Idag var det dags för löpning igen. Jag och Rickard åkte bort till banan och medan han konade upp banan började jag med uppvärmingen. Imorse vaknade jag med hemsk träningsvärk i både biceps och triceps och bröstmuskulaturen. Behöver jag säga att det kändes hemskt att försöka komma igång. Jag tog ett extra varv i gång där jag också gjorde lite armövningar för att försöka få bort den värsta träningsvärken.
Jag tycker inte att det är roligt att springa längre sa jag till Rickard. Den känslan hade jag men till slut kom jag igång iallafall. Dagen till ära hade Rickard hittat på ett nytt pass i form av en stege. Fem hundra meter uppbyggt så här:
50 meter
100 meter
150 meter
200 meter
Mellan varje intervall fick jag vila 15 sekunder och när jag gjort en stege fick jag en setvila på två minuter. Första setet började med kortaste först och sedan längre för varje gång. Den andra stegen gjordes tvärtom, dvs började med den längsta först och sedan springa kortare för varje intervall. Alltså efter första intervallen var jag helt slut och färdig att ge upp. ”Jag är inte på den här nivån” gnällde jag till Rickard. Men att ge upp finns egentligen inte på kartan. Bit ihop bara, vad gör jag på en match liksom. Blir jag trött där kan jag ju inte bara gå och sätta mig i mittcirkeln utan det är ju bara att jobba vidare. Totalt sprang jag fyra intervaller. Tiderna är note-to-self.
Första intervallen: 4,12 min/km
Andra intervallen: 4,05 min/km
Tredje intervallen: 4,03 min/km
Fjärde intervallen: 3,58 min/km
Jag kan också konstatera ett faktum som jag egentligen vetat om länge. Jag behöver längre uppvärmning än vad jag oftast tar mig tiden till. Uppvärmning är det värsta jag vet fast jag vet att jag verkligen behöver en bra uppvärmning.
Det här är ett sådant där pass som jag aldrig skulle klarat av att springa själv. Hur bra musik jag än har i lurarna så hade den aldrig räckt till. Tack vare peppen från Rickard så orkade jag springa alla intervaller. Grymt nöjd nu när jag sitter här vid köksbordet och skriver det här inlägget.
