Kategori: Hanna funderar

En reflektion om demokrati, värderingar och vem som bestämmer vad som är rätt

I varje valrörelse dyker det upp – uttrycket att ”rösta rätt”. Det används i kampanjer, debattartiklar och ibland även i vardagliga samtal. Men vad betyder det egentligen? Går det ens att säga att det finns ett ”rätt” sätt att rösta på i ett fritt, demokratiskt samhälle? Det här är något som jag funderar över varje gång som uttrycket dyker upp. För vem bestämmer egentligen vad som är rätt?

Rätt enligt vem?

För det första tänker jag att ”att rösta rätt” inte är ett objektivt faktum. Det är ett påstående baserat på värderingar. När någon säger att du ska rösta rätt, menar de ofta: ”Rösta på det sätt som jag tycker är bäst.” En miljöpartist och en sverigedemokrat kommer ge två helt olika svar på vad det innebär. Ingen av dem har nödvändigtvis mer rätt än den andra – det handlar om vilket perspektiv man har och vad man tycker är viktigt.

I en demokrati är själva idén att ingen bestämmer vad som är rätt för dig – det gör du själv. Att rösta rätt, i en djupare mening, handlar kanske inte så mycket om vilket parti som väljs utan hur valet gjorts. Har du tagit dig tid att tänka igenom vad du tycker är viktigt? Har du läst på, lyssnat, ifrågasatt, reflekterat?

Om du röstar utifrån dina värderingar och den information du har tillgång till – då har du röstat rätt. Även om någon annan tycker att du har ”fel”.

När ”rösta rätt” blir ett sätt att få makt eller kontroll

Jag tänker också att uttrycket ibland blir ett sätt att moralisera eller att kontrollera. Det kan då bli ett verktyg för att skuldbelägga andra: ”Om du inte röstar som jag, så bryr du dig inte om klimatet/demokratin/välfärden/etc.” Det är viktigt att vi är vaksamma på sådana tendenser. Äkta demokratiska samtal bygger på respekt för olikhet – inte på att få andra att känna skam.

Jag tänker i slutändan så här:

• Att man väljer att använda sin röst eftersom varje röst räknas.
• Att man gör ett medvetet och informerat val, baserat på sina egna värderingar.
• Att man respekterar att andra människor kan göra ett annat val – och ändå också rösta ”rätt”, i sin värld.

Har du tänkt på hur lite du egentligen vet om andra? Det har jag tänkt på många gånger, ur perspektivet att jag egentligen bara vet det som andra väljer att dela med sig av. Det finns så mycket som inte syns, varken i bilder eller genom det som man väljer att dela med sig av.

Ingen ser att du inte har sovit ordentligt på tre veckor. Att du kanske vaknar före alla andra och går och lägger dig sist, med en hjärna som vägrar släppa taget om allt du borde ha gjort annorlunda.
Eller att du stirrat in i skärmen på lunchen, inte för att du hade jobb att göra – utan för att du inte orkade prata. Att du vissa dagar klär dig snyggt bara för att försöka lura dig själv att det känns bättre än det gör. Ingen ser att du bar hem tunga matkassar med en arm, och höll telefonen i den andra, samtidigt som du försökte svara vettigt på ett sms och tysta ett barn som just tappat humöret.
Att du svettades mer av livet än av själva promenaden.
Att du aldrig riktigt var i samtalet – eller i dig själv – utan bara försökte hålla ihop alla lösa trådar.

Ingen ser att du log på jobbet. Att du skrattade i rätt ögonblick. Att du sa att helgen var fin. Men att du egentligen bara ville ha en paus från att vara “duktig”. Att du var trött på att bära, på att fixa, på att ha ett svar på allting.

Och ingen vet att du egentligen ville säga: ”Jag orkar inte idag.”
Men att du i stället svarade som alltid: ”Det är lugnt.”

Att stoppa huvudet i sanden förbättrar inte världen.

Kommentar på mitt senaste inlägg….

Det verkar visst vara känsligt att inte vilja följa med i allt som händer i världen. I dagens informationsflöde förväntas man vara uppdaterad, engagerad och påläst – helst i realtid. Jag följer flera tänkvärda och intressanta personer på Facebook, personer som ofta delar insiktsfulla perspektiv på det som händer runt omkring oss. Men även dessa måste jag ibland ta en paus ifrån. Det blir för mycket, jag orkar inte ta in allt.

