Kategori: Hanna funderar

I går kom beskedet att Magnus Gisslén, statsepidemiolog på folkhälsomyndigheten (FHM), avgår från sitt uppdrag. Orsaken är att det nu finns alldeles för lite medicinsk kompetens i ledningen på FHM. I den här debattartikeln berättar han mer om sitt beslut. (Bakom betalvägg). Han beskriver en myndighet på väg utför. Det bedrivs exempelvis ingen egen forskning inom smittskyddsområdet vilket är en relevant förklaring till varför kompetens försvinner från myndigheten. Enligt Gisslén ser det helt annorlunda ut i våra grannländer. I Danmark har man erfarna läkare på i stort sett alla ledande positioner och inga beslut fattas utan välgrundade medicinska bedömningar.

Just det är intressant tycker jag. När det gäller folkhälsa måste medicinsk vetenskap prioriteras – inte det som råkar passa politiska narrativ eller ekonomiska intressen. En myndighet som bär ansvaret för befolkningen måste stå stabilt på medicinsk expertis, på forskningsresultat och på den långsiktiga kunskap som professionen för med sig.

Vi vet från pandemin hur mycket som står på spel. När råd och rekommendationer är tydliga, evidensbaserade och väl förankrade, skapar det trygghet och förtroende hos befolkningen. Men när råden istället blir otydliga, spretiga eller uppfattas som politiskt färgade, riskerar det att undergräva tilliten – inte bara till en myndighet utan till hela systemet. Tillit är färskvara och kan förloras snabbt.

Därför behövs en folkhälsomyndighet som inte bara förvaltar utan också utvecklar kunskap. Forskning inom smittskydd och infektionssjukdomar är inget ”trevligt att ha” – det är en förutsättning för att kunna stå bättre rustade nästa gång vi ställs inför en kris, vare sig det handlar om en ny pandemi, antibiotikaresistens eller andra folkhälsoutmaningar.

För mig blir Gissléns avhopp ett tydligt tecken på att vi måste tänka om. Om våra grannländer lyckas kombinera stark medicinsk kompetens med goda beslutsstrukturer – varför skulle inte Sverige kunna göra detsamma?

De senaste dagarna har jag sett en bild cirkulera på sociala medier med rubriken:
”EU-lag: Fängsla journalister för ’felaktig information'”. Texten hävdar att den europeiska pressfrihetslagen (EMFA) nu gör det möjligt att frihetsberöva, straffa och avlyssna journalister som sprider desinformation. Min första tanke var att det där kan inte stämma, jag måste ta reda på mer. Jag hittar direkt ett problem: påståendet är helt felaktigt och bygger på en misstolkning – eller medveten förvrängning – av vad lagen faktiskt säger. Jag låter det vara osagt hur det kan ha blivit så fel.

Vad är då EMFA?

European Media Freedom Act (EMFA) är en ny EU-lag som trädde i kraft den 7 maj 2024 och börjar tillämpas fullt ut den 8 augusti 2025 (European Commission, 2024). Den syftar till att stärka pressfrihet och att skydda journalisters källor. Lagen ska garantera ett redaktionellt oberoende och göra medieägandet mer transparent. Syftet med lagen är också att den ska hindra politisk och ekonomisk styrning av media (Säger ja tack till det! Politikerna hade alldeles för stor makt under pandemin). Lagen ska också förhindra att digitala plattformar godtyckligt tar bort innehåll från etablerade medier. Det säger jag också ja tack till! (European Parliament, 2024).

Finns det verkligen fängelsestraff för felaktig information i EMFA?

Det korta svaret är NEJ. Det längre svaret är att EMFA inte innehåller några bestämmelser om fängelsestraff för att sprida felaktig information. (European Commission, 2024). Lagen är inte ett “anti-fake-news”-paket. Däremot så är den designad för att motverka att stater använder vagt definierade begrepp som “desinformation” för att tysta medier.

Det som kan ligga bakom missförståndet är att vissa artiklar i lagen tillåter ingripanden mot medieaktörer i “övervägande allmänintresse” – men detta är strikt reglerat, kräver rättslig prövning och gäller endast i extremt allvarliga fall (t.ex. terrorism, grov kriminalitet) (European Parliament, 2024).
Det handlar helt enkelt inte om att straffa felaktiga fakta eller dålig journalistik.

Så varifrån kommer ryktet?

Jag skulle tro att det är från en sammanblandning med nationella lagar i vissa EU-länder som faktiskt kriminaliserar “fake news”:

• Grekland: Fängelsestraff upp till 5 år för att sprida falsk information som kan orsaka oro eller skada förtroendet för staten (Reporters Without Borders, 2021).
• Cypern (förslag): Liknande regler, också med upp till 5 års fängelse (Article 19, 2024).

