Jag har en önskan om att få fota rapsfält. Jag tar en annan väg hem från jobbet och där är det öppna fält nästan så långt ögat kan nå. Det är fantastiskt vackert nu när bönderna har sått raps och det lyser gult var ögat än tittar. Jag är något bitter över att det inte går att stanna med bilen längs med den vägen. En annan idé är att ta cykeln samma väg men det värsta jag vet är att cykla i motvind. Ikväll blåser det rejält. Det fick bli en mil på crosstrainern. Kändes väldigt jobbigt men det är inte i benen eller flåset. Tror snarare att det är det monotona i att inte komma framåt som påverkar ”orken”.
PS: Bilderna är två år gamla och från en kvällspromenad tillsammans med Rickard. DS.
Har du tänkt på hur lite du egentligen vet om andra? Det har jag tänkt på många gånger, ur perspektivet att jag egentligen bara vet det som andra väljer att dela med sig av. Det finns så mycket som inte syns, varken i bilder eller genom det som man väljer att dela med sig av.
Ingen ser att du inte har sovit ordentligt på tre veckor. Att du kanske vaknar före alla andra och går och lägger dig sist, med en hjärna som vägrar släppa taget om allt du borde ha gjort annorlunda. Eller att du stirrat in i skärmen på lunchen, inte för att du hade jobb att göra – utan för att du inte orkade prata. Att du vissa dagar klär dig snyggt bara för att försöka lura dig själv att det känns bättre än det gör. Ingen ser att du bar hem tunga matkassar med en arm, och höll telefonen i den andra, samtidigt som du försökte svara vettigt på ett sms och tysta ett barn som just tappat humöret. Att du svettades mer av livet än av själva promenaden. Att du aldrig riktigt var i samtalet – eller i dig själv – utan bara försökte hålla ihop alla lösa trådar.
Ingen ser att du log på jobbet. Att du skrattade i rätt ögonblick. Att du sa att helgen var fin. Men att du egentligen bara ville ha en paus från att vara “duktig”. Att du var trött på att bära, på att fixa, på att ha ett svar på allting.
Och ingen vet att du egentligen ville säga: ”Jag orkar inte idag.” Men att du i stället svarade som alltid: ”Det är lugnt.”
Ikväll följde jag med Rickard och J till en match i Åby som de skulle döma. Eftersom jag åkte med Rickard och J så kom jag väldigt tidigt till matchen. Jag tog en promenad i samhället och där fanns även liten skogsstig som jag utforskade. Det kommer bli mycket blåbär i år tror jag.
Att vara på den här fotbollsplanen påminner mig om när jag dömde en division fyra-match som assisterande. Det var J:s (en annan J) provmatch och coachen för division fyra domarna var och tittade. Jag var assisterande 2 och hade riktigt kluriga offsidedömningar. Tre stycken inom lika många minuter. Men coachen var nöjd, jag gjorde rätt. Om två år har jag dömt fotboll i 20 år. Galet att tänka på.
Det var en väldigt kall kväll, jag hade dubbla byxor, pannband och vantar och dubbla tröjor men frös ändå. Andra i publiken hade vinterjacka på sig och filt. Det gick åt kan jag säga. Det är maj men känns mer som höst.
PS: Det har varit väldigt mycket fotboll här på bloggen och det är ju inte så konstigt eftersom fotbollsdömandet är en stor del av mitt liv. Men fattar att det inte är allas favoritinlägg. Det kommer komma annat också. DS.
Ikväll var jag på Bilbörsen arena och dömde fotboll. Jag hade fått uppdraget att döma första matchen i slutspelet i DM pojkar 15. Det var hur kul som helst. Hade förväntat mig en betydligt tuffare match eftersom det gällde så mycket men det var två otroligt respektfulla lag. Kul att se och få vara med. Innan matchen stötte jag också på en gammal domarkollega. Den här tjejen jobbar nu med ledarskap i föreningar och hade en föreläsning ikväll om just det. Framöver ska hon få pris av kungen för sitt arbete. Otroligt inspirerande. Hon filmade några klipp som hon skickade till mig.