Jag har full förståelse för att man vill välja hur mycket man engagerar sig i världsläget. Det är inte likgiltighet – det är omsorg om sig själv. Att försöka bära hela världens smärta på sina axlar är ohållbart, både mentalt och känslomässigt. Det är omöjligt att brinna för allt samtidigt. Därför behöver man få välja sina fokusområden, sina hjärtefrågor. Det betyder inte att man inte bryr sig om resten, utan att man prioriterar det man faktiskt har kraft och möjlighet att påverka. Man kan inte göra allt, men man kan göra något – och det lilla är inte utan betydelse

Att vilja avskärma sig från världsläget för att skydda sin psykiska hälsa är, enligt mig, helt legitimt. Ibland behöver man få sticka huvudet i sanden, inte för att förneka verkligheten, utan för att få andrum. Det är inte ett uttryck för ignorans utan ett försök att värna om sig själv i en tid där det ständiga inflödet av kriser, katastrofer och konflikter riskerar att överväldiga oss. Att lyssna på sin gräns borde vara något vi uppmuntrar – inte skuldbelägger.

Det är mänskligt att behöva pausa, välja bort och ibland blunda för att orka öppna ögonen igen med förnyad kraft. Engagemang behöver inte vara konstant för att vara äkta.

Så vet jag faktiskt inte vad jag skulle rösta på. Det röda blocket med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet i spetsen? Nej tack. Men det är inte mycket bättre på den blå sidan med Ulf Kristersson som leder stafettpinnen. Jag får ont i magen när jag tänker på samhällets alla problem. Det är så mycket som inte fungerar – och som inte har gjort det på länge. Välfärden blöder och människor sliter ut sig inom vård, skola och omsorg. Hur många barn är det inte som växer upp utan det stöd de behöver. Köerna till BUP är årslånga. Äldre känner sig övergivna. Och samtidigt lägger politikerna fokus – och miljarder – på annat. Det är grön omställning och kriget i Ukraina med mera. Där verkar det finnas hur mycket pengar som helst.

Jag saknar politiker som kan hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Som förstår att man inte bygger ett hållbart samhälle genom att blunda för de problem som vi själva har. Det finns stora problem i samhället och det blir ju inte bättre. Tvärtom blir det bara sämre och sämre för varje år.

Jag skulle vilja se mod i politiken, någon som vågar tala klarspråk om hur illa det faktiskt är – och vad som krävs för att vända det. Någon som inte räds att säga: vi har prioriterat fel. För det har vi. Jag vill se politiker som sätter människan först. Inte i slogans, utan i handling. Som bygger från grunden – trygg skola, stark vård, värdig omsorg. Som vågar prata om långsiktighet, inte bara nästa mandatperiod. Jag vill se investeringar i människor, inte bara i teknik och betong. Jag vill se respekt för de som får samhället att fungera varje dag – läraren, undersköterskan, socialsekreteraren – och ge dem förutsättningar att faktiskt göra sitt jobb.

Jag vill också se en politik som inte fastnar i gamla hjulspår. Som inte bara drivs av ideologi, utan av lyhördhet och kontakt med verkligheten. Någon som kan lyssna och samarbeta. Någon som förstår att framtidens Sverige inte byggs med gamla lösningar.

Så om det var val idag – nej, jag vet inte exakt vad jag skulle rösta på. Det är svårt för alla partier har något som jag inte kan stå för. Något som skaver och något som krockar med min värdegrund. Men jag vet vad jag önskar. Ansvar och någon som vågar ta de obekväma besluten. För den lilla människan, det är nämligen alltid den lilla människan som hamnar i kläm.

Idag har jag burit med mig en fråga, egentligen ingen ny fråga men en viktig sådan som kommer över mig ibland. Jag ställde frågan till ChatGPT:

Om det nu finns en Gud. Varför låter han så många ha det så svårt?

Svaret jag fick var väldigt intressant. En del nytt och en del annat som jag nosat på genom åren. Ett av styckena tänkte jag reflektera lite mer kring. Hoppas att du vill läsa.

Fri vilja och konsekvenser

Vissa menar att Gud har gett människor fri vilja, vilket innebär att vi kan orsaka lidande för oss själva och andra. Men det innebär också att världen blir oförutsägbar, och vissa drabbas hårdare än andra – inte för att de ”förtjänar” det, utan som en följd av hur världen fungerar.

