Kategori: Hanna funderar

Det är augusti och det är helt klart något med just augusti….

Jag försöker känna efter hur det känns – men det är mycket på en gång. Det är som om allt rör sig långsamt framåt, samtidigt som tiden springer i väg för mig. Sommaren har sakta börjat glida undan, och hösten står runt hörnet och väntar.

Det är en tid av övergång, snart skolstart för barnen och rutiner som jag ska försöka hitta tillbaka till. Snart är kollegorna tillbaka som haft andra perioden som sina semesterveckor. I höst kommer jag få nya kollegor. Någon flyttar, en annan går på föräldraledighet. Några ska börja plugga eller har valt att göra något helt annat. Det kommer säkerligen hända mycket samtidigt. Det känns spännande. Men samtidigt…..

Det jag känner mest är en blandning av längtan och vemod. Sommaren gick så fort och det är samma sak varje år. Jag kommer på mig själv med att göra mentala listor – allt jag ville hinna göra men av olika anledningar inte gjorde. En känsla av att vilja hålla kvar något som sakta börjar glida iväg. Det går inte att hålla kvar, bara försöka glida med. Så det blir så mjukt som möjligt.

Samtidigt tänker jag på allt som blev. Det fina och alla små ögonblick som stannar kvar. Ljus som dröjer sig kvar sent på kvällen, samtal som blev viktiga, skratt som kom oväntat. Det finns något i just augusti som ändå gör det lätt att minnas. Och visst är det okej att känna flera saker samtidigt. Vemod och tacksamhet. Längtan och rastlöshet.

I förra veckan lanserade Underbara Clara sin nya satsning: Clara Premium – en betalvägg för delar av hennes blogg. Hon motiverade beslutet på ett sätt som jag har full förståelse för. Annonsintäkterna har minskat, och det kostar både tid och pengar att driva en blogg av hennes storlek. Hon nämnde även att hon vill kunna skriva mer personligt och privat, i ett mindre forum. Det är ett rimligt argument som jag ändå köper.

Jag valde att bli prenumerant direkt. Jag vet vad jag får: hög kvalitet på både text och bild, ett brett innehåll och en personlig ton som är svår att hitta någon annanstans. För mig var det ett relativt självklart beslut, men just därför – för att jag redan följt henne länge – hade jag förtroendet att betala.

Men det här med betalväggar i bloggvärlden väcker ändå frågor. I helgen läste jag ett tänkvärt inlägg hos Anna, där hon funderade kring samma sak: Är betalväggar bloggens framtid? Jag är tveksam, personligen tror jag inte att det är en hållbar väg för bloggvärlden i stort.

Jag läser minst tio olika bloggar varje dag. Om alla dessa bloggare skulle införa en betalvägg på 49 kronor i månaden, som Clara gjort, så pratar vi om nästan 500 kronor i månaden – för bloggläsning. Och då blir det plötsligt något helt annat. Då måste jag prioritera och välja bort. Det blir ett ekonomiskt urval, snarare än ett intressebaserat.

Min känsla är att bloggar i dag snarare konkurrerar med gratis innehåll på andra plattformar – som Instagram, YouTube, TikTok – än med traditionella medier. Och det är svårt att börja ta betalt för något som länge varit gratis, särskilt i en digital miljö där läsare är vana vid öppen tillgång.

Missförstå mig rätt: jag tycker absolut att bra innehåll ska få kosta. Jag betalar gärna för journalistik och bra böcker. Men det krävs helt klart något extra. Det måste vara riktigt välgjort och relevant. Claras blogg är den enda som jag känner är värd att betala för. Men vi får se hur länge jag tycker det. Förra sommaren hade jag ett uppehåll från hennes blogg då jag kände att det bara blev för mycket.

Jag tror inte att betalväggar är framtiden för bloggar generellt. Kanske för några få, etablerade profiler med starka varumärken. Men om hela bloggvärlden går bakom betalvägg tror jag vi riskerar att se ett långsamt uttåg. Ett bloggande som dör ut i takt med att läsarna tappar intresset – eller tvingas välja bort det.

Skulle du vilja betala för att läsa dina favoritbloggar – och i så fall, vilka?