Dessa nationella lagar är helt separata från EMFA – och är faktiskt exempel på vad EMFA försöker förhindra genom gemensamma pressfrihetsregler.

Hur kommer lagen påverka Sveriges pressfrihet?

I Sverige innebär EMFA främst att redan starka pressfrihetsregler förstärks. Det kommer bli obligatorisk med ett medieägarregister och källskyddet kommer stärkas. Det kommer inte bli någon kriminalisering av felaktig information. Sverige har grundlagsskyddad yttrandefrihet och tryckfrihet. (The Guardian, 2025).

Läs mer HÄR.

Det är augusti och det är helt klart något med just augusti….

Jag försöker känna efter hur det känns – men det är mycket på en gång. Det är som om allt rör sig långsamt framåt, samtidigt som tiden springer i väg för mig. Sommaren har sakta börjat glida undan, och hösten står runt hörnet och väntar.

Det är en tid av övergång, snart skolstart för barnen och rutiner som jag ska försöka hitta tillbaka till. Snart är kollegorna tillbaka som haft andra perioden som sina semesterveckor. I höst kommer jag få nya kollegor. Någon flyttar, en annan går på föräldraledighet. Några ska börja plugga eller har valt att göra något helt annat. Det kommer säkerligen hända mycket samtidigt. Det känns spännande. Men samtidigt…..

Det jag känner mest är en blandning av längtan och vemod. Sommaren gick så fort och det är samma sak varje år. Jag kommer på mig själv med att göra mentala listor – allt jag ville hinna göra men av olika anledningar inte gjorde. En känsla av att vilja hålla kvar något som sakta börjar glida iväg. Det går inte att hålla kvar, bara försöka glida med. Så det blir så mjukt som möjligt.

Samtidigt tänker jag på allt som blev. Det fina och alla små ögonblick som stannar kvar. Ljus som dröjer sig kvar sent på kvällen, samtal som blev viktiga, skratt som kom oväntat. Det finns något i just augusti som ändå gör det lätt att minnas. Och visst är det okej att känna flera saker samtidigt. Vemod och tacksamhet. Längtan och rastlöshet.

I förra veckan lanserade Underbara Clara sin nya satsning: Clara Premium – en betalvägg för delar av hennes blogg. Hon motiverade beslutet på ett sätt som jag har full förståelse för. Annonsintäkterna har minskat, och det kostar både tid och pengar att driva en blogg av hennes storlek. Hon nämnde även att hon vill kunna skriva mer personligt och privat, i ett mindre forum. Det är ett rimligt argument som jag ändå köper.

Jag valde att bli prenumerant direkt. Jag vet vad jag får: hög kvalitet på både text och bild, ett brett innehåll och en personlig ton som är svår att hitta någon annanstans. För mig var det ett relativt självklart beslut, men just därför – för att jag redan följt henne länge – hade jag förtroendet att betala.

Men det här med betalväggar i bloggvärlden väcker ändå frågor. I helgen läste jag ett tänkvärt inlägg hos Anna, där hon funderade kring samma sak: Är betalväggar bloggens framtid? Jag är tveksam, personligen tror jag inte att det är en hållbar väg för bloggvärlden i stort.

Jag läser minst tio olika bloggar varje dag. Om alla dessa bloggare skulle införa en betalvägg på 49 kronor i månaden, som Clara gjort, så pratar vi om nästan 500 kronor i månaden – för bloggläsning. Och då blir det plötsligt något helt annat. Då måste jag prioritera och välja bort. Det blir ett ekonomiskt urval, snarare än ett intressebaserat.

Min känsla är att bloggar i dag snarare konkurrerar med gratis innehåll på andra plattformar – som Instagram, YouTube, TikTok – än med traditionella medier. Och det är svårt att börja ta betalt för något som länge varit gratis, särskilt i en digital miljö där läsare är vana vid öppen tillgång.

Missförstå mig rätt: jag tycker absolut att bra innehåll ska få kosta. Jag betalar gärna för journalistik och bra böcker. Men det krävs helt klart något extra. Det måste vara riktigt välgjort och relevant. Claras blogg är den enda som jag känner är värd att betala för. Men vi får se hur länge jag tycker det. Förra sommaren hade jag ett uppehåll från hennes blogg då jag kände att det bara blev för mycket.