2. En trasig värld

I vissa religiösa traditioner ses världen som ”fallen” – skadad, ofullständig, eller skild från Guds fullkomliga vilja. Det innebär att orättvisor och lidande finns, inte för att Gud vill det, utan för att världen inte är som den borde vara. Gud lider med oss, snarare än orsakar lidandet.

3. Utveckling och prövning

En annan syn är att lidande ibland kan leda till växt, insikt eller medkänsla – att vissa människor, trots sina svårigheter, utvecklar djupare förståelse eller styrka. Men det är en farlig tanke att använda för att ”förklara bort” lidande – särskilt när det handlar om orättvisor, trauma eller systematiskt utanförskap.

4. Orättvis fördelning – och vårt ansvar

En mer jordnära tolkning är att Gud inte styr varje detalj i våra liv, utan istället lagt ansvaret på oss att skapa rättvisa, hjälpa varandra och bygga samhällen där färre faller igenom. Då är frågan inte bara varför Gud tillåter lidande – utan varför människor gör det.

Det sista stycket tänkte jag reflektera lite mera kring. Frågan ”hur kan det få vara så här? Jag tänker på de där människorna jag mött som alltid kämpar. Som aldrig riktigt får fotfäste. De som gång på gång missar jobbet, hamnar i trasiga relationer, känner sig osedda, otillräckliga. Det gör ont att se. Och ännu mer att inte förstå varför.

Om Gud nu finns – varför hjälper han inte till? Varför lägger han inte sin hand över just dem, just där? Men när jag funderade på det här så fick jag en annan tanke. En som inte riktigt förklarar lidandet, men som kanske förskjuter perspektivet lite. Det är kanske inte meningen att Gud ska detaljstyra allt som händer? Det är kanske vi människor som fått förtroendet att ta hand om varandra?

Det är så lätt att tänka att det är Gud som tillåter allt ont som sker. Men ibland undrar jag om det inte är mer träffande att fråga: Varför tillåter vi det? Varför accepterar vi samhällen där vissa alltid faller igenom? Varför går vi förbi utan att fråga hur någon egentligen mår? Varför är det så svårt att bry sig – på riktigt?

Det här är inte en anklagelse. Det är bara en stilla tanke. Kanske är det vi som ska vara svaret på de där bönerna som ropas ut i ensamhet och med känslan av ”finns Gud?” ”Hör han mig ens”? Inte som hjältar eller frälsare, men som människor som vågar se varandra. Vara varandras hjälp.

Idag drabbades Spanien, Portugal och Frankrike av ett massivt strömavbrott. Stora delar av länderna lamslogs – från kollektivtrafik till vattenförsörjning. Händelser som denna får mig alltid att stanna upp lite extra och reflektera över hur extremt sårbart det moderna samhället blivit. Allt i dagens samhälle vilar på att elen fungerar. När strömmen bryts, fungerar inte längre det mest grundläggande – som att få vatten ur kranen, betala i butiken eller tanka bilen. Belysning, kommunikation, transporter och till och med sjukvårdssystemen är beroende av en konstant tillgång till el.

Den del av mig som är lite mer konspiratoriskt lagd kan inte låta bli att undra om det verkligen är en slump? Mina tankar går bland annat till filmen Die Hard 4, där flertalet koordinerade cyberattacker steg för steg bryter ner ett helt samhälle. Med tanke på cyberhot och kriminella nätverk som ständigt söker nya vägar att störa och skada, känns det inte särskilt långsökt.

Dagens strömavbrott behöver inte vara en avsiktlig attack men det avslöjar en stor sanning: vi har skapat ett samhälle där tekniska framgångar är en styrka men det är också en otrolig svaghet i lägen som dessa. Allt fler vitala funktioner digitaliseras och kopplas upp. Det innebär säkerligen enorma fördelar i effektivitet och bekvämlighet – men samtidigt byggs det in en sårbarhet som kan få förödande konsekvenser om något går fel.

Ja, den här meningen kom över mig igår kväll. Det är mycket som man kan göra och med teknikens framsteg blir saker som tidigare varit omöjligt möjligt att göra. Ibland känns det som att det gränslösa blivit ett ideal. Tekniken går framåt i rasande tempo. Hinner ens vi själva med?