Det är en sömnig tjej som sitter här. Jag gick och la mig innan åtta igår och har väl sovit skapligt ändå. Men det känns att jag jobbade tre nätter i helgen. Idag har jag admintid på jobbet så frågade om jag fick jobba hemifrån och det fick jag. Min arbetstid börjar nio idag. Det jag ska pyssla med är bland annat att förbereda mig inför två föreläsningar. I juni har vi introduktionsdagar för våra nya kollegor på jobbet och jag ska prata om palliativ vård och så akut omhändertagande. Två områden som jag är specialist i. Jag ska även ingå i en arbetsgrupp för införande av CFS-skalan (clinical frailty scale). Skalan används redan av akuten och tanken är att skalan ska införas på avdelningarna också. Skalan används som metod för att kunna riskbedöma patienten och uppskatta biologisk ålder. Man tittar på patientens funktionsnivå två veckor innan inläggning på sjukhus. Tex om man har hemtjänst och hur man klarar av sin dagliga omvårdnad bland annat.
Så det är bäst att jag sätter igång nu. Ska sätta mig i köket istället. Här i mitt hörn i soffan där jag alltid bloggar ifrån sitter jag alldeles för bekvämt, haha. Önskar dig en fin dag!
Vart hamnar jag om jag bara låter tankarna flöda här i mitt lilla krypin? Ja vi får se var jag hamnar, om inlägget får en röd tråd eller inte. Jag har en stund här på mitt nattpass då jag kan skriva några rader. För en stund sedan gick jag till förrådet och hämtade några kuddar. Kom då att tänka på när jag gick här allra första gången. När jag var på anställningsintervju hos L och T. En fråga som ställdes var: ”vad är det viktigaste för att du ska trivas på ditt jobb?” Mitt ögonblickliga svar var kollegorna. Har jag bra kollegor omkring mig så kan jag klara av det mesta. När man kan skratta mitt i kaoset som ibland blir. Skratt, glädje och roliga stunder är så enormt viktigt!
Jag kommer också att tänka på när L visade runt mig, pekade på receptionen och sa att ”när man jobbat ett tag kan man också bli samordnare”. Låter kul tänkte jag. Det vill jag gärna bli. Men trodde väl inte riktigt att jag skulle få det förtroendet framöver. Men jodå, ett par år senare fick jag frågan. Hade en bild av att som samordnade svarar man i telefon och inte så mycket mer. Det kan ju inte vara så svårt men oj så fel jag hade. Det är så mycket mer. Jag ska ha koll på vårdplatser, kalla patienter till olika undersökningar med mera. Jag gick inskolning med bästa E och hade väl något pass där jag gick ensam. Därefter hade jag praktik en månad på IVA. Tur då när jag kom tillbaka att jag hade E med sin rutin, kompetens och kunskap. Så många frågor jag hade och så mycket jag lärde mig av henne.
Det är fint att tänka på alla människor som på ett eller annat sätt gjort mig till den jag är idag. Hur jag lärt mig mycket och fått fina erfarenheter som förhoppningsvis gör mig till en bättre person.
Oj, jag har samlat på mig så många kommentarer igen. Över fyrtio stycken väntar på att publiceras. Kul med engagemanget här på bloggen! Så om du funderar över om din kommentar har kommit fram så har den det. Jag har såklart läst alla.
Känsla: Jag har mått bra förutom att jag haft lite ont i kroppen.
Väder: Det har verkligen varit kallt den här veckan. Att det är maj har jag verkligen inte kunnat tro.
Mina positiva från veckan:
Det var väldigt roligt att springa lopp igen!
När jag jobbade natt igår så testade jag om jag kunde sätta en infart på mig själv i armvecket. Det gick alldeles utmärkt!
I måndags var jag och Rickard och tittade på fotboll tillsammans. Själva matchen var väl inte så där jätterolig. Hemmalaget släppte in 1-0 efter bara 10 sekunder. Men kul att se en av våra tjejer döma!
Veckans träning: Den här veckan har det blivit två löppass. I helgen la jag in ledighet eftersom jag jobbar natt,
Måndag: Vila
Tisdag: Fem kilometerslopp i Norrköping.
Onsdag: Intervaller på bana med domarklubben.
Torsdag: Vila
Fredag: 20 minuter på crosstrainern.
