HANNAS KRYPIN

Idag blir det ett inlägg med en hel massa veckoutmaningar. Klimakteriehäxans ”varför, därför”, Madeleines måndagsbubbel och Caritas ”Glad måndag”.

Varför tittar jag så sällan på program i TV4? Därför att de avbryts av reklam, hej vilt. (Här snodde jag Klimakteriehäxans svar)

Varför har jag inte fastnat för en endaste podd? Därför att det tar så mycket tid. Vet att jag kan lyssna när jag tar mina promenader i skogen eller när jag städar men jag vill lyssna fokuserat utan att göra en massa annat samtidigt.

Varför blir jag inte irriterad på trailerverksamheten i Sveriges Television? Därför att jag inte tittar på SVT.

Varför vill jag vara utan papperstidning? Därför att jag inte läser tidningen. Prenumererade på corren men eftersom den alltid bara samlades i högar så slutade vi.

Varför tittar jag på morgon-tv (oavsett kanal)? Därför att Rickard gärna tittar på morgonnyheterna. Men om han har jobbat natt och jag själv sitter i mitt hörn i soffan brukar jag inte titta.

1. Gångna veckas bubbel. Trevligt samtal med både mamma och pappa. Fint att hänga med Rickard i Stendörren och prata med varandra utan en massa annat som är i vägen.
2. Nuvarande veckas bubbel: Den här veckan har jag hand om samordningen på jobbet så tror det kommer bli mycket prat i telefon.
3. I min egen bubbla. Försökte jag vara när jag var hos tandläkaren i fredags.
4. Fy bubblan för… Tja p-böter, onda tänder och annat smått och gott.
5. Ett bubblande skratt… Jag fick mig ett gott skratt när jag och Rickard tittade ”Mission Impossible dead reckoning”. Att det skulle få oss båda att skratta rätt så gott var otippat.
6. En bubblande dryck… Nej jag har inte druckit så många bubblande drycker. Räknas kolsyrat vatten?
7. En bubblande berättelse. Det får bli en fortsättning på berättelsen som jag skrev HÄR.

Helena satt kvar i den tysta verkstaden, ljuset från elden fladdrade över hennes ansikte medan tankarna rörde sig likt skuggor i rummet. Bubblorna hon skapade bar andras minnen, andras sorger och förhoppningar. Men hennes egna minnen var instängda, orörda, som en kista hon aldrig vågat öppna.

Natten gick och gryningen färgade horisonten i bleka toner av rosa och blått. Havets andning var konstant utanför, en rytm som följt henne hela livet. Med en djup suck sträckte hon sig efter glaspipan. Skulle hon våga?

Hon tände elden igen, lät glaset smälta och forma sig under hennes händer. Det glödde, droppade som honung innan det långsamt tog form. Hon blåste försiktigt, såg hur sfären växte, hur dess yta blev tunnare och tunnare. För ett ögonblick var hon rädd att den skulle spricka, att minnet inom henne skulle rusa ut och dränka henne. Men hon fortsatte.

Bubblan skimrade inte som de andra. Den var dämpad, en tyst reflektion av något hon ännu inte kunde se. Hon höll upp den mot ljuset, och sakta började en skepnad framträda. En hand som smekte hennes kind. Ett skratt som en gång fått hennes hjärta att sjunga. En röst som viskade hennes namn.

Hon drog efter andan och kände hur hennes knän vek sig. Det var så länge sedan. Hon hade trott att minnet försvunnit, att tiden suddat ut konturerna. Men här var det, inneslutet i glasets bräckliga yta. En kärlek hon förlorat, en tid hon aldrig vågat återvända till.

Helena satt länge och betraktade bubblan i sina händer. För första gången kände hon vad hennes kunder känt – en blandning av smärta och tröst, av att minnena fanns kvar, att de aldrig riktigt försvann. Att de alltid levde inom henne.

När morgonen blev till dag, reste hon sig långsamt och gick ut på klippan. Hon höll bubblan framför sig, lät vinden leka med dess yta. Och sedan, med ett sista andetag, släppte hon den fri. Bubblan svävade uppåt, dansade i den svala havsbrisen. Solen reflekterades i dess yta, och för en kort stund tycktes den lysa starkare än allt annat. Sedan – med en knappt hörbar viskning – sprack den och försvann.

Helena blundade. Hennes hjärta var lättare än på många år.

När hon vände sig om och gick tillbaka till verkstaden, visste hon att hon aldrig skulle sluta blåsa bubblor. Men hon visste också att ibland måste man våga släppa taget för att verkligen kunna minnas.

Tänkte vi avslutar med Glad Måndag. Idag måndag är jag glad för att:

• Det har varit soligt och fint. Jag jobbade så kunde inte njuta så mycket av solen men jag blev glad ändå.
• Appropå sol så upplever en person mig som en solstråle. Kändes så fint att få höra.
• Min skadade vad är inte bra idag. Men jag är iallafall inte tillbaka på ruta ett vilket jag var rädd för.

