskaft över svaren att jag kände ”vad hände här” och hur kan folk fortfarande ha kvar förtroendet. Det finns en mätning som Demoskop gjorde 15 juli-19 augusti som visar att förtroendet faktiskt har dalat, från 21% till 18%.

Jag kan sympatisera i sakfrågor hos i stort sett alla partier i riksdagen men för att få min röst, då krävs det mer. På det sättet är jag nog rätt fyrkantig. Men jag har alltid varit sådan, förtroende=min röst.

En alldeles vanlig första septemberdag

Det är första september idag. I morse när jag vaknade såg det så mörkt ut, min mobiltelefon påstod att det skulle regna idag. Det vet jag inte riktigt var det kom i från. Det har inte fallit en droppe än. De där ovädersmolnen svepte förbi när vi lunchade. Kan jag konstatera att ovädret undviker mig? Nja kanske inte. Hur som helst så drog jag på mig långbrallor, konstaterade när jag kom ut till bilen att det var 15 grader. Betydligt varmare än i förra veckan när jag gick barbent. Konstigt jag tänker, bara för att det helt plötsligt är lite mörkare behöver ju inte det innebära att det också är kallare. Men jag vet inte, det är väl något med det mörkare ljuset som gör att hjärnan tycker det behövs mer kläder.

Ikväll kunde jag och Rickard åkt i väg på domarträning men det passade rätt dåligt i slutändan. Efter helgens matcher har jag ont i min onda muskel i baksida lår så känner jag behöver ta det lite lugnt mellan matcherna. Vi tog istället en promenad tillsammans där vi kunde prata om det senaste kring den ena bilen. Inte min lilla Agda utan den bil vi leasar. Det har varit så många turer fram och tillbaka men har slutat med att vi istället köpt en bil till samma kostnad som det hade blivit om vi leasat. Känns som flera ton tygnd fallit av våra axlar. Särskilt Rickards, vi behöver nämligen två bilar med tanke på fotbollen och domarskapet. Men också våra oregelbundna arbetstider.

Jag har varit väldigt sugen på falukorv i ugn och hemgjort potatis. Det ska vara just hemgjort och pulvermos kommer inte in i mitt hus. När jag var gravid med I så hade jag cravings på just pulvermos men så fort hon var född försvann suget. Det måste varit något i moset som kroppen verkligen behövde. Så efter min och Rickards promenad fick det bli just falukorv och potatismos. Gjorde en sallad av vitkål och morötter och slängde på lite äppelcidervinäger. Det smakade väldigt mycket äpple kan jag säga men tyckte ändå det passade bra ihop med käket. Konstaterade också att köksarbete i form av matlagning är lite för mycket för händerna. Nu i skrivande stund gör det rätt så ont. Det intressanta nu är om det gör lika ont i morgon. Om det släpper tänker jag att det ändå var okej belastning.