Kan något som ger mig ångest skänka glädje åt andra?
Något som jag har svårt för och alltid haft är det alternativa. Det började när jag som artonåring testade ”kristen meditation” i Linköpings domkyrka. Det var en dåvarande pojkvän som lurade dit mig, tänkte att det är ju kristen meditation, det kan ju inte vara så fel…..
Samma kväll eller några dagar senare bestämde jag mig för att sätta mig ute på gräsmattan och meditera. Det var ju kristen meditation så då måste det vara okej tänkte jag. Under min meditationsstund ser jag bilder av ett rejält oväder. Mörka moln hopade sig i min syn. Senare den kvällen blev det ett rejält oväder, ett sommaroväder med blixtar och åska. Precis det som jag hade sett, tänkte då att min syn var en föraning om det som skulle komma. Efter den här meditationsstunden så hade jag hela tiden känslan av att jag hade någon med mig. Denna någon, faktisk eller inbillad, gav mig ingen trevlig känsla. Det var ytterst obehagligt. Jag såg också saker som inte fanns i periferin. Efter den här upplevelsen bestämde jag mig för att aldrig meditera igen och undvika allt vad gäller nyandlighet och alternativa metoder till hälsa. Min bestämda uppfattning är att det inte går att göra traditioner kristna som har sin grund i österländsk filosofi. Grundsyftet med metoden finns alltid kvar och den kommer man inte ifrån hur mycket man än vill!
Det här är något som har följt mig genom åren, hur det alternativa ger mig ångest och kalla kårar. Det här handlar om allt från yoga och meditation till tarot och budskap från änglakort. Eller stenar som fått ”magiska” egenskaper. Jag funderar ofta på det, vad det är med det alternativa som människor tycker att de mår bra av. Jag kan inte förstå det för att för mig är det inte något fint, gott och bra. För mig är det en fälla som jag vill undvika till varje pris.