---

Uppdaterat 16/8

Nu har jag varit prenumerant på Claras blogg i några veckor. Jag kan ärligt säga att det helt klart varit värt det. Upplever att jag får högre kvalitet och att hennes blogg fått en nytändning. Jag uppskattar också känslan av att jag får lära känna Clara mer och få komma henne lite närmre som person. Jag kommer fortsätta vara prenumerant på obestämd tid. För mig är det värt det! Clara skrev ett inlägg där hon berättade att hon fått fler prenumeranter än vad hon kunnat föreställa sig. Det gläder mig verkligen. Det är få förunnat att faktiskt kunna leva på sin hobby och också få bra betalt. En del kanske tycker att det är fräckt men det tycker inte jag. Hellre betalvägg än irriterande popupannonser som förstör precis allt gemytligt. Eller reklamsamarbeten som inte alls passar in i bloggens ton.

Idag åkte vi hela skocken till Rickards mamma. Där var också tre av Rickards syskonbarn. Vi tog med oss glass och jordgubbar och hade en riktigt trevlig eftermiddag. Ett av syskonbarnen var så söt: ville upp i mitt knä och borrade in huvudet mot min bröstkorg. Vi har inte setts så ofta så jag blev lite förvånad över modet. Det var en riktigt trevlig eftermiddag. Kvällens planer blir att titta på EM-fotboll.

Det här är en påminnelse, eller kanske ett klargörande, till er som följer min blogg – och särskilt till dig som verkar tro att internet är en frizon där man får bete sig hur som helst. Jag har den senaste tiden fått ett gäng tråkiga, nedlåtande och olämpliga kommentarer här på bloggen. Det handlar om allt från kommentarer om min kropp till anspelningar på sex. Jag har konsekvent raderat dessa och blockerat ip-adresser. Låt mig vara tydlig:

Det här är min blogg , här gäller mina regler.

Jag har min blogg för att uttrycka mig, dela min vardag, tankar, idéer och erfarenheter – inte för att ta emot övertramp, härskartekniker eller sexuella anspelningar från främlingar. Det är en självklarhet för mig att sätta gränser. Och du som försöker tänja på dem – du är inte välkommen här.

Jag kommer fortsätta att blockera ip-nummer och ta bort innehåll som bryter mot den grundläggande respekten jag förväntar mig av dig som läsare. Det är inget ”drama”, inget ”känsligt” – det är sunt förnuft.

Nästa steg blir att stänga mitt kommentarsfältet helt. Jag är här för dialog – inte övergrepp i kommentarsform.

Till dig som läser och kommenterar engagerat och trevligt: Stort Tack, det är ditt engagemang som gör det så roligt att blogga!

Under covid-19-pandemin präglades samhällsdebatten av en stark tystnadskultur. Den som ifrågasatte den officiella linjen eller försökte presentera alternativa, vetenskapligt grundade perspektiv riskerade att bli marginaliserad, avfärdad eller i värsta fall tystad på olika sätt.

En av de mest uppmärksammade personerna som drabbades av detta är den svenske epidemiologen och professorn Martin Kulldorff. Han var tidigare verksam vid Harvard Medical School, och har i över två decennier arbetat med smittspårning, vaccinövervakning och epidemiologisk metodutveckling.

År 2020 var han en av de tre huvudförfattarna bakom Great Barrington Declaration, ett dokument som förespråkade en annan strategi än de omfattande nedstängningarna som infördes i stora delar av världen. I deklarationen föreslogs en metod kallad fokuserat skydd, där man prioriterade att skydda de mest sårbara, särskilt äldre, samtidigt som man lät barn, unga och friska vuxna leva mer normala liv. Kulldorff betonade också att det saknades stark vetenskaplig evidens för skolnedstängningar och vaccintvång, och han lyfte fram naturlig immunitet som en viktig komponent i pandemihanteringen.

Trots att dessa perspektiv nu i efterhand får alltmer stöd, fick Kulldorff betala ett högt pris. Hans åsikter stämplades som kontroversiella, och han blev av med sin tjänst vid Harvard. I flera kretsar blev han en symbol för hur vetenskaplig oenighet kvävdes i en tid då ett ”rätt” narrativ dominerade.