Att man kan göra en sak, betyder det verkligen att man ska. Jag tänker spontant att det finns en hel del etiska dilemman kring temat. Hur lätt är det inte att ryckas med? Med covidvaccinen och mRNA-tekniken väcktes funderingarna kring vad som mer är möjligt med tekniken. Vilka sjukdomar kan man bota. Jag som aldrig varit för de där vaccinen tänker istället vilken mer skada kan man orsaka.

När allt går så fort är det lätt att bli fartblind. Vilka långsiktiga konsekvenser kan det finnas och vilka problem skapar man på lång sikt. Det behöver såklart inte bli så men jag tycker att det är viktigt att ha med i bakhuvudet. Som det här att alla bankärenden ska göras elektroniskt via bankid. Att förlita sig helt på teknik i vardagen är inte smart. Vad gör man den dagen tekniken ligger nere?

Det här med att genmodifiera, vem bestämmer vilka gener som är önskvärda. Vad händer med synen på människor som inte passar in i den där perfekta mallen? Och så har vi AI, hinner våra lagar och det etiska med det som är möjligt rent tekniskt. Kommer vårt ansvar försvinna när det är datorer som styr?

Oj vad många frågor det blev i det här inlägget. Många frågor och egentligen inte särskilt många svar. Jag tror att vi behöver sakta ner ibland. Inte för att stoppa utvecklingen – det vore varken möjligt eller önskvärt – utan för att hinna ställa de viktiga frågorna. För vem utvecklar vi? På vems bekostnad? Och vad lämnar vi efter oss?

I slutändan handlar det inte om teknikens gränser, med teknik kommer vi alltid att kunna göra mer. Det handlar om våra egna gränser, vår förmåga att säga: ”Här går vi inte vidare, inte än.” För att vi inte vet tillräckligt. För att konsekvenserna är för stora. Eller helt enkelt för att det strider mot vad vi uppfattar som mänskligt.

Via Bitte och Det goda samhället hittade jag till bloggen Funderingar. Därifrån hittade jag en debattartikel från 2009: En politiskt korrekt gud är inte Gud. Jag är böjd att hålla med rubriken och tänkte i det här inlägget reflektera lite mer.

En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka. Även om jag och mängder med andra tycker att det är trevligt, gott och klokt.Men själva grundtanken för Guds existens är ju att han och människor inte är samma sak. Vem som helst kan givetvis tolka Gud, tolka Gud så att det passar den egna livsstilen, de egna åsikterna och därmed må bättre, känna sig legitimerade av högre ort. Men en kyrka, en religion, måste rimligen var mer fastnaglad i vad som gäller än så.

Birger Schlaug

Jag tänker att om man vill vara kristen och göra det helhjärtat kan man inte plocka ut godbitarna och strunta i resten. Jag tror heller inte på en Gud som anpassar sig efter det som är hippt och populärt just nu. Eller det som medierna tycker är det rätta. Jag tänker lite att om Gud ska spegla vad vi människor tycker och tänker så är han inte Gud längre. Hans kraft bleknar.

Då kommer vi också in på det här med kyrkan. Vad händer ned en kyrka som låter sig styras av opinioner istället för sina grundläggande värderingar och läror. Jag kan tänka mig att många människor uppskattar en kyrka som är inkluderande och möjlig att forma. Men vad finns kvar av kärnan i tron om kyrkan jamsar med och förändrar sig efter tillfälliga nycker? Det här är en stor anledning till att jag inte går till kyrkan längre. Det ska vara modernt och det är alldeles för anpassat efter vårt moderna samhälle istället för att hålla fast vid det centrala som ändå är bön och väckelse.

En annan tanke är att Gud faktiskt är skild från människan, han är inte en produkt anpassad efter vad människor har för idéer eller önskningar. En verklighet som existerar oberoende av våra tolkningar. Att människor tolkar Gud på ett visst sätt innebär inte att Gud förändras utan kanske mer av att man legitimerar sina val genom en högra andlig auktoritet.

Kom jag i från ämnet nu kanske? Jag tänker att kristendom (eller vilken annan religion som helst för den delen) inte handlar om att bekräfta människors känslor eller att vara populär. Den måste vara förankrad i något större än åsikter, något djupare än så. Kärnan måste vara stark och inte svaja vid varje ny samhällstrend. Att vara en röst som går emot det allmänna betyder inte att man är omodern utan snarare att man har både integritet och styrka. Så för att sammanfatta, jag tror inte på en Gud som är politiskt korrekt. Det är större och viktigare än så.