Lördag: Vila
Söndag: Vila
Veckans stretch: Mitt slarv med regelbunden stretch har verkligen varit dåligt för kroppen nu när fotbollssäsongen är igång och jag har haft riktigt tuffa matcher. Det har blivit tydligt att stretchen är mycket viktig för att jag ska hålla. Så den här veckan har jag fått till stretch varje dag utom nu i helgen. Kroppen tackar mig! Det har blivit mina 30 minuters pass från youtube.
Åkes tåg fortsätter och den här stationen tänkte jag inte missa. Kan vara kul tänkte jag att berätta om några första gånger för mig.
I min första fotbollsmatch som domare gjorde jag mer fel än rätt. Jag blandade ihop hörna/inspark och pekade åt fel håll på inkasten.
Min första mobiltelefon var en Ericsson T10, en flipfloptelefon som jag kallade de där vikbara telefonerna.
Mina första husdjur var tre tamråttor som fick namne Busan, Trasan och Pyret. Busan var brun med ett vitt mönster på magen, Trasan helsvart och Pyret var en albinoråtta.
Min första konsert som jag var på var Robyn. Det var långt innan hon blev den stora världstjärnan som hon är nu.
Min allra första puss fick jag av en kille som hette André. Minns att han hade en fling med alla mina kompisar.
Mitt första jobb var på Hagens connemarastuteri. En mycket intressant upplevelse för att uttrycka det lite milt.
Att stoppa huvudet i sanden förbättrar inte världen.
Kommentar på mitt senaste inlägg….
Det verkar visst vara känsligt att inte vilja följa med i allt som händer i världen. I dagens informationsflöde förväntas man vara uppdaterad, engagerad och påläst – helst i realtid. Jag följer flera tänkvärda och intressanta personer på Facebook, personer som ofta delar insiktsfulla perspektiv på det som händer runt omkring oss. Men även dessa måste jag ibland ta en paus ifrån. Det blir för mycket, jag orkar inte ta in allt.
Jag har full förståelse för att man vill välja hur mycket man engagerar sig i världsläget. Det är inte likgiltighet – det är omsorg om sig själv. Att försöka bära hela världens smärta på sina axlar är ohållbart, både mentalt och känslomässigt. Det är omöjligt att brinna för allt samtidigt. Därför behöver man få välja sina fokusområden, sina hjärtefrågor. Det betyder inte att man inte bryr sig om resten, utan att man prioriterar det man faktiskt har kraft och möjlighet att påverka. Man kan inte göra allt, men man kan göra något – och det lilla är inte utan betydelse
Att vilja avskärma sig från världsläget för att skydda sin psykiska hälsa är, enligt mig, helt legitimt. Ibland behöver man få sticka huvudet i sanden, inte för att förneka verkligheten, utan för att få andrum. Det är inte ett uttryck för ignorans utan ett försök att värna om sig själv i en tid där det ständiga inflödet av kriser, katastrofer och konflikter riskerar att överväldiga oss. Att lyssna på sin gräns borde vara något vi uppmuntrar – inte skuldbelägger.
Det är mänskligt att behöva pausa, välja bort och ibland blunda för att orka öppna ögonen igen med förnyad kraft. Engagemang behöver inte vara konstant för att vara äkta.
Elisas fem fredagsfrågor handlar om det som är aktuellt. Temat på frågorna är till största delen nyheter.
Vilken nyhet har påverkat dig mest den senaste tiden? Det oroliga läget generellt påverkar mig. Försöker att inte grotta ner mig för mycket.
Hur håller du dig uppdaterad om vad som händer i världen? Jag följer inte nyheterna aktivt. Det blir för mycket av allt elände och jag fixar inte det. Jag har koll till viss del men väljer också att ta mig rätten att inte ta in precis allt som händer.
Vilken typ av nyheter tycker du är mest intressanta att följa? Vaccindebatten och allt som följer i dess spår.
Finns det en aktuell samhällsfråga du brinner extra mycket för? Helt klart vården och dess prioriteringar.
Vad är aktuellt i ditt liv just nu? Just nu så är det att äta kvällsmat och sedan jobba tre nätter. Jag börjar lite smått räkna ner till semester.