Men tiderna förändras, Martin Kulldorff kommer nämligen att ingå i Robert F. Kennedy Jr:s vetenskapliga kommitté, som ska granska pandemihantering och bidra till mer evidensbaserad och öppen beslutsprocess i framtida kriser. Det är en sorts upprättelse – inte bara för Kulldorff personligen, utan för principen att vetenskapen alltid måste få vara fri, transparent och öppen för debatt.

Förhoppningsvis innebär detta ett steg mot en framtid där vi vid nästa pandemi slipper ogenomtänkta beslut styrda av rädsla, prestige eller kortsiktiga ekonomiska intressen – och i stället får se beslut grundade i solid vetenskaplig evidens och respekt för mänskliga rättigheter.

Bilden har jag lånat från Jennys blogg.

En reflektion om demokrati, värderingar och vem som bestämmer vad som är rätt

I varje valrörelse dyker det upp – uttrycket att ”rösta rätt”. Det används i kampanjer, debattartiklar och ibland även i vardagliga samtal. Men vad betyder det egentligen? Går det ens att säga att det finns ett ”rätt” sätt att rösta på i ett fritt, demokratiskt samhälle? Det här är något som jag funderar över varje gång som uttrycket dyker upp. För vem bestämmer egentligen vad som är rätt?

Rätt enligt vem?

För det första tänker jag att ”att rösta rätt” inte är ett objektivt faktum. Det är ett påstående baserat på värderingar. När någon säger att du ska rösta rätt, menar de ofta: ”Rösta på det sätt som jag tycker är bäst.” En miljöpartist och en sverigedemokrat kommer ge två helt olika svar på vad det innebär. Ingen av dem har nödvändigtvis mer rätt än den andra – det handlar om vilket perspektiv man har och vad man tycker är viktigt.

I en demokrati är själva idén att ingen bestämmer vad som är rätt för dig – det gör du själv. Att rösta rätt, i en djupare mening, handlar kanske inte så mycket om vilket parti som väljs utan hur valet gjorts. Har du tagit dig tid att tänka igenom vad du tycker är viktigt? Har du läst på, lyssnat, ifrågasatt, reflekterat?

Om du röstar utifrån dina värderingar och den information du har tillgång till – då har du röstat rätt. Även om någon annan tycker att du har ”fel”.

När ”rösta rätt” blir ett sätt att få makt eller kontroll

Jag tänker också att uttrycket ibland blir ett sätt att moralisera eller att kontrollera. Det kan då bli ett verktyg för att skuldbelägga andra: ”Om du inte röstar som jag, så bryr du dig inte om klimatet/demokratin/välfärden/etc.” Det är viktigt att vi är vaksamma på sådana tendenser. Äkta demokratiska samtal bygger på respekt för olikhet – inte på att få andra att känna skam.

Jag tänker i slutändan så här:

• Att man väljer att använda sin röst eftersom varje röst räknas.
• Att man gör ett medvetet och informerat val, baserat på sina egna värderingar.
• Att man respekterar att andra människor kan göra ett annat val – och ändå också rösta ”rätt”, i sin värld.

Har du tänkt på hur lite du egentligen vet om andra? Det har jag tänkt på många gånger, ur perspektivet att jag egentligen bara vet det som andra väljer att dela med sig av. Det finns så mycket som inte syns, varken i bilder eller genom det som man väljer att dela med sig av.

Ingen ser att du inte har sovit ordentligt på tre veckor. Att du kanske vaknar före alla andra och går och lägger dig sist, med en hjärna som vägrar släppa taget om allt du borde ha gjort annorlunda.
Eller att du stirrat in i skärmen på lunchen, inte för att du hade jobb att göra – utan för att du inte orkade prata. Att du vissa dagar klär dig snyggt bara för att försöka lura dig själv att det känns bättre än det gör. Ingen ser att du bar hem tunga matkassar med en arm, och höll telefonen i den andra, samtidigt som du försökte svara vettigt på ett sms och tysta ett barn som just tappat humöret.
Att du svettades mer av livet än av själva promenaden.
Att du aldrig riktigt var i samtalet – eller i dig själv – utan bara försökte hålla ihop alla lösa trådar.

Ingen ser att du log på jobbet. Att du skrattade i rätt ögonblick. Att du sa att helgen var fin. Men att du egentligen bara ville ha en paus från att vara “duktig”. Att du var trött på att bära, på att fixa, på att ha ett svar på allting.