Rickard har dömt årets första match (avis!!!) och jag tog mig ut i skogen en kort sväng. Gick inte hela fyra kilometer. Med förhöjd temp i morse kändes det dumt att gå långt. Det var skönt att få frisk luft. Passade också på att prata med pappa en stund.

Igår bröt jag min stretcha varje-dag svit. Enligt tandläkaren fick jag inte böja mig fram för mycket pga risken för blödningar efter min utdragna tand. Det var bara att lyssna. Desto skönare att sträcka ut mina trettio minuter idag istället. Min förhöjda temp imorse var bara tillfällig.

Annat jag pysslat med är att sortera in kläder i garderoben. Det här är alla mina träningskläder, två hyllplan. Men allt är inte nytt såklart, jag har samlat på mig under många år. Här ser man ett praktexempel på vilken spara jag är. Jag kan inte motivera ett endaste köp till, skulle verkligen behöva rensa. Den vänstra bilden visar alla mina kläder från Stronger… Galet att tänka på hur mycket pengar som ligger i garderoben…

När Rickard kom hem från matchen såg vi på en ny serie på Netflix: Åremorden. Det är samma kvinnliga huvudrollsinnehavare som i serien vuxna människor. Serien var väldigt bra och sevärd. Jag och Ida har tittat på Melodifestivalen. Jag gillade Klaras och Eriks låt. Låten med schlagers lät som en cover på ”waterloo”. Tyckte det var samma strofer i musiken som i Abbas gamla låt. Det var lite så där faktiskt.

Igår blev det läggdags tidigt, jag var så trött och hade ont. Det jag kunde äta var fruktsoppa och glass. Det gör ont i vänstra sidan av munnen och även om jag inte tuggar på den sidan gör det ont. Jag har också haft lite förhöjd temp. Vårdpersonal säger alltid att man inte kan vara ”lågtempad”. Men det är precis det jag är. Om jag normalt sett har en morgontemperatur på runt 36,3 så känner jag definitivt av när tempen ökat till 37,5. Det är inte feber i vårdens mening men kroppen känner av det. Efter förlossningen med Ida fick jag livmoderinflammation. Då hade jag feber på över fyrtio grader. Minns fortfarande hur dåligt jag mådde fast det var 13 år sedan.

Så från tråkigheter till något mer lättsamt. Den här veckan tänkte jag hoppa på tåget. Åkes ord är för den här veckan är ”interaktion”. Interagerar med andra människor är något man gör varje dag på olika sätt. I familjen, med barnen, på jobbet och sociala medier. Vi kan tex ha spontana möten på stan eller djupa samtal över en kopp kaffe. Hur glad kan man inte bli av ett leende från någon man möter fast man inte känner varandra?

I familjen ser interaktionen ofta annorlunda ut. Alla har en historia och man kan vara både nära och distans till varandra. Det är komplicerat med relationer tycker jag. Kommunikationen kan vara både avslappnad och laddad. Kärleksfulla ord och omtänksamma handlingar varvas med smågnabb om disk eller vem som glömde släcka lampan. Ibland räcker en blick eller en suck för att förstå varandra, medan andra gånger krävs långa samtal för att reda ut missförstånd.

Vad gäller sociala medier, här kan interaktionen bli helt annorlunda. Man väljer själv vilken del av sitt liv man delar med sig av och kan lätt skapa en bild av att allt är perfekt rosa-fluffigt. Jag tycker att det blir alldeles för ytligt ibland. Ingen lever perfekta liv och alla har sina egna personliga problem. Det syns inte utåt om man inte väljer att säga något. Samtidigt så gillar jag det faktum att man på olika sätt kan interagera med följarna. Med gillningar och delningar av inlägg exempelvis.

När jag läser bloggar tycker jag att jag kan interagera på ett lite mer reflekterande sätt. Jag som bloggare delar med mig av min vardag, olika erfarenheter och åsikter som jag har. Jag läser också andras bloggar och delar med mig av mina tankar kring deras inlägg. Relationer byggs upp fast man kanske aldrig träffats i verkliga livet. Kommentarerna tycker jag är viktiga, både att själv engagera mig och skriva kommentarer på andras inlägg och läsa kommentarer som jag får på mina inlägg. Till slut känns bloggarna som vänner. Du som bloggar, håller du med om det?

Godmorgon!

Jag har alltid ogillat att jobba flera dagpass på rad. Men efter mina perioder med flera kvällspass på rad har jag konstaterat att jag gillar det ännu mindre. Jag kommer i säng så sent och blir så mycket tröttare än av att jobba dagpass. Bara ikväll kvar, sen har jag en dag ledigt.

Jag satt och läste lite bloggar, kikade ut genom fönstret och konstaterade att himlen var alldeles rosa. Var bara tvungen att gå ut en sväng. Det rosa lyckades jag inte fånga, däremot en himmel som ser ut att brinna. Det var väldigt vackert!