Jag tror inte att betalväggar är framtiden för bloggar generellt. Kanske för några få, etablerade profiler med starka varumärken. Men om hela bloggvärlden går bakom betalvägg tror jag vi riskerar att se ett långsamt uttåg. Ett bloggande som dör ut i takt med att läsarna tappar intresset – eller tvingas välja bort det.

Skulle du vilja betala för att läsa dina favoritbloggar – och i så fall, vilka?

---

Uppdaterat 16/8

Nu har jag varit prenumerant på Claras blogg i några veckor. Jag kan ärligt säga att det helt klart varit värt det. Upplever att jag får högre kvalitet och att hennes blogg fått en nytändning. Jag uppskattar också känslan av att jag får lära känna Clara mer och få komma henne lite närmre som person. Jag kommer fortsätta vara prenumerant på obestämd tid. För mig är det värt det! Clara skrev ett inlägg där hon berättade att hon fått fler prenumeranter än vad hon kunnat föreställa sig. Det gläder mig verkligen. Det är få förunnat att faktiskt kunna leva på sin hobby och också få bra betalt. En del kanske tycker att det är fräckt men det tycker inte jag. Hellre betalvägg än irriterande popupannonser som förstör precis allt gemytligt. Eller reklamsamarbeten som inte alls passar in i bloggens ton.

Idag åkte vi hela skocken till Rickards mamma. Där var också tre av Rickards syskonbarn. Vi tog med oss glass och jordgubbar och hade en riktigt trevlig eftermiddag. Ett av syskonbarnen var så söt: ville upp i mitt knä och borrade in huvudet mot min bröstkorg. Vi har inte setts så ofta så jag blev lite förvånad över modet. Det var en riktigt trevlig eftermiddag. Kvällens planer blir att titta på EM-fotboll.

Det här är en påminnelse, eller kanske ett klargörande, till er som följer min blogg – och särskilt till dig som verkar tro att internet är en frizon där man får bete sig hur som helst. Jag har den senaste tiden fått ett gäng tråkiga, nedlåtande och olämpliga kommentarer här på bloggen. Det handlar om allt från kommentarer om min kropp till anspelningar på sex. Jag har konsekvent raderat dessa och blockerat ip-adresser. Låt mig vara tydlig:

Det här är min blogg , här gäller mina regler.

Jag har min blogg för att uttrycka mig, dela min vardag, tankar, idéer och erfarenheter – inte för att ta emot övertramp, härskartekniker eller sexuella anspelningar från främlingar. Det är en självklarhet för mig att sätta gränser. Och du som försöker tänja på dem – du är inte välkommen här.

Jag kommer fortsätta att blockera ip-nummer och ta bort innehåll som bryter mot den grundläggande respekten jag förväntar mig av dig som läsare. Det är inget ”drama”, inget ”känsligt” – det är sunt förnuft.

Nästa steg blir att stänga mitt kommentarsfältet helt. Jag är här för dialog – inte övergrepp i kommentarsform.

Till dig som läser och kommenterar engagerat och trevligt: Stort Tack, det är ditt engagemang som gör det så roligt att blogga!

Under covid-19-pandemin präglades samhällsdebatten av en stark tystnadskultur. Den som ifrågasatte den officiella linjen eller försökte presentera alternativa, vetenskapligt grundade perspektiv riskerade att bli marginaliserad, avfärdad eller i värsta fall tystad på olika sätt.

En av de mest uppmärksammade personerna som drabbades av detta är den svenske epidemiologen och professorn Martin Kulldorff. Han var tidigare verksam vid Harvard Medical School, och har i över två decennier arbetat med smittspårning, vaccinövervakning och epidemiologisk metodutveckling.

År 2020 var han en av de tre huvudförfattarna bakom Great Barrington Declaration, ett dokument som förespråkade en annan strategi än de omfattande nedstängningarna som infördes i stora delar av världen. I deklarationen föreslogs en metod kallad fokuserat skydd, där man prioriterade att skydda de mest sårbara, särskilt äldre, samtidigt som man lät barn, unga och friska vuxna leva mer normala liv. Kulldorff betonade också att det saknades stark vetenskaplig evidens för skolnedstängningar och vaccintvång, och han lyfte fram naturlig immunitet som en viktig komponent i pandemihanteringen.

Trots att dessa perspektiv nu i efterhand får alltmer stöd, fick Kulldorff betala ett högt pris. Hans åsikter stämplades som kontroversiella, och han blev av med sin tjänst vid Harvard. I flera kretsar blev han en symbol för hur vetenskaplig oenighet kvävdes i en tid då ett ”rätt” narrativ dominerade.

Men tiderna förändras, Martin Kulldorff kommer nämligen att ingå i Robert F. Kennedy Jr:s vetenskapliga kommitté, som ska granska pandemihantering och bidra till mer evidensbaserad och öppen beslutsprocess i framtida kriser. Det är en sorts upprättelse – inte bara för Kulldorff personligen, utan för principen att vetenskapen alltid måste få vara fri, transparent och öppen för debatt.

Förhoppningsvis innebär detta ett steg mot en framtid där vi vid nästa pandemi slipper ogenomtänkta beslut styrda av rädsla, prestige eller kortsiktiga ekonomiska intressen – och i stället får se beslut grundade i solid vetenskaplig evidens och respekt för mänskliga rättigheter.

Bilden har jag lånat från Jennys blogg.

En reflektion om demokrati, värderingar och vem som bestämmer vad som är rätt

I varje valrörelse dyker det upp – uttrycket att ”rösta rätt”. Det används i kampanjer, debattartiklar och ibland även i vardagliga samtal. Men vad betyder det egentligen? Går det ens att säga att det finns ett ”rätt” sätt att rösta på i ett fritt, demokratiskt samhälle? Det här är något som jag funderar över varje gång som uttrycket dyker upp. För vem bestämmer egentligen vad som är rätt?

Rätt enligt vem?

För det första tänker jag att ”att rösta rätt” inte är ett objektivt faktum. Det är ett påstående baserat på värderingar. När någon säger att du ska rösta rätt, menar de ofta: ”Rösta på det sätt som jag tycker är bäst.” En miljöpartist och en sverigedemokrat kommer ge två helt olika svar på vad det innebär. Ingen av dem har nödvändigtvis mer rätt än den andra – det handlar om vilket perspektiv man har och vad man tycker är viktigt.

I en demokrati är själva idén att ingen bestämmer vad som är rätt för dig – det gör du själv. Att rösta rätt, i en djupare mening, handlar kanske inte så mycket om vilket parti som väljs utan hur valet gjorts. Har du tagit dig tid att tänka igenom vad du tycker är viktigt? Har du läst på, lyssnat, ifrågasatt, reflekterat?

Om du röstar utifrån dina värderingar och den information du har tillgång till – då har du röstat rätt. Även om någon annan tycker att du har ”fel”.

När ”rösta rätt” blir ett sätt att få makt eller kontroll

Jag tänker också att uttrycket ibland blir ett sätt att moralisera eller att kontrollera. Det kan då bli ett verktyg för att skuldbelägga andra: ”Om du inte röstar som jag, så bryr du dig inte om klimatet/demokratin/välfärden/etc.” Det är viktigt att vi är vaksamma på sådana tendenser. Äkta demokratiska samtal bygger på respekt för olikhet – inte på att få andra att känna skam.

Jag tänker i slutändan så här:

• Att man väljer att använda sin röst eftersom varje röst räknas.
• Att man gör ett medvetet och informerat val, baserat på sina egna värderingar.
• Att man respekterar att andra människor kan göra ett annat val – och ändå också rösta ”rätt”, i sin värld.

Har du tänkt på hur lite du egentligen vet om andra? Det har jag tänkt på många gånger, ur perspektivet att jag egentligen bara vet det som andra väljer att dela med sig av. Det finns så mycket som inte syns, varken i bilder eller genom det som man väljer att dela med sig av.

Ingen ser att du inte har sovit ordentligt på tre veckor. Att du kanske vaknar före alla andra och går och lägger dig sist, med en hjärna som vägrar släppa taget om allt du borde ha gjort annorlunda.
Eller att du stirrat in i skärmen på lunchen, inte för att du hade jobb att göra – utan för att du inte orkade prata. Att du vissa dagar klär dig snyggt bara för att försöka lura dig själv att det känns bättre än det gör. Ingen ser att du bar hem tunga matkassar med en arm, och höll telefonen i den andra, samtidigt som du försökte svara vettigt på ett sms och tysta ett barn som just tappat humöret.
Att du svettades mer av livet än av själva promenaden.
Att du aldrig riktigt var i samtalet – eller i dig själv – utan bara försökte hålla ihop alla lösa trådar.

Ingen ser att du log på jobbet. Att du skrattade i rätt ögonblick. Att du sa att helgen var fin. Men att du egentligen bara ville ha en paus från att vara “duktig”. Att du var trött på att bära, på att fixa, på att ha ett svar på allting.

Och ingen vet att du egentligen ville säga: ”Jag orkar inte idag.”
Men att du i stället svarade som alltid: ”Det är lugnt.”