Och ingen vet att du egentligen ville säga: ”Jag orkar inte idag.”
Men att du i stället svarade som alltid: ”Det är lugnt.”

Att stoppa huvudet i sanden förbättrar inte världen.

Kommentar på mitt senaste inlägg….

Det verkar visst vara känsligt att inte vilja följa med i allt som händer i världen. I dagens informationsflöde förväntas man vara uppdaterad, engagerad och påläst – helst i realtid. Jag följer flera tänkvärda och intressanta personer på Facebook, personer som ofta delar insiktsfulla perspektiv på det som händer runt omkring oss. Men även dessa måste jag ibland ta en paus ifrån. Det blir för mycket, jag orkar inte ta in allt.

Jag har full förståelse för att man vill välja hur mycket man engagerar sig i världsläget. Det är inte likgiltighet – det är omsorg om sig själv. Att försöka bära hela världens smärta på sina axlar är ohållbart, både mentalt och känslomässigt. Det är omöjligt att brinna för allt samtidigt. Därför behöver man få välja sina fokusområden, sina hjärtefrågor. Det betyder inte att man inte bryr sig om resten, utan att man prioriterar det man faktiskt har kraft och möjlighet att påverka. Man kan inte göra allt, men man kan göra något – och det lilla är inte utan betydelse

Att vilja avskärma sig från världsläget för att skydda sin psykiska hälsa är, enligt mig, helt legitimt. Ibland behöver man få sticka huvudet i sanden, inte för att förneka verkligheten, utan för att få andrum. Det är inte ett uttryck för ignorans utan ett försök att värna om sig själv i en tid där det ständiga inflödet av kriser, katastrofer och konflikter riskerar att överväldiga oss. Att lyssna på sin gräns borde vara något vi uppmuntrar – inte skuldbelägger.

Det är mänskligt att behöva pausa, välja bort och ibland blunda för att orka öppna ögonen igen med förnyad kraft. Engagemang behöver inte vara konstant för att vara äkta.

Så vet jag faktiskt inte vad jag skulle rösta på. Det röda blocket med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet i spetsen? Nej tack. Men det är inte mycket bättre på den blå sidan med Ulf Kristersson som leder stafettpinnen. Jag får ont i magen när jag tänker på samhällets alla problem. Det är så mycket som inte fungerar – och som inte har gjort det på länge. Välfärden blöder och människor sliter ut sig inom vård, skola och omsorg. Hur många barn är det inte som växer upp utan det stöd de behöver. Köerna till BUP är årslånga. Äldre känner sig övergivna. Och samtidigt lägger politikerna fokus – och miljarder – på annat. Det är grön omställning och kriget i Ukraina med mera. Där verkar det finnas hur mycket pengar som helst.

Jag saknar politiker som kan hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Som förstår att man inte bygger ett hållbart samhälle genom att blunda för de problem som vi själva har. Det finns stora problem i samhället och det blir ju inte bättre. Tvärtom blir det bara sämre och sämre för varje år.

Jag skulle vilja se mod i politiken, någon som vågar tala klarspråk om hur illa det faktiskt är – och vad som krävs för att vända det. Någon som inte räds att säga: vi har prioriterat fel. För det har vi. Jag vill se politiker som sätter människan först. Inte i slogans, utan i handling. Som bygger från grunden – trygg skola, stark vård, värdig omsorg. Som vågar prata om långsiktighet, inte bara nästa mandatperiod. Jag vill se investeringar i människor, inte bara i teknik och betong. Jag vill se respekt för de som får samhället att fungera varje dag – läraren, undersköterskan, socialsekreteraren – och ge dem förutsättningar att faktiskt göra sitt jobb.

Jag vill också se en politik som inte fastnar i gamla hjulspår. Som inte bara drivs av ideologi, utan av lyhördhet och kontakt med verkligheten. Någon som kan lyssna och samarbeta. Någon som förstår att framtidens Sverige inte byggs med gamla lösningar.

Så om det var val idag – nej, jag vet inte exakt vad jag skulle rösta på. Det är svårt för alla partier har något som jag inte kan stå för. Något som skaver och något som krockar med min värdegrund. Men jag vet vad jag önskar. Ansvar och någon som vågar ta de obekväma besluten. För den lilla människan, det är nämligen alltid den lilla människan som hamnar i